För Riga Tiger, I Tiden


Tiden, tiden, tiden. Är Riga Tiger tidsenliga? Är Profet rätt i tiden? Profets Chefsideolog Filip Lindström och Riga Tigers projektansvarige Anton Graffman Larsson talar om tid, och vad man ska göra för hänga med i den.

Anton Graffman Larsson inleder vår intervju med att berätta att han egentligen inte tycker så mycket om att prata om sig själv. För att undvika att göra detta börjar han ställa smickrande frågor om Profet, som jag nästan rodnar av men lyckas avvärja. Hur gärna jag än skulle vilja tala om Profet med frontmannen i Riga Tiger så måste jag vid en viss punkt vända ljuset mot honom istället. Jag rycker mina tankar ur Profet-träsket och ställer Anton till svars:
        - Varför tror du att du har svårt att prata om dig själv?
        - Man känner ju till så mycket om sig själv, det är mer intressant att prata om andra, säger Anton ödmjukt. Man märker att folk tycker om att prata om sig själva oftast och då, om man är på fest och ska bli omtyckt, är det ett bra knep. Man blir inte ihågkommen som den skönaste, roligaste individen, men man klarar sig genom kvällen.
        - Man blir väl troligtvis omtyckt också? säger jag.
        - Nja, tvekar Anton. Man ger ju inte så mycket till den andra personen. Om du bara ställer frågor gör du inte bort dig, men du gör dig inte heller till världens roligaste individ.
        Jag känner att jag blivit lätt skadad av att göra många intervjuer, ofta, under en lång tid. Vissa perioder har intervjuer utgjort majoriteten av mina interaktioner med människor jag inte känner extremt väl. Då – när jag stöter på en ny bekantskap i ett socialt sammanhang – går intervjuhjärnan på tomgång och för konversationen automatiskt. I grund och botten gillar jag nog att tala om mig själv mer än Anton tycker om att tala om sig själv, fast jag ibland kan dölja det. Mitt antagande om Anton är att han inte valt att syssla med musik för att få bli den som svarar på näsvisa frågor.
        - Jag tycker det är kul att berätta vad jag vill göra med musik, men man måste slappna av lite, säger han. Om jag pratar med dig så vill jag ju verkligen veta hur det går med dina intervjuer, hur du tänker när du gör dem – jag tycker det är intressant, jag vill höra. Det är bara det att om jag skulle berätta om hur jag skriver musik, eller om något gitarrljud som jag tycker är fett coolt, då tänker jag inte att någon tycker det är intressant. Men när jag var liten och hade glömt nyckeln så jag inte kunde komma hem, då gick jag runt och låtsades vara Slash och blev intervjuad i huvudet. Så det finns en lockelse i det.
        - Det är alltså ändå något du haft i åtanke länge, att bli någon slags publik figur?
        - Jag tror att man har köpt att, om man ska göra musik som folk lyssnar på, så ingår det att bli en intressant person. Det tror jag verkligen inte stämmer, det finns så jävla många ointressanta personer som gör musik, som är ansedda att vara intressanta.
        - När man var liten och såg upp till stora rockstjärnor, då hade man ju heller ingen aning om att det fanns miljontals semikända musiker som ändå levde på att göra musik utan att vara Slash. Man fattade inte då att man inte måste vara världskänd för att kunna hålla på med musik.
        - Det finns ju alternativ. Dylan är skitcool på det sättet, att han skiter i det. Men sedan är det ju kul att göra intervjuer, alla i bandet tycker det.

»Ställ dig där istället, stå vid ugnen när du säger att du hatar honom«

Anton Graffman Larsson beskriver en hypotetisk dialog i »Keeping Up With The Kardashians«

Antons senaste meningar tåls att plocka isär. Han börjar yttringen med att säga »Det finns ju alternativ«, troligtvis menar han att det finns alternativ till att vara en internationellt erkänd, global kändis. Det går fint att tjäna in brödfödan genom att spela musik ändå. Meningen »Dylan är skitcool på det sättet, att han skiter i det« förbryllar mig lite så här i retrospekt. Menar han att Robert Zimmerman skulle skita i att vara dunderkänd? Eller syftar han på att Dylan skiter i att det finns alternativ till att vara smällkänd världen över? Citatet avslutas med att alla i Riga Tiger tycker det är kul att göra intervjuer, och de orden kan gott förklaras en stund. När jag presenterades för bandet och deras musik fick jag information om att Riga Tiger var »ett projekt« som Anton grundat. Sanningen ligger där i närheten. Bandet startade då Anton skrivit några låtar och behövde en grupp att framföra dem tillsammans med. Nu har de gått igenom, och vidare ifrån, en rätt klassisk bandsituation där materialet tas fram i grupp och kompromisser måste göras till höger och vänster. Idag delar Riga Tiger upp sig och skriver musik på skilda håll, som de sedan slår ihop tillsammans. I en vanlig, tråkig Q&A-intervju i valfri svensk musikpublikation ställs ofta frågor i stil med »Hur går det till när ni skapar musiken?«, i den här intervjun behövde jag inte ens ställa en sådan urbota trist fråga. Vårt meningsutbyte ledde oss outsagt till ämnet, utan krystade påtryckningar. Anton ser den nya arbetsmetoden som överlägsen den gamla, och han kommenterar termen »projekt« som används istället för »band« eller »grupp«.
        - Det känns lite passé att spela i band. Man har ett projekt, det känns också lite skönt för då kan det ta slut och så kan man börja på ett nytt projekt. Band är for ever, tills man börjar supa, slåss och hata varann.

Helt obrydd om kändisskap?

Anton är till viss del en slags konstnärlig ledare i projektet Riga Tiger, med något han hoppas är sista ordet i sin ägo. De andra medlemmarna har ändå frihet att bidra med det de vill, i det som utifrån ser ut som en välkomnande kreativ miljö. Filosofin kring musikskapandet är modern och ligger bakom min fråga om huruvida Anton tycker det Riga Tiger gör är tidsenligt. Just det ordet, tidsenligt, är stort – så stort att det nästan borde stavas med versaler – och jag tror att Anton förstår allvaret bakom det.
        - Ja, det tycker jag nog ändå, svarar han. Eller det beror på, det finns parallella tider om man pratar musik. Vad är rätt i varje fack? I många fack suger vi.
        Dags att plocka isär sägningen igen och förklara det som sagts. Det Anton talar om är de olika parametrar som band, artister, grupper och projekt förhåller sig till för att ligga »rätt i tiden« när de gör sin musik. Det kan handla om att man rent soniskt låter tidsenligt, alltså att ens musik audiellt passar in i ens samtid. Det kan också handla om att vara visuellt tidsenlig, att klä sig enligt samtidens mode. Det senare lyckas Riga Tiger väl med, speciellt »grundaren av projektet« själv. Han bär upp den begagnade Mac DeMarco-stilen med klass, i sin klädsamt slitna Nike-keps. Han använder ordet »fack« för att beskriva det som jag väljer att förklara som parametrar för tidsenlighet, och han menar nog att Riga Tiger misslyckas med att möta några av dessa. Vilka han syftar på kan jag inte avgöra, inte ens med mitt övermänskligt vässade sinne för avläsning av homo sapiens natur och beteende. Något som Anton Graffman Larsson dock specificerar som en aspekt hos Riga Tiger som verkligen går sådana här parametrar till mötes är projektets lyrik. Han ringar in det han försöker uppnå med de ord som kommer med projektets musik.
        - Genomtänkta texter som kan vara roliga och lite sorgliga ibland. För mig är texter det viktigaste även om jag är musiker i botten. En bra låt, med riktigt bra musik och dålig text kan vara fyra och ett halvt plus av fem, men en låt med en text som verkligen förmedlar någonting den kan verkligen bli sex plus av fem. Jag har lyssnat mycket på psykedelisk musik där det bara är musiken, och det kan också vara jättebra, men för att det ska peaka behövs en text som ska förmedla någonting.

Riga Tiger, med Anton Graffman Larsson i övre högra hörnet

Anton har faktiskt rätt i att Riga Tiger får ut något mer av sina texter än bara tomma ord. Från första gången som Riga Tiger dök upp i mitt medvetande visste jag att jag skulle hata dem, eller jag trodde i alla fall att jag skulle göra det. Dagens indie imponerar inte längre på mig och när ytterligare ett till synes vanligt indieband presenterades för mig antog jag det värsta. Jag fick som ofta förut fel, på grund av Riga Tigers texter. Då musiken är lika Mac DeMarco-slackig som Antons Nike-keps är de finurliga och överlagda texterna det som stjäl uppmärksamheten. Lyssna främst på »Påvelund« från den nyligen släppta skivan (med den utomordentliga titeln) »Jag håller inte med om din åsikt och jag är beredd att döda dig för den« för att höra en gripande historia som de flesta uppväxta i mindre orter kan relatera till.

Det personliga, och ibland privata, anslaget i texterna är det som jag och Anton gissar kan vara det tidsenliga. Jag ställer en fråga som till slut leder till det svaret.
        - Läser du mycket av det skrivna ordet utan musik?
        - Ja, jag läser väldigt mycket. Det kan ju bli som en mix av två kulturformer man kan älska. Om man skriver bra texter och gör bra musik kan det bli bättre än båda separat. Jag skriver mycket annat än låttexter och det är en bra övning. Det finns nog ett samband där, bra spaning.
        Så vari ligger den omtalade tidsenligheten i det jag tydligen spanat hos Anton, undrar ni där hemma i stugorna. Jo, det ska jag berätta för er, tidsenligheten ligger i realismen!
        - Vi har kallat vår musik för Realism-pop, säger Anton. Vi förmedlar vardagliga saker på ett relaterbart sätt som genom det blir vackert. Det kanske är något vi behöver i och med att till exempel Instagram är så polerat. Dokusåpor är inget nytt men det är ändå en så sjukt tillrättalagd bild av någons liv. »Keeping Up With the Kardashians« typ, åh nej, de bråkar i köket och så vet man att det står tre producenter där som säger »Ställ dig där istället, stå vid ugnen när du säger att du hatar honom«. Det är ju inte på riktigt och där någonstans känns det som att något behövs…
        - Vi kanske behöver mer äkthet, säger jag.
        - Och det finns ju många som håller på med det, som lyckats med det framför allt i musik och litteratur. Jag älskar Knausgård och det är hela hans grej. Han skriver som det är, ingen censur.
        - Vi uppskattar ju uppenbarligen det, Knausgård har ju blivit extremt populär.
        - Super famous, säger Anton om Karl Ove.
        - Sedan finns det mycket självbiografiska tecknade serier, och hela podcast-fenomenet. Jag tror verkligen att folk gillar det väldigt mycket.
        Riga Tigers personliga realism är alltså i ropet, det har jag och Anton bestämt nu. Eller jag har väl snarare bestämt att vi har bestämt det. Det riktiga äkta, det äkta äkta, är på starkt intåg och jag tror att det kommer byta ut det påstått äkta, såsom Antons exempel The Kardashians. Åtminstone en kort stund av det mediala tidevarv vi just nu befinner oss i. Profet suger precis som Riga Tiger i vissa fack när det kommer till tidsenlighet, men i just den personliga realismen ligger vi mer rätt i tiden än de flesta andra. Klart slut.

27 September 2017