Är en klassisk bonderevolt svaret på kulturparalysen?

En essä om sakernas tillstånd, av Kalle »Indie« Berg


Profets Landsortskorrespondent Kalle »Indie« Berg (f.d. Larsson) visar vägen till en lantlig revolution, i ett stycke skrivet med knuten näve, utsmyckat av Chefsideolog Filip Lindströms illustrationer.

De första veckorna efter att jag flyttat ut ur stan gjorde jag alla de klassiska sakerna. Tog bort min Facebook, startade upp en liten kompost, köpte ett busskort (eftersom det inte går att planka på långfärdsbussarna), gick pretentiösa promenader i bygden, vinkade på grannar och sluddrade om frihet.
        Det var härliga dagar. Jag lyssnade på fåglarna och släppte ut katterna i skogen. Jag satte ner rosor i jorden vid ett berg. Planerna för tillvaron var plötsligt omfattande. Den lilla gäststugan på tomten skulle förstås bli ett bibliotek och en studio. Växthus skulle monteras. Göteborgs bästa musiker, Erik Björksten, kom förbi en dag och rökte en vattenpipa. »Va gött«, sa han när han såg hur jag bodde, och det gjorde mig stolt.
        Jag började betrakta staden utifrån, och jag såg hur sjuk den var. Varje gång jag var där fick jag kräkkänslor. Den lågmälda hysterin i att samla människor på led och på höjd, i hyreslåda på hyreslåda, gjorde mig sorgsen. Jag såg marknadens tentakler, jag såg hur girigt de slingrade sig runt varje fri själ, hur de draperade människorna; virade in dem i ett nät sponsrat av Fjällräven.
        Jag slutade lyssna på indiepop. Varför skulle jag lyssna på indiepop? Indien var fast i en mardröm. Den berättade bara samma historia varv efter varv; historien om unga människors oändliga depressioner, mot en fond av tegel, sprit och panisk media. En hop bajsnödiga, hippa band brann lika trovärdigt som Annie Lööf för miljön, och tyckte att världen behövde höra just deras unika version av meningslös skåpmat lika gammal som skogen utanför mitt fönster.
        Till saken hör att det är ovanligt lätt att avfärda Göteborg - för det är ju alltid Göteborg jag skriver om - som Babylon och Gehenna just nu. Stadens musikscen är för tillfället ungefär lika inspirerande som Stiftelsen. Medan nynazister går omkring med sköldar i city samlas Götets musikelit i värmen på Folk (naturvin) eller Höga Nord Kafé (oändligt pretentiöst babbel) och diskuterar alla vedervärdiga episoder av Ebbots Ark, eller huruvida Albin Lee Meldau kommer kunna försvara hemstadens banér under årets upplaga av Så Mycket Sämre.
        Inte konstigt att man som utomstående betraktare blir vansinnig.
        När demonstrerar någon fritänkande göteborgare till förmån för Stalin?
        Och skulle polisen låta demonstrationen fortgå i så fall?
        Antagligen inte. Men nassarna får springa fritt.

»Vilka artister går i bräschen för bonderevolten?«

- Kalle »Indie« Berg

Jag flyttade ut ur stan för att bli lugn, men jag blev bara argare och argare. Medan skogen talade lugnt till mig lyssnade jag plötsligt enkom på ilsk hiphop, punk och grime. Immortal Technique, Sleaford Mods och Brother Alis »Uncle Sam Goddamn«. Jag insåg mer och mer att alla malliga universitetsrevolutionärer gått vilse i en artificiell verklighet som smutsats ner av kvasiintellektuell hybris. Jag förstod att sanningen istället fanns någonstans där ute i skogen, i tystnaden, runt min kompost som börjat lukta fan och dra till sig flugor.
        Jag slutade ta artister som spelat in »en lugn skiva på landsbygden i takt med naturen, eftersom vi verkligen hittade friden där« på allvar. Ja, jag tittar på er, Easy October. Jag tittar på Petter Winnbergs soloplatta och stofiler som Lars Winnerbäck. Och jag tittar på den naturalistiska flumfalangen, med band som Dungen, Orkan eller Stora Vilan i spetsen, som virrat bort sig i blombuketter, som pollinerar sina sånger med utsvängda tyger och nektar från passivitetens ståndare och pistill. Nej, vill jag utbrista, landsbygden och skogen är ingen lekplats, är inget hippiefierat rekreationsområde.
        Landsbygden och skogen är i själva verket motståndets högborg. Den enda sanna känslan som kan komma från en självvald tid i glesbygden är hat och förakt. Förakt mot storstadens kultursekterism, ilska mot dess perversa mediastrukturer. Se på Timo Räisänen. Han flyttade ut från stan och fattade hälften - ilskan - men trodde att pistolen mot tinningen fanns kvar; att han för evigt var bunden att göra janglig Andra Långgatan-pop. Sådär som alla Göteborgare, i exil eller inte, tror. Det var synd. Kunde blivit bra annars.

I den för ett tag sedan superhypade boken »Samtal med vänner« av Sally Rooney hävdar en av huvudpersonerna, Bobbi, att »depression är människans sätt att reagera på senkapitalismens villkor«. Efter ett par månaders liv utanför staden vill jag byta ut ordet depression i citatet mot Jonas Lundqvist, eller ordet senkapitalism mot Jesper Börjesson. Och jag undrar vilket svenskt band som på allvar gör sig till språkrör för bonderevolten?
        För den kommer ju. Den måste komma. Den brummar i Ulf Lundells senaste skrift, »Vardagar«, när han i en flerhundrasidig psykos av undertryckt ilska ser fåglarna snurra över Österlen, som frihetssymboler ovanför ett förslavat folk.
        Den syns på Göran Greiders Instagramkonto, bland förvirrade nattliga hundpromenader och närbilder på dahlior. Eller var det pioner?
        Jag spottar den i Frickys motståndspsalm »Aqua Aura«, där en blå sten lovsjungs som källan till framgång - och för en gångs skull inte den hårda, nyliberala världsordningen. Och i ständigt rikshånade Per Gessles helt förbisedda marxistiska hymn »Det är vi tillsammans« (med John Holm); en träffsäker beskrivning av byalaget som institution.
        Ty när tillräckligt många livströtta hipsters ledsnat på att bara dricka hantverksöl, och istället vill odla humlen själva, då kommer stugorna befolkas. Då tvingas musikscenen och journalistiken decentralisera. När alla vämjeliga flanellartister flyttat hem igen från vidderna, eftersom deras Tinderkonton saknade täckning. Då kommer avskyn eskalera. Avskyn mot den söndersponsrade fake-news-staden och dess trygga - med en mosaik av svindyra kontor och popup-butiker - inmurade epicentrum. Avskyn mot meningslösheten i lönearbete, avskyn mot flata ledare och administrativa nickedockor som bugar och lyfter på hatten för den neo-fascistiska pöbeln.
        Så jag undrar alltså: Vilka artister går i bräschen för bonderevolten? För artister behövs ju. Det har alltid behövts artister. Det har alltid behövts en theme-song. Ett ledmotiv, nationalistiskt obefläckat, en uppkäftig låt som får folk att fatta allvaret. Eller en desperat självmordsballad, så de förstår vad de ställt till med. En »Fisken« eller en »Ogräset sprider sig på vallarna«. Ja, vi behöver för fan en ny progg. Vem? När? Taktpinnen ligger kastad på marken, mellan reklamskyltarna och den senaste kafékedjans nyöppnade hål-i-väggen där lattebubblan nu nått samma historiska proportioner som IT-diton kring millennieskiftet.
        »Kom gärna över om du behöver låna verktyg nån gång«, sa grannen häromdagen och log. »Jag har massor. Jag har byggt tre hus, ser du«.
        Vi har träd emellan oss, pratar inte så ofta. Vinkar ibland. Ändå tycker jag mig känna honom bättre än alla tomma figurer i min gamla hyreskasern.
        Någon dag ska jag gå över och fråga efter en hammare och en skära.

21 Juli 2018