Jag ber, stjäl och lånar

Ett Höstevangelium av Ronni Arturo


Jag vickar farligt nära kanten just nu. På tåget ser ingen att hjärtat fladdrar som en kolibri och tinningarna buktar inåt. Jag skiter i om de får reda på vem jag är. Någon har skurit sönder en sjufemma Arboga på perrongen, det har inget med sommarstugor eller mord att göra. Min hand masserar ansiktet i cirklar men de vet inte vem jag är. Visste de det skulle jag aldrig kunna sitta och knåda fejset i fred. Hon väser från utsidan av vagnen och den vänstra av mina hjärnhalvor börjar rinna ut genom mitt öra. Det vänstra av de två som sitter fast på mitt huvud det vill säga. Globen i hålan på samma sida av min front hänger på i glidningen neråt, snart är jag halvt smält, som greven i den där julkalendern när man var liten när han fick Cola över sig. Eller om det var julmust. Det känns ju faktiskt mer rimligt om det nu utspelade sig i en julkalender. Det som en gång i tiden kunde betecknas som vänster sida av mitt anlete lämnades vid förgående station, välpaketerat och redo för nästa ägare. Finders Keepers. Good Riddance. Tack för en god match. Tjo hej.

Tjusningen med ruset är att det skiftar från euforiskt till miserabelt från station till station. Om det här är de gyllene åren vill jag inte uppleva en tid då jag ser tillbaka på dem som höjdpunkternas höjdpunkter. Den vita duken är för tunn för att gömma sig under. Någon tröst finns ändå i hans svajande stämma. Jag har passerat Ninos hållplats utan att stanna, vinden utanför är för vild. Pilar kastas i älskares ögon och ingen kommer fortfarande någonsin förstå. Jag ber, stjäl och jag lånar, ingen skam har jag i kroppen. Men, compadres, medelmåttor lånar och genier stjäl. Det har gudarna sagt. Resan är målet, alla är lika värda, Monaco är huvudstaden i Monaco. Mars kikar fram i himlens mörka botten, blinkar till mig och flyr bakom tåget. Hon har grönt hår och grön halsduk, det passar inte ihop. Välj det ena eller det andra. Inte båda. Jag minns inte helt hur jag kom av tåget. Mike Patton är en jävla skit, det är hans fel att jag är här. Lite Lionel Richies fel också. Jag fick för mig att jag såg en kompis som råkade byta kön mentalt en gång men det var inte han. Inte hon heller. Bussen är för trång och en gubbstrutt bakom mig läser allt jag skriver över min axel. Min kärlek är som vinden, och vinden är vild. Jag vill bara ha deras liv egentligen. Stjärnorna dinglar likt mjölktänder uppifrån, det här har jag drömt om och nu har jag det. Ändå kastar jag bort det, långsamt och metodiskt. Jag har aldrig mått så här bra, den här känslan borde buteljeras och användas som parfym. Jag ska berätta för er om en tjej. Hon bor i rum 29, det är en våning ovanför min. Jag ber, stjäl och jag lånar. Hjärnhalvan som kastades av i farten några fjuttiga kilometer bort stod för lånandet. Nu stjäl jag bara och det känns underbart. Kunde jag leva här vore jag lycklig. Bänken som kysser mina skinkor är min frizon, jag har mitt lilla bås till mitt förfogande. Börjar det avta? Nej du, det behöver du inte oroa dig över, hon i det gröna håret ville strypa mig med sin halsduk och gubbrunken på bussen var redo att hoppa på mig när jag gick av. Jag kan ju inte spackla på mig något som ska låtsas vara min tappade bättre hälft, den som lånar hellre än den stjäl. Under stroboskopstjärnan är vi alla lika, men jag brukar säga att jag är mer av ett lik än alla andra. Nu syns det bara lite mer.

6 Oktober 2017