Raketklubben & Berättarviljan

En Intervju med Linn Grins


Filip Lindström träffar Linn Grins, frontfigur i den daliska popgruppen Raketklubben, i en intervju präglad av tankar kring livet och dess motsats, och för all del även musikindustrins bistra nuna. Snart kommer Raketklubbens debutskiva (vars tillkommande diskuteras utförligt intervjun) och tills dess går det att lyssna på den purfärska singeln »Portugal«, uppvisad längre ner i texten. Väl mött!

Raketklubben. Foto: Simon Hjortek

»I Dödens stall rider enbart lyckan« skriver den påstått fiktive diktaren Ronni Arturo, i ett kärleksbrev utan mottagaradress, förseglat och skickat en bister vårmorgon i Svenne-Helgens förlovade tidevarv.
        Sanningshalten både hos budskapet, och dess avsändares identitet samt existens, kan ifrågasättas under miljoner aftnar och fortfarande inte bestämmas, men riktigheten i dödens lyster lyser alltjämt livegen i verklighetens blindtarm. Likt hur det ena speglar det andra – och det andra det ena – visas livet i popmusiken, och en viss grupp människor som hänger sig åt just uppförandet av popmusik kallar sig Raketklubben. Under en regnig början av en fortsatt undermålig dag i Sveriges i förtid undergångna Hufvudstad träffar jag en representant för denna grupp. Hennes namn är Linn Grins, och hon förmedlar ett hopp om en överlevnad för en förlorad popkultur i och med sin blotta tillvaro.

Linn Grins. Foto: Simon Hjortek.

Raketklubben har tidigare figurerat i Profet, i en dödsbejakande krönika som i morbid sentimentalitet vältrade sig lika mycket i termen »gastande« som i blöta kvällar som känns som om de aldrig och alltid ägt rum. Nämnda skrift kretsade kring utgivningen av Raketklubbens singel »Astronaut«. Den intervju som jag och Linn Grins denna morgon besudlad av Stockholms omedvetna implosion ger oss in på kommer till i relation till bandets närliggande skivdebut.
        »Min röst gör sig egentligen bättre för det« säger Linn och refererar därmed med sitt titansmältande charmiga dalmål till att hennes stämma passar bättre för en sådan avskalad livesession som Raketklubben ska spela in under besöket i Stockholm, än för den aningen rivigare indiepop-paketering som den vanligtvis hörs i. »Jag ser inte min röst som en urkraft« lägger hon till, skrattandes.
        »Men ändå har du valt att sjunga i ett indiepop-sammanhang?« säger jag, till lika delar som en fråga som ett ivrigt påstående.
        »Jag är en ’more is more’-människa« svarar Linn i sann Yngwie Malmsteen-anda. »Jag skulle gärna ha ett jättestort band, för att det gör det lättare att jobba med små nyanser.«

»Det känns som om det finns något väldigt autentiskt i just jungfrusilen«

- Filip Lindström

Som före detta student av musikproduktionens allsmäktiga konst har Linn fått utlopp för sin inneboende Yngwie och kunnat lägga till mer till sina skapelser, vari bandkollegan Paulina Hjertton fått agera multi-instrumentalist. Eftersom jag har läst mig till kunskap om att Raketklubben från början var tänkt som Linns soloprojekt frågar jag i relation till den påtalade storskaligheten följande fråga:
        »Tror du att Raketklubben skulle kunna växa till ett sådant ’jättestort’ band eller är sättningen satt?«
        »Även det som är satt är rörligt över tid« säger Linn poetiskt. »Det finns en frihet i begränsning, men jag har inga principfasta tankar om att det ska se ut exakt på samma sätt hela tiden. Jag har ju en ambition för att jobba med musik ett helt liv och jag tror inte att jag kan tänka att det kommer se likadant ut hela tiden, jag tror att man måste tillåta sig själv att utvecklas och tänka nytt.«
        Linns vilja är sprudlande bortom rimliga gränser, precis såsom lusten hos en person som strax ska få visa världen en debutskiva enligt det popkulturella kosmos alla oskrivna regler bör yttras. Mitt skrumpnade popjournalisthjärta, som likt min jämställt russinformade lever och hjärna bultar för glatta livet, slår knut på sina egna kamrar vid upptäckten av en sådan raritet. Jorden kanske inte är på väg att gå under, när allt kommer omkring. Hon beskriver entusiastiskt skapandet av detta första hela verk, och måhända förstör jag glädjen genom en slentrianmässig heroinmetafor:
        »Det känns som om det finns något väldigt autentiskt i just jungfrusilen.«
        För att släta över mitt lilla, men avgörande, felsteg pekar jag istället på att avsaknaden av inövad rutin kan gagna framställningen av en allra första skiva.
        »Jag har försökt att skaffa rutiner i rutinlösheten« säger Linn, om skivinspelningen som ägde rum under pandemivårens kreativitetseggande osynlighetsväggar. »Vi har försökt hitta sätt att arbeta utan skivbolag till exempel.«

Arbetet för att släppa ett första album utan skivbolag hade för 20 år sedan varit i princip omöjligt, men idag kan en popgrupp som Raketklubben få ovärderlig assistans från Dalapop, ett lokalt initiativ som bäst av allt beskrivs genom deras slående vackra slogan »Vi hjälper dig att lyckas!« Raketklubbens skiva blir alltså genom Dalapop distribuerad på ett sätt som förr inte varit fysiskt eller ekonomiskt möjligt utan ett elitistiskt skivkontrakt. Om vi ska tro på sägnerna om hur den djupa tråkigheten i Dalarnas städer har tvingat politiken att främja musiklivet är väl ändå något som Dalapop ett utomordentligt svar?
        »Det är klart att det är en frihet att vara independent« säger Linn, apropå att den drömlika överenskommelsen med det undersköna Dalapop i princip inte tillskriver Raketklubben några som helst plikter utöver eget engagemang och idogt arbete (med andra ord den totala omvändningen gentemot ett traditionellt skivkontrakt). »Jag tror att även de stora bolagen börjar fatta grejen med den kreativa friheten, hellre än att vilja skapa en popstjärna« fortsätter hon, likt en leende förkämpe vid rämnande barrikader.
        »’Idol’-tanken är alltså förlegad?« frågar jag med ett dansande smil på mina läppar som inte kan jämföras med något annat än den knarkiga katten i »Alice i Underlandet«.
        »Jag tror det« svarar Linn med en röst som innehåller lika mycket melankoli som en bruksort i Dalarna en tisdag i oktober. »På så vis handlar väl musikbranschen idag mest om PR. Det är oromantiskt sagt…«
        »…men man får väl ta sig i kragen och inse att det faktiskt är så det står till« avbryter jag efter en milsdjup suck som för den uppmärksamme lyssnaren skulle måla upp ett sixtinskt kapell värt av etablissemangsfientliga tankemålningar för främjandet av en antikapitalistisk musikvärld. Då Linn Grins påstår sig uttrycka sig oromantiskt gör hon raka motsatsen, med tanke på att hennes önskan om förändring skiner igenom hennes insiktsfulla berättelse om den faktiska verkligheten. Är inte utpekandet av en lögn ett sätt att säga en sanning?

Paulina Hjertton och Linn Grins. Foto: Simon Hjortek

Linn fortsätter vidare i en utläggning om hur den generiske musikern (mitt ordval, inte hennes) i regel är ointresserad av just PR, och att hennes fallenhet för ett varierande lupp-intresse ger henne möjlighet att sätta sig in i just detta – väl värt med tanke på att musikvärlden idag står och faller på en form av riktad reklam. Eftersom Linn Grins mer eller mindre verkar kunna välja vad hon ska bli bra på kan hon med ära och samvete i behåll sätta sig in i det som gemene popsnöre inte vill (och därmed aldrig kan få chansen att) röra vid med tång. I min tolkning existerar Raketklubbens frontfigur i ett starkt medvetet limbo mellan förståelse för allt som är fel med musikbranschen och en självskapad lösning på problemet. Mina förhoppningar och min tro är med henne, låt oss bara önska att världen hör bön.
        »Det låter som ett väldigt starkt vapen du har i din arsenal, att helt enkelt kunna bestämma dig för vad du vill bli intresserad av« säger jag, efter att Linn som sagt delgett hur hon styrt sitt fokus mot något andra skyr.
        »Jag är ju en gammal pluggis, jag nördar ner mig« svarar hon.
        »Vad har du lagt det här spetsriktade intresset på innan det landade på musik?« undrar jag fortsatt, och har då främst tiden innan Raketklubbens uppkomst i åtanke.
        »Det har ju varit musik, bara inte i bandsammanhang. Musik lossnade inte för mig förrän jag började skriva egna låtar. Jag har alltid varit mer intresserad av skrivande och berättande, vilket också har varit min ingång i musiken – att jag vill berätta historier. Musik och melodi och stämning är ju följaktligen ett fantastiskt medel för att göra sig förstådd i det man skriver och för att få det att kännas.«

I skrivande stund blir jag nästintill gråtfärdig över hur Linn Grins pratar om att få berättandet »att kännas«. Även om hon har helt rätt i att musiken som ackompanjerar hennes texter är ett kraftfullt medium spelar det absolut ingen roll vad jag, eller någon annan, tycker om varken Raketklubbens toner – eller Linns texter heller för den delen. I min bok, kära läsare, är viljan att förmedla känslor på det vis som Linn önskar göra synonym med framgång.
        »Hur kommer det sig att du valde att studera musikproduktion istället för något som var mer kopplat till berättande och skrivande?« frågar jag angående Linns studieperiod i Stockholm, som föregick återflytten till Dalarna och starten av Raketklubben.
        »Jag gjorde det först faktiskt« svarar hon. »Jag gick på Biskops Arnö, på en då nystartad låtskrivarlinje. Arne Sundelin, som startade upp linjen, var författare och låtskrivarlinjen var utformad efter Biskops Arnös väldigt kända författarlinje. Då skrev jag två låtar i veckan. Där hittade jag min röst. Under den utbildningen kände jag för första gången att jag faktiskt var bra på något. Jag kände mig väldigt sedd av Arne Sundelin, som också tipsade mig om band och artister jag aldrig hade hört förut, som nu har format mig väldigt mycket, exempelvis Annika Norlin. Arne dog tyvärr efter ett halvår av utbildningen, vilket var väldigt omskakande för oss alla som gick den. Det var ett hårt slag. Det finns saker som han har sagt som jag fortfarande bär med mig. Det känns som om han var den första personen som såg vad jag ville göra. Han var en fin människa.«

Jag kände aldrig Arne Sundelin, jag träffade honom aldrig såsom Linn gjorde. Jag har aldrig läst några av hans verk, men jag vill genom att tillägna honom denna intervju tacka honom för att han har gett ytterligare syre till den eld som är Linn Grins berättarglädje. I ett PR-styrt konstsamhälle är den genuina lyckan över konstnärlig kommunikation en bristvara, något som jag försöker hålla fast vid som vid livet självt. »Fäblessen för det egna görandet är överväldigande, överrumplande till den grad att den nästan inte finns till förutom i en inaktiv del av en dehumaniserad hjärna« skrev en gång den påstått fiktive diktaren Ronni Arturo, och jag är benägen att hålla med, berusad på de sagor jag berättar för mig själv om berättandets roll i det bättre vetandet.
        Många av sångerna som genom Linn Grins berättandevilja kom till under året hon spenderade vid Arne Sundelins låtskrivarutbildning på Biskops Arnö hörs på den debutskiva som Raketklubben snart släpper. Det om något bör piska massorna till att lyssna.

22 September 2020