Keeping up with Riga Tiger:

Får Man Ångra Sig?


Den 19 februari ger Profetvännerna Riga Tiger ut singeln »Får Man Ångra Sig«. Redan idag tolkar Profets Chefsideolog Filip Lindström ångern i ord och bild, i en förhandstitt på förhandstitten på Riga Tigers framtida EP »Haha Paradis«.

Får man ångra sig? En sådan stor fråga ställer sig Riga Tigers projektledare Anton Graffman Larsson i ett nytt stycke musik från gruppen med det baltiska kattdjursnamnet. Menar han en tillbakatagandet av en åsikt? Eller kan det vara upphävandet av ett beslut han syftar på?
        Vi har rätten att ångra oss i många fall, men inte alla. En dunkudde du har köpt till din farbror Rune i julklapp kan du exempelvis lämna tillbaka om den inte faller honom i smaken. Ett bestämt val av punchrussinglass kan du snabbt be en expedit om att ändra till passionsfruktsorbet med tuttifruttiströssel, om du skulle ångra dig innan skoporna är färdigskopade. Ett liv av vänsterprasslande kan ta en högervändning om de politiska vindarna blåser ditt segel åt annat håll. Det du vigt ditt liv åt kan bytas ut, lika lätt som farbror Runes dunkudde, om andan faller på. Så, ja, man får ångra sig.
        Om det vore så lätt att besvara Anton Graffman Larssons stora fråga hade den här texten tagit slut redan här. Dock finns det val i livet som är mindre socialt accepterade att ändra när man väl givit sig hän dem. En ring på ett finger säger att inget någonsin ska få komma emellan två personer. En sägning som »Jag kommer alltid älska att äta kött« kan lätt sväljas likt en samvetsren bit palsternacka, lika snabbt som påståendet »Jag kommer vara vegan tills jag dör« kan förtäras av frestelsen av en samvetssmutsig ostburgare för tio kronor. Vissa löften vi gör, till oss själva eller till andra, får man inte ångra ostraffat. Ibland är domaren du själv, ibland är bödeln alla runt omkring dig.

Riga Tigers projektledare Anton Graffman Larsson har i »Får Man Ångra Sig« förflyttat sitt socialrealistiska diskbänksdrama från Påvelund i Göteborg till Kärrtorp i Stockholm. Här spelas det inte fotboll, här kastas det snöboll. Bytet av boll och stad till trots kommer den trogne Riga Tiger-fanatikern inte gå miste om gruppens (förlåt, jag menar givetvis projektets) viktigaste attribut. Ni kan slappna av och sluta oroa er, kära läsare, för texterna framförs fortfarande som om Anton Graffman Larsson stod halvlutad mot en avstängd spishäll med en cigarett under en köksfläkt på halvfart mitt i en hemmafest i Bredäng. Hans ackompanjemang släpar sig fortfarande fram som en morfininjicerad tax som man gärna vill klappa och ta hand om. Indierocken är fortfarande stendöd, men ska det sparkas liv i liket är det Riga Tiger som vässar kicken.
        Förändringen mellan albumet »Jag håller inte med om din åsikt och är beredd att döda dig för den« och »Får Man Ångra Sig«, som är ett smakprov från kommande EP:n »Haha Paradis« är jazzens intåg i Riga Tigers värld. Då tänker jag inte på Wayne Shorters ekvilibristjazz, utan Tom Waits inrökta barjazz. Riga Tiger har gått ifrån en nerrökt förebild, i Mac DeMarco, till en annan.
        Jag undrar om det kan vara så att »Får Man Ångra Sig« handlar om att sakna något som man när man en gång hade det egentligen inte uppskattade. Handlar ångern kanske om ett beslut vars återtagande inte bara ligger hos en person, utan hos två? Frågan »Får Man Ångra Sig?« får i så fall en ny dimension, eftersom den måste besvaras av någon annan än den som ställer den.
        Följande skriver projektledare Graffman Larsson om sitt senaste verk: »För att förstå den här låten bör vi placera oss en bit utanför stan, vilken stad som helst. På gator där snön ligger kvar, gator som ibland står tomma och som alltid sträcker sig in mot någonting större. På sådana ställen kan man fatta beslut som formar en. Beslut som är svåra att förändra.«

När jag intervjuade herr Graffman Larsson i stycket »För Riga Tiger, I Tiden« krävdes viss eftertanke från min sida följande somliga av hans citat. Då tog jag mig äran och nöjet att dissekera hans utlåtanden och sätta ihop dem igen till ett Frankensteins monster (ett Lindströms monster i det här fallet) bestående av hans tankar återtolkade i min syn. Jag tar mig åter friheten att göra detta, den här gången med projektledarens förklaring bakom »Får Man Ångra Sig«.
        Den första meningen på Påvelunds Wikipedia-sida (en förkastlig kunskapskälla, jag vet, jag skäms över detta) lyder »Navet i Påvelund är Påvelunds Centrum där man finner mataffär, frisör, pizzeria samt en klädbutik«. Av denna mening att döma gissar jag att Anton Graffman Larsson vuxit upp i ett väldigt litet samhälle där inte så mycket händer, men som ändå ligger mycket nära en av Sveriges största städer. Det har jag också gjort, fast mitt lilla centrum med mataffär, pizzeria, frisör samt en klädbutik hette Edsbergs Centrum och ligger strax utanför Stockholm. Där finns gatorna som på en snöbollskompatibel kväll kan vara helt täckta av snö, ej förstörd av fotspår gjorda av någon som är på väg någonstans. Växer man upp där, med storstaden nära men ändå långt borta, då vill man antingen vara den som trampar upp nysnön eller så lämnar man den godtyckligt orörd. Finner man sig då insnöad i tillvaron kan man fråga sig »Får Man Ångra Sig?«

15 Februari 2018