Profet Model Management:

Tankar om Modevärlden ur modellens synpunkt


Chefsideolog Filip Lindström berättar om den orättvisa och ytlighet i Modevärlden som legat till grunden för det nystartade Profet Model Management, som ska stå för ömsesidig respekt och diversitet. Berättelserna sträcker sig från svek från agenturer till nyfunnet hopp.

Den mest spridda åsikten, eller fördomen, om modebranschen är att den är förödande ytlig. Det är något som gemene man vet och talar om, i samma andetag som de kallar yrkesgrenen för glamorös. En lika stor kliché är att försvara modevärlden genom att påpeka felaktigheten i antagandet om glamour. Dessa påståenden bär på delar av både sanning och lögn, självklart då inget är svart eller vitt i slutändan. En sådan här artikel – där jag utvärderar det modelliv som jag delvis tagit del av under ett par år – hade varit så mycket enklare att skriva om det gick att upphöja något som genomgott eller att nedskriva det som genomruttet, men det går inte med modevärlden. Där finns allt för höga toppar och ibland tre gånger så djupa dalar att beskriva för att branschen ska kunna målas upp som ensidigt positiv eller negativ.
        Den ytlighet som Modevärlden (hädanefter kommer modevärlden att skrivas ut med en inledande versal, för att skapa en känsla av att den är en karaktär som kan tolkas eller genomskådas) anklagas för är verklig. Den existerar i ögonen hos de vuxna människor som med luttrad vana blickar upp och ner på femtonåriga, nyförvärvade modeller som om de vore en skyltdocka – ett materiellt ting som ska användas som ett redskap och vid minsta disfunktion också göras av med som ett ej fungerande sådant. Den frodas i mingelfotografierna från första raderna på de stora visningarna, där alla trendbrott är strängt förbjudna i en värld där trender ska sättas, inte brytas. Den förnyas och lever vidare i hierarkierna bland de inblandade i formandet av den fulländade looken som sprider vanföreställningar till någon som aldrig kan nå dit. Den konstruerar ett självförtroende som på under sekunden kan rämnas av samma kraft som piskat upp det.
        Jag har i mina tidigare alster för Profet inte varit blyg med mina åsikter om när musik och djur behandlas som själlösa varor för konsumenten och producentens bästa. Här vågar jag ta konceptet till det extrema, och säga att även människor ej bör ses som förbrukningsgods. Låt mig illustrera min poäng med en egenupplevd historia (mycket effektivt i sådana här textstycken, då läsaren kan upprätta en personlig relation till, och en empati för, ändamålet). Mitt allra första arbetstillfälle i Modevärlden var för Acne i Paris, dit jag som purfärsk artonårig åkte i tron att jag hade min plats i visningen säkrad. I samma hotellrum bodde en annan svensk modell med blygsamma femton vårar innanför västen, i sällskap med sin mamma (!). Jag som lillgammal äldre tonåring kom överens med modern över det franska vinet, medan det var uppenbart att hennes son var ett barn som välsignats med ett moget utseende. Sonen och jag spenderade hutlöst många timmar i Acnes studio, varav några minuter gick åt till att bli utvärderade av diverse casting directors, stylister och osnutna assistenter, alla tvångsmässigt klädda i svart. Efter utsållningen föll det sig så att jag blev medvald i visningen, men inte min unge medresenär. Den självsäkerhet som resan i sig hade gett honom hade tagit honom så högt att hans fall blev längre än någonsin, och han lämnade Paris i spillror. Ett argument för att detta var rättvis behandling kan vara att den förkrossade ynglingen och hans mor fick en resa till Paris betalad, med mat och husrum. Visst, det var sannerligen grant, men att ingjuta förväntningar om något så ytligt som en modevisning i en femtonårig pojke, för att sedan avspisa honom utan vidare – det är varken rättvist eller hållbart.

Chefsideolog Filip Lindström för Johannes Adele 21 Januari 2018

När jag var som mest aktiv i Modevärlden, från arton års ålder till dryga tjugo, var jag större delen av tiden skriven till agenturen Nisch, som jag trodde var konstnärligt lagd och såg till mina intressen. Jag litade på agenturens grundare och stöttade deras rebelliska syn på Modevärlden så mycket att en av de första intervjuerna jag gjorde i min bana som skribent var med dem. De av er som läst mina texter länge vet att skrivandet ligger mig närmast hjärtat, och bör därför förstå att en så tidig intervjusituation innebar stor tillit och ett visst utlämnande från min sida. Då jag efter ett par år hos dem blev underrättad om att jag inte såg rätt ut kände jag mig sviken av de som jag fick för mig accepterade alternativa utseenden. Det la grund till en bitterhet och en omtolkning av min självbild, som jag inte helt har återhämtat mig efter, nu så här flera år därefter.
        Nisch skiter troligtvis fullständigt i min känsla av svek, min bitterhet och min självkänsla, och till och med den här texten. De är nämligen uppslukade av Modevärlden, och tänker därmed inte på känslor som inte genererar bokningar och intäkter. Sedan jag och Nisch bröt kontakten har jag lealöst gått runt och väntat på en ny agenturs intresse, ett rätt patetiskt tidsfördriv som jag till slut la på hyllan. Idag, efter att jag fortsatt göra lösa ströjobb för vänner jag lärt känna under min tid i Modevärlden, har jag beslutat mig för att inte vänta på någon annans bekräftelse eller aktion. Jag startar härmed Profet Model Management, som ska stå för respekt och diversitet, där synen på skönhet ska vara öppen på riktigt, inte som en fasad. Profet Model Management börjar lätt som mitt skydd mot att bli sviken igen, men jag vill också att andra ska kunna hamna under det beskyddet för att kunna finnas till i Modevärlden på egna villkor. Det kan hända att Profet Model Management inte bildar några ringar på vattnet över huvud taget, men det bryr jag mig lika lite om som Nisch bryr sig om att de skadat mitt självförtroende. Det här är ett litet steg för Modevärlden, men ett stort steg för mig.

Chefsideolog Filip Lindström för Johannes Adele 1 septmber 2017

Ett litet steg för Modevärlden, ja, för varför vill man vara kvar i en värld som innehåller så mycket ytlighet? Det ska jag berätta: Gömt bland allt det kalla och hårda finns några guldkorn som gör all möda värd. Det finns de kreatörer som utövar sann konst med sitt mode, som går emot det ytliga och skapar något inspirerande och konstnärligt. Kläder som utmanar könsnormer, ignorerar moderegler och vidgar artistiska vyer kan bli konst om de placeras i rätt miljö. Det är efter en fotografering eller en visning med något sådant som det känns viktigt att vara kvar i Modevärlden, för att uppehålla det vackra och det som hyllar bilden av att varje människa har sin egen skönhet. Mina vänner Johannes och Adele, som driver märket Johannes Adele, återupplivade min tro på konstnärligheten i Modevärlden och fick mig att vilja påbörja Profet Model Management, för att främja konsten och respekten. Tack för det nya hoppet, det betyder mycket.

23 Januari 2018