Världsskildring: En liten anekdot om duende, Luciasången och tjeckisk musik

Av Jacob Hallerström

Profets resereporter Jacob Hallerström besöker Prag, där han upptäcker bakgrunden till svenska folksjälsklassiker och tjeckiska dito. Till råga på allt kommer han närmre konstens innerlighet, allt under en och samma resa.

Jag och Olof sitter på en pub i Vinohrady och sjunger Luciasången för full hals. Framför oss sitter en förvånad tjeckisk dam och hennes med oss jämnåriga son.
        Nyss avslutades en klezmerspelning och på frågan ifall sonen, som heter David, gillar klezmermusik svarar han; »yes I have 6 GB of klezmer music on my computer«. Vi tycker alla att det är ett märkligt sätt att beskriva vördnad inför en musikgenre, men respekterar den mängd 6 GB innebär.
        Varför sitter då två stockholmare på en pub i Prag och sjunger Luciasången i februari? Anledningen är att den tjeckiska sångaren Waldemar Matuška kommer på tal. Drygt två månader tidigare gjorde jag research för en artikel som skulle handla om varför Sankta Lucia har blivit en så cementerad del av julfirandet i Sverige. Artikeln blev aldrig av men jag lyckades lära mig att sången vi sjunger varje år den trettonde december från början är en neapolitansk sjömansvisa. En sång som troligen sjöngs av fiskare och andra som tämjde havet kring Neapel. Någon gång på 1830-talet tros visan ha tecknats ned och därefter har den på villovägar tagit sig till Sverige, kanske delvis på grund av att Viktor Rydberg valde att inkludera visan i sitt verk »Romerska Sägner«.
        De största tolkningar av denna neapolitanska visa är dock inte Adolf Fredriks Musikklassers alla versioner, inte heller Elvis Presleys (ja Elvis har faktiskt spelat in Luciasången) version från 1965. Den kanske mest berömda versionen av Luciasången heter »Krásná je Neapol«.
        »Yes my parents played this song everyday when I was young« säger damen vid vårt bord, som heter Petra, när jag och Olof har avslutat vårt framförande. Det var alltså Waldemar Matuška som gjorde Luciasången så populär i Tjeckoslovakien under 1960-talet. Matuška var en sann superstar som med sina låtar och de filmer han medverkade i nådde enorm popularitet. ”He was the pop star for everyone of my generation” tillägger Petra.

Matuškas karriär tog en märklig vändning när han 1986 valde att emigrera till USA. När Matuška lämnade Tjeckoslovakien möttes landet av rubriken »En sångares moraliska fall« i kommunistpartiets dagstidning Rude Pravo. Matuška sågs som en landsförrädare av den tjeckoslovakiska regeringen. Därefter förbjöds all hans musik från att spelas i medierna och de filmer han skådespelat i togs ur distribution. Matuška blev förvisad till att försörja sig på spelningar för andra emigrerade tjecker på pubar och föreningshus kring USA. Först efter Sammetsrevolutionen och murens fall kunde Matuška återvända till Tjeckien och återfick då sin popularitet och åtskilliga Greatest Hits-album gavs ut.
        Någonstans här flikar Petra in något viktigt för min och mina vänners fortsatta vistelse i Prag. »But you shouldn’t listen to Waldemar Matuška, he’s not so good. You should listen to Hana Hegerová«. Vår resa förändrades med Petras förmaning. Denna, vår första kväll i Prag, avslutades med att Olof övertygade alla i resesällskapet att bestiga den kulle som leder upp till parken Reigrovy Sady. Där, på toppen av krönet, ser man ut över Prag. Omslutna av den tjeckiska natten och av pilsner därtill satte Olof på Hana Hegerová. »Vi borde lyssna på det där Petra nämnde« minns jag att han sa. »Levandulová« flöt ur iPhonehögtalarna. Jag och Evelina lyssnade med andakt och Richard och Alice valsade hem genom Pragnatten. Därefter blev »Levandulová« ett uttryck i vår grupp. Vi lyssnade på den varje dag i vår lägenhet på Moravska 30 och ifall någon beklagade sig över något sa vi »levandulová«; som man säger »låt det ba va«.

Hana Hegerová är fantastisk. Trots att man inte förstår vad hon sjunger är det uppenbart att vart enda ord är sant. Det finns några få chanteuser som sjunger med sådan innerlighet. Barbara är given i sammanhanget, i Sverige hade vi Barbro Hörberg, men även Hana Hegerová tillhör dessa kvinnor som tämjt mysteriet som är emotion kanske bättre än någon annan.
        Innerlighet är vad Hegerová, Barbara och Barbro Hörberg har gemensamt. Innerlighet är något speciellt inom konst. Det är eftersökt men endast vissa kan påkalla det. Ibland sipprar det fram mellan rader i dikt eller uppenbarar sig när en tygkjol svänger över ett golv under ett dansnummer. Här börjar vi, kära läsare, att närma oss ett oerhört intressant begrepp inom litteratur, musik och konst; duende. Till att börja med är duende ett ord som på spanska betyder något i stil med ande eller spöke. I sin grund är det kopplat till den andalusiska kulturtraditionen; flamencomusik och dans, cante jondo och folklyrik. Federico Garcia Lorca, som var av andalusisk börd, försökte i en rad föreläsningar redogöra för vad duende är. »There are neither maps nor exercises to help us find the duende. We only know that he burns the blood like a poultice of broken glass« skriver Lorca i transkriberingen av en föreläsning som faktiskt hölls i New York 1929.

Duende tycks var något Lorca och andra andalusiska konstutövare vill koppla till döden. Kanske är detta en del av vad som bygger upp betydelsen av duende. Jag ser duende som en konkretisering av orden närhet eller innerlighet. För mig är det närheten som kommer med att Hana Hegerová nästan gråter när hon sjunger vissa låtar. Att hon är så nära det hon uttrycker, men inte forcerat, utan på ett helt ärligt och sant sätt. Duende är innerligheten i uttrycket som får tiden att stanna. Det är handen som sträcker sig långt ner i dig och berör dig längre än i ditt intellekt.
        Det här var vad vi gjorde i Prag, och vad jag funderade över där. Så kan det gå när man är på semester!

12 Juni 2019