Seriefredag på Profet

Fantomnostalgi - En Intervju med Pikes


Veckans Seriefredag på Profet ger Kristofer Ahlfeldts Pingviner en semester, och visar istället upp serieteckningar baserade på en intervju som Profets Chefsideolog Filip Lindström gjorde med musikmakaren Pikes - ett samtal som resulterade i fryntliga funderingar kring fenomenet »fantomnostalgi«.

»Det var ett sätt att revoltera mot konformismen som rådde« säger Pikes om att spela Thrash Metal i Karlskrona, dit han flyttade efter att ha lämnat barndomens Kalmar.
        Även om det inte är just Thrash Metal vi har satt oss ned för att diskutera, eftersom det inte längre är vad Pikes sysslar med, söker jag en kommentar från honom om genrens nuvarande tillstånd. Anledningen är att King Gizzard & The Lizard Wizard, ett australiensiskt band som vanligtvis lutar åt det psykedeliska indiehållet, nyss släppte Thrash-singeln »Self-Immolate«. Med en sådan förvånande vändning i den musikaliska inramningen kunde »Self-Immolate« lätt ha varit en parodi på Thrash, men jag ser det mer som en hyllning. Utan att veta särskilt mycket om hur musikstilen mår idag kan min popkulturella fingertoppskänsla förmå förnimma en bortgång ifrån det sound som Metallica och Slayer satte i begynnelsen, och det är just vad King Gizzard har återgått till.
        »Det man inte fattade då var att Thrash egentligen är punk« säger Pikes när jag frågar om hans åsikt i ämnet, och jag gissar att han med »då« tänker tillbaka till tiden då han själv spelade Thrash. »Det är det som är så ball« fortsätter han, »det var ärligheten som var så fet. Den nya skolans Thrash var redan då tyska band som var signade på Nuclear Blast, och man visste inte riktigt vad som var fel men det var lite för välproducerat.«
        »Det var den kommentaren jag önskade« ler jag nöjt, då jag med min väldigt direkta fråga ville föra in samtalet, och kanske även Pikes tankegångar och därmed svar, dit jag ville att det skulle hamna. Jag ville höra att Thrash Metal idag har blivit för polerat, för det var min förutfattade mening, och jag ville fortsätta tänka att King Gizzard & The Lizard Wizard har rivit ur precis rätt sida ur historieboken och klistrat in den i nutidens uppslag – precis som de har gjort tidigare med gubb-boogie.

Direkta frågor (alltså frågeställningar som oftast söker antingen ett ja eller ett nej men som vanligtvis redan i utförandet begär det ena mer än det andra) fungerar mycket bra i intervjusammanhang. I mer privata situationer, där jag egentligen inte behöver forma ett samtal efter var jag vill att det ska hamna, använder jag tyvärr ändå dessa direkta frågeställningar när jag hellre borde bruka mer öppna frågor som kan ge konversationen mer syre. Det känns som en tråkig ursäkt, att skylla på att jag är skadad av för många utförda intervjuer, men jag tror att jag har vant mig vid att föra mig lättare i en intervju än i ett vanligt samtal. Jag känner mig mer bekväm, men borde kanske lätta på intervjuns skydd och låta mig själv existera inom andra omständigheter. Om det kommer hända, det återstår att se, men i intervjun med Pikes håller jag mig fast i de bekvämt bekanta direkta frågorna.
        »Annars är det mest produktion du har hållit på med?« undrar jag således, och syftar då på vad Pikes har gjort förutom att spela Thrash.
        »Ja« säger Pikes sakta, ty frågan inte ger utrymme för något annat svar. »Sedan det med rimliga pengar har varit möjligt att spela in hemma så har jag gjort det, men det var inte förrän för några år sedan som jag började känna att jag förstår mig på det. Innan dess har jag bara gissat mig fram, men nu har jag kommit fram till en formula och jag behärskar det.«
        »Var det något speciellt som fick dig över den tröskeln?«
        »Jag gick en utbildning i Örnsköldsvik, Musikmakarna, och jag vet inte om jag lärde mig så mycket där, men jag omgav mig med människor som var vassa.«
        »Och hur kom du fram till den musik du gör idag?«
        »Det är allt jag har lyssnat på genom alla år, och även en slags incest – att jag i perioder inte har lyssnat på mycket musik. Det har bidragit till att jag låter som jag, det har blivit en prägel. Jag har mina go-to-sounds. Av en slump lägger jag ’Take My Breath Away’-fretlessbasen på alla låtar.«
        »Smal referens« skrattar jag.
        Pikes nynnar den välkända slingan och fortsätter berätta om sina systematiska dopp i den egna musikaliska genpoolen. De har stängt honom inne, i en positiv mening, och därmed avlägsnat honom ifrån sorlet som kan skada en musikskapare under hela processen.
        »Man hakar upp sig på grejer, och sedan blir det som en snöbollseffekt fast internt. Vad var frågan?« säger han.

Jag skrattar igen, ty jag gillar hur Pikes kommer så djupt in i sitt eget svar att han inte minns hur han först hamnat där. Beskrivningen av den nämnda processen kan vara problematisk och kräver därför ett engagemang som går utanför simpla svar på enkla frågor.
        »Tror du att det bara är positivt, det här med att stänga in sig i sig själv?« säger jag, med ytterligare en väldigt direkt fråga.
        »Absolut inte« säger Pikes. »Ibland är det ett hål, man gräver sig en grop och sen kan man inte ta sig ur den. Jag har skrivit med andra också och det kan vara skitkul, men det finns en varm känsla i att skriva något själv hela vägen till slutproduktion. Det finns inte riktigt något som kan jämföras med den känslan.«
        Pikes har i en konkurrerande musikpublikation delgett ett smärre politiskt budskap bakom singeln »People In Cars«, som sägs handla om hur somliga tar trappan medan andra tar hissen. Jag frågar honom om den bakomliggande agendan, och får en längre förklaring kring melodins historia.
        »Jag skrev den för länge sedan, och hade gärna velat släppa den med mitt förra projekt, Toffe. När jag skrev den kände jag mig rätt oförstådd. Jag hade pluggat i ett sammanhang där det fanns ett kommersiellt tänk. Jag kände att, om ens motivation hade varit pengar och framgång så hade det ju varit så enkelt. Varför tar jag inte bara de klossarna som jag vet funkar?«
        Pikes tänker tillbaka på sin omgivning under åren av studier:
        »De kändes som priviligierade människor som… Det låter så jävla pretentiöst hur man än säger det.«
        Jag, som har en oerhört hög tröskel för pretention, låter inte Pikes stoppa sig för minsta lilla.
        »Jag tycker inte det låter pretentiöst« säger jag därför. »Kör på.«
        »Människor som kanske inte har den där konstnärliga spärren« fortsätter Pikes. »Jag tog det som en metafor för att jag satt i en gammal, risig Volvo och blev omkörd av snabba, nya, moderna bilar. Det kan man likna vid samhället också, vissa har det bara mycket lättare än andra. Jag tror att det var något sådant jag skrev, det kanske var jättepolitiskt. Jag kommer inte riktigt ihåg.«
        »Men det är ju en härlig efterkonstruktion« smilar jag, varpå Pikes flinar med.

Hela Pikes kommande EP, förutom en singel, kommer handla om ett ambitiöst sökande efter något större. Jag känner givetvis igen mig i hans tankar om hur enkelt allt skulle vara om inte den egna pressen på verkshöjd var närvarande. Pikes nöjer sig inte med att slänga ihop en radiodänga enligt dokumenterat effektivt recept, och jag nöjer mig inte med att skriva betydelselösa notiser om musiknyheter, trots att det troligtvis är dessa ting som når flest konsumenter och därför resulterar i störst framgång. Min tröskel för pretention är nästan nådd, men sanningen ligger bakom den – och skam den som blundar för sanning.

En annan röd tråd som löper längs Pikes verk är närheten till 80-talet. Inte bara är det den karaktäristiska »Take My Breath Away«-fretlessbasen som utmärker sammanhanget, utan även Pikes egna mentalitet. Jag frågar honom när han är född och får reda på att han kom till världen 1990, just efter nämnda årtiondes avslut. Jag själv är född 1994, och när en ohälsosam besatthet vid hela 90-talet, eftersom jag i princip missade det. Som sexåring innehar en individ sällan en kulturell medvetenhet, något som infinner sig något senare i livet, och därför har jag sett tillbaka på 90-talet som något jag nästan upplevt, men ändå inte. Jag har valt att kalla fenomenet för »fantomnostalgi«, saknaden av det vi inte har känt, och jag tror att Pikes lider av samma åkomma som jag. Han genomlevde 80-talets halveringsperiod, där de kvarlevor som kultur lämnar efter sig verkade i periferin bakom det nya. Genom ungdomens Thrash Metal i Karlskrona och de slängkyssar han nu kastar mot 30 år gamla referenser är han rotad i decenniet han undslapp. Jag är övertygad om att det har påverkat hans egen musik lika mycket som den påstådda kulturincest han tidigare berättat om.
        »Har du någon teori om vad som är så spännande med det man inte har fått uppleva, men som är så nära ändå?« frågar jag.
        »Åh, vilken bra fråga« säger Pikes, vilket jag givetvis i vanlig ordning njuter av att höra. Han fortsätter: »Jag tror på ett sätt att man kan känna ’Om jag hade varit med då, med den kunskapen jag har idag…’«
        »Det har jag inte tänkt på tidigare« säger jag och rannsakar mina funderingar kring fantomnostalgi.
        »Trender är så jävla sköra« säger Pikes, »och man måste vara så påläst för att haka på dem, så det är enklare att titta tillbaka i tiden och köpa ett koncept. Det känns som om människor är väldigt konceptuella. Nu generaliserar jag, men svenskar känns åtminstone väldigt konceptuella.«
        »Det kanske är den svenska bekvämligheten?« lägger jag fram som förslag.
        »Kanske« säger Pikes. »Jag tror inte folk har tid att fundera ut vem de är, utan man plockar hellre ett paket – ett koncept.«
        »Och det bekvämaste av allt är väl då något som redan passerat och är färdigt« spinner jag vidare, och känner hur Pikes bidrag till min inre diskussion om fantomnostalgi har fått idén att växa.

Fantomnostalgi kan ha med en inbyggd lathet att göra, vilket jag och många med mig har gjort mig skyldig till. Jag skyddas från samtidens skarpa dom av dåtidens varma behag. Det som har skett kan inte förändras, och det är min räddning. Jag slås av en någorlunda relaterad tanke, som får bli min sista fråga till Pikes.
        »Känner du någonsin något liknande för framtiden, alltså åter igen en samhörighet med något du inte har upplevt, eftersom det inte har skett ännu?«
        »Jag känner en stark entusiasm, men jag tänker också att trender går i cykler. Jag har ofta tänkt på vad nästa trend kan bli, men allt återkommer.«
        »Det går ju att koppla till det du sa tidigare om att du till varje pris vill göra din grej, men om du hade vetat vad nästa trend skulle bli – hade du då hakat på?« frågar jag.
        »Jag tror inte det« skrattar Pikes. »Jag tror jag är för dum för det, jag vet inte mitt eget bästa.«

5 Juli 2019