Faderskapet

En intervju med, och om, Saman Rahmanian från Phogg


Saman Rhamanian från popgruppen Phogg får möta Profets Chefsideolog Filip Lindström i en tät diskussion om att ingå faderskap, att bli känsligare och att känna av betydelsen av kreddvärde.

Saman Rahmanian är en fjärdedel av gruppen Phogg. Bara så ni vet. Denna grupp spelar en slags musik som i generisk musikpress och trött folkmun kan kallas »psychedelia«, vilket är ett ord som 2018 inte betyder någonting över huvud taget. Åtminstone inte när det kommer till musik. Alldeles för många band och artister som tillåter sig att tillskriva sig själva benämningen »psykedelisk« tror att genren går ut på en tävling i antal flippade gitarrpedaler. Jag är i nio fall av tio för självutnämnande av vad som helst, så länge den självutnämnde är medveten om vad som nämns ut.
        Phogg betitlar sig själva visserligen som »psych-pop«, vilket också är en cykeltur i sig. Trots det accepterar jag deras musik, jag till och med tycker om den. Det är därför jag går med på att föras samman med Saman på valfritt kafé (givetvis efter mitt val). Vi skakar hand utanför Luzette, Sveriges mest tolerabla järnvägskondis. Hans hand är större än min.
        - Vi behövde sätta upp regler när vi startade bandet, berättar han inledningsvis, när vi satt oss ner i brisen från den öppna dörren, mitt i dynamitsommaren vi för tillfället genomgår.
        Saman bär en, för vädret, tyckligen påtagligt varm flanellskjorta och jag har på mig en vit T-shirt som pryds av Tom Serners ansikte samt en text som annonserar Ruby Empress förra skivsläpp.

»Jag kände mig stolt«

- Saman Rahmanian

Är vi gjutna för varandra, jag och Saman? Är det skrivet att vi ska ses och ta i hand, en hand mindre än den andra, och sätta oss ner för en kopp snutjava i Vasagatans brus? Är hans flanellrutor annorlunda mot min rövslickande gratiströja? Är omskrivningar om kaffe onödiga i popjournalistska texter (Exempelvis: »Jag träffar Markus Krunegård på Kafé String en söndag morgon. Han tar en djup klunk kaffe och svarar snillrikt på min genomtänkta fråga«. Visst är det egentligen extremt ointressant?)? Vad tjänar i slutändan miljöbeskrivningar till i intervjuer med personer som spelar musik? Inget alls, om de görs dåligt. Om de skrivs med någon slags finess kan de förhöja upplevelsen tio gånger mer än en Phaser-pedal eleverar ett psykedeliskt gitarrsolo.
        Saman tar en djup klunk kaffe och svarar snillrikt på min fråga om hur reglementet i Phogg har upprättats:
        - Alla har spelat i band tidigare och ser det inte på samma sätt. Eftersom det är så viktigt för mig att vi alla utgår från samma estetiska grundvärderingar så pratade vi mycket om att vara öppna och aldrig säga att något låter konstigt eller fel, för sådant betyder egentligen inte någonting. Jag har tyckt att många saker har varit konstiga och dåliga när jag var liten, som jag nu älskar, eller tvärtom. Det finns många som håller på med musik som brukade gilla till exempel Metallica, men som idag skäms för det. Är det rätt? Det kanske inte har hållit sig så bra, och man har hört så mycket mer sedan man lyssnade på Metallica, men det var något där som fick en att gå igång som tolvåring.
        - Ja, säger jag, det är som att skämmas över hur man såg ut på ett gammalt skolfoto. Det är ett fotavtryck i tiden, mer än något man faktiskt kan göra någonting åt. Man kanske får ta och omfamna det förflutna.
        - Man lägger så mycket personlig vikt och så många inliggande värderingar i vilken musik man gillar, funderar Saman.
        - I Metallicas fall handlar det ju om kreddvärde, menar jag.
        - Ja, de har ju inte så högt kreddvärde. Jag vet inte om det är rätt att avfärda sådant heller, en smak är beroende av sådant annars är man en person som går runt och accepterar allting. Jag vet inte om det är dåligt eller bra, men det är farligt att bli insnöad.
        - Jag tror att man blir lika insnöad om man är okritisk till allt. Det finns också de som ogillar när folk, speciellt recensenter, blir väldigt kritiska och nästan elaka, men om man inte har den motpolen blir uppskattning inte lika kraftfullt.

Omslaget till »Slices«

Jag undrar i det här läget vad Saman faktiskt tycker om mig. Jag skulle vilja veta vad han tycker om mina frågor, för de låter förhastade i mina öron. Vi verkar komma överens, så här kort in i samtalet, och jag får en känsla av att jag vill att Saman ska tycka om mig. Jag vet inte vart den kommer ifrån, för den härstammar inte från en oerhörd förtjusning. Phoggs nysläppta album »Slices« i all ära, men det är inte en inspelad skiva som ligger till grund för min vilja att bli uppskattad av Saman. Jag gissar på att det handlar om hans björnlika uppenbarelse, en slående syn som kan få en att känna sig omhändertagen vid första handslaget. Saman framstår i Vasagatans ljus som en genomgod varelse, obrytt draperad i flanell, och i mitt innersta väsen vill jag för en gångs skull ställa mig in hos det som är innerligt gott. Måhända är det en bikt, där jag rentvår min själ i Samans fullständiga godhet, där jag häller nattvarden över mitt svettiga anlete och torkar mig ren på hans flanellärm. Vore han en präst och jag en syndare, vad skulle han säga om mig?
        Det märkliga i min bikt är att det är jag som ställer frågorna och prästen som besvarar dem. Jag tvingas slitas ut ur biktbåset och tillbaka till den plats, så nära Luzettes uteservering man kan komma utan att sitta utomhus, där vi befinner oss i verkliga livet.
        Vi talar om Phoggs regler om öppenhet och acceptans, och Saman ser sin egen tvetydighet i sättandet av dessa punkter.
        - Det är viktigt att vara öppen, säger han. Samtidigt är det minst lika viktigt att ha starka åsikter vilket går helt emot att vara öppen. Men, jag tror på friktionen mellan att ha starka åsikter och att vara öppen. Många artister som jag tycker om, som gör väldigt bra musik, är stängda människor. Men, sedan bryter de alltid mot sina regler också.
        - Är det något som du känner igen dig i personligen? frågar jag, med respekt värdig en sann frälsningssökare i rösten.
        - Säkert, det är kanske därför det resonerar så mycket med mig, svarar Saman.
        - Du känns ju inte särskilt stängd, nu efter bara några minuter av samtal, säger jag sanningsenligt och förklarar min tankegång: Du kanske inte är en sådan person som fläker ut allt på en gång, men du är absolut inte stängd.
        Som svar till min överstående tanke berättar Saman om en privat fest som hölls för firandet av släppet av »Slices«, fredagen innan vår veckodagsbikt. Där, mitt under festligheten, hade Saman stött ihop med en kamrat som enligt uppgift ska ha sagt sig ha svårt att spela musik, eftersom han sätter sig med en gitarr i avsikten att uttrycka sig och sedan misslyckas avsevärt med sin intention. Kamraten spelar alltså gitarr med en uppgjord agenda, som ligger i ett uttryck. Detta har Saman svårt att förstå, då han anser att ingen hänger sig åt musik i det medvetna syftet att »uttrycka sig«. Uttrycket kommer självmant, inte på beställning.

Under den avskilda releasefesten i »Slices« ära talades det även om Samans öppenhet för att testa något nytt å ena sidan, och å andra sidan hans behov av orubbade vanor. Gällande musiken kräver han inte lika stadiga rutiner, men i resten av livet är det nödvändigt för Samans balans.
        - Men, du har barn, eller hur? frågar jag. Det måste ju ändå ha förändrat dina vanor avsevärt? Hur påverkade det »uttrycket«?
        - Ett år har gått, och jag var skräckslagen förut. Jag har aldrig sett mig själv som en person som ska vara någons förälder, någons omhändertagare. Det känns så själviskt att hålla på med något man älskar, för du lägger all tankekraft åt det hela tiden. Jag var rädd för att jag bara skulle ha en viss energi varje dag. Hur skulle jag kunna dela upp den? Alla kom med sina klyschor om att »Du kommer få mer energi av barnet« och det visade sig stämma.
        Kan det vara så, att Samans barmhärtiga och vårdande utstrålning har uppstått ifrån hans nystartade faderskap? Han har tydligen inte tidigare sett sig själv som en person med anlag för det ultimata skyddet – det som en förälder ska ge sitt barn – men han tycks ha växt i sina egna ögon under det år som har gått sedan hans dotter kom till världen. Den trygghet som Saman skänker alla ting inom ett par meters avstånd kan alltså ha kommit till honom, kanske omedvetet, genom detta stora steg i livet. Jag undrar stilla om hur min natur kan komma att förändras om jag skulle ta samma steg som Saman.
        - Och det har inte blivit någon friktion där? frågar jag, och syftar då på huruvida det uppstått någon inre konflikt i den energidepå som Saman benämner i det senaste nedskrivna citatet i den här texten.
        - Det blev friktion när jag blev föräldraledig, svarar han. Jag har alltid försökt jobba så lite som möjligt så att jag har haft precis nog med pengar till hyra, så jag har kunnat spela musik resten av tiden. Nu var det plötsligt hela dagar då jag inte kunde gå någonstans, för att det fanns en person som behövde mig. Det var svårt att anpassa sig till, men sedan insåg jag att jag hade tid att lära känna min dotter, som jag aldrig kommer ha igen. Jag kände att jag borde anamma det. Det var rätt dött kreativt de första två månaderna men sedan blev allt mycket enklare, för jag började tänka mer öppet.
        - Känner du att den energin har läckt in i låtskrivandet?
        - Det finns en känsla av »urgency«. Först var det en stress, att när man väl fick tid att spela så satt man där som min polare som bara ville »uttrycka sig«, och så kommer det inget. Nu är det som förut fast mer intensivt. Det känns som att vara 14 igen och upptäcka allt för första gången.

Phogg i sin helhet, med Saman näst längst till höger. Ett glatt gäng i allra högsta grad.

I vanliga fall brukar en person utan barn, som jag, motvilligt lyssna på personer med barn, som Saman, under långa utläggningar om hur livet kan förändras. Det är i regel olidligt och daltande, där det barnlösa livet fråntas all sin värdighet. Saman har lyckligtvis en avslappnad relation till sitt eget föräldraskap. Han skyltar inte med det, det är inte allt som definierar honom men ändå en avsevärd milstolpe med ett betydligt avtryck. Mitt intresse förvånar mig själv, om det nu inte är mitt undermedvetna som börjat röra sig emot tankar om förändring och förökning. Mitt högsta medvetna går aldrig i sådana funderingar, så jag gissar på att det jag finner intressant ligger i Samans uppenbara personliga vändning.
        - Så det är som de säger, att man får en ny syn på livet när man får barn? frågar jag.
        - Alla säger så, men jag vet inte om det har förändrat mig radikalt. Jag har alltid varit känslig, men jag är mycket känsligare nu. Det är det som ändrats mest, och att jag har en känsla av att jag måste klara mig, för att jag behövs.

Känslan av att vara behövd är något jag tänker på under tiden Saman talar. Den kan komma ifrån ett arbete eller ett förhållande, en känsla av syfte och mening. Matthew McConaugheys karaktär Rust i den första, magiska säsongen av »True Detective« framhäver faderskapet som det mest själviska en man kan åta sig, möjligtvis för att han ger sig själv ansvaret av att behövas av någon som inte själv valt en som omhändertagare. I en yrkesrelation kan en nyckelspelare vara lika behövd och oumbärlig som en förälder, med skillnaden att den dynamiken sällan är på liv och död, samt att de rollerna i någon mån är valda av dess spelare. Den som väljer att bli förälder klär självmant på sig en gudalik makt, och med den kommer självklart ett nytt perspektiv och en ny energi. En motkraft kan väl då troligen vara en förhöjd känslighet och nya sensorer som tidigare inte funnits.
        - Brukar du bli väldigt känslosam av musik också? frågar jag Saman efter att han sagt hur blödig han kan bli av naturfilmer där antiloper jagas av lejon, och dokumentärer där barn råkar illa ut.
        - Ja. Förut kunde jag sitta och lyssna på en skiva och vara helt tagen, och gråta eller vara jätteglad. I stressen av att vara föräldraledig de första månaderna kunde jag inte sätta mig ner och lyssna på en skiva, vilket var extremt jobbigt. Jag kunde inte sätta mig in i något annat, för att stressen alltid fanns i bakhuvudet. Det börjar gradvis dra sig tillbaka och bli en del av min vardag, men det har att göra med att jag inte är så bra på att anpassa mig till nya situationer. De här senaste månaderna har varit grymma. Jag har kunnat vara med min dotter samtidigt som jag fortfarande kan gå iväg och göra min grej. Jag vet inte om jag har blivit mer känslig för musik, det är på samma nivå.
        - Men du känner att du har nått en annan balans?
        - Ja, helt klart en balans. Det har jag aldrig riktigt haft. Egentligen skulle jag vilja spela musik hela tiden, men man fungerar inte så. Jag tror inte att de stora konstnärerna målade hela tiden heller, man behöver tid för att andas och reflektera passivt också.
        - Ja, all konst är som en låga, utan luft så kvävs den. Hur känner du när du lyssnar på er skiva?
        - Jag lyssnade på den för första gången i fredags sedan den blev klar. Det är svårt att lyssna på den de här första månaderna efter att vi gjort klart den, men i fredags satte jag mig ner och lyssnade och fick ett moment för mig själv. Jag kände mig stolt och jag tänkte att om jag hade hittat den här skivan hade jag tyckt om den, vilket var jätteviktigt.
        - Det är nästan det viktigaste av allt, säger jag till Saman utifrån hiskeligt stor egen erfarenhet.
        Bland klyschornas klyschor finns en som omhuldar konstnärer av alla dess slag som gör något som de tycker fattas världen. Detta kan även appliceras på mer kommersiella sammanhang, såsom företag och allmänna innovatörer. Gör du något som du anser inte finns, något som du själv gärna skulle vilja se, höra eller uppleva, då har du en god chans att vinna andras ögon och öron på kuppen. Styrkan i Samans ovanstående upptäckt är enorm, något som kan driva en människa vidare i decennier. Stolthet får en att stå pall de svåraste stunder av motgång och tvivel, ty har man en gång känt sig så stolt som Saman gör över »Slices« finns känslan kvar att återgå till när livet inte leker lika lätt.

23 Juli 2018