Peter Lemarc - Den tunna tråden

»Den Tunna Tråden« är namnet på Peter LeMarcs nya skiva, ett verk som tar upp kampen med döden på ett smärtsamt och vackert sätt. Profets Roger Karlsson har lyssnat på skivan i olika format och minns hur han först fann LeMarcs musik.

Peter LeMarc släppte sin första platta 1982, men jag fastnade för honom först i slutet av 80- talet, när några av hans låtar spelades rätt ofta på radion som allt som oftast stod på jobbet och skrålade ut dåtidens hitlåtar. Inga musikaliska mästerverk, men lättsam pop-soul med kul och genomtänkta texter. Sedan dess har jag följt hans plattor med viss glädje, men jag tappade intresset lite grand i början av 2000-talet.
        På senare år så har LeMarcs publika framträdande blivit allt färre, skivsläppen sker med allt längre mellanrum. Detta kan nog tillskrivas det faktum att han 2009 själv drabbades av cancer, och några år senare så drabbades även hans hustru av samma hemska sjukdom. Samma år gav Peter LeMarc det som skulle bli hans sista liveframträdande – under Stockholm Music & Arts. Att det skulle produceras någon som helst text och musik verkade även det mindre troligt.
        Jag har primärt följt honom via hans ivriga inlägg i diverse sociala medier (läs Instagram och Facebook), där han på ett mycket sparsmakat men personligt sätt delar med sig av sina vardagliga sysslor och små problem.
        Men så i början 2016 så släpptes David Bowies sista LP »Blackstar«, något som enligt uppgift ska ha inspirerat LeMarc att börja skriva nytt material. Tanken var att det skulle bli en LP-skiva – även i det mer elektroniska formatet skulle den tvåsidiga vinylkänslan vara tydlig.
        Under hösten så släpptes den första singeln, tillika titelspåret på den kommande plattan »Den tunna tråden«. Jag var initialt rätt skeptisk till låten, den kändes lite »otillgänglig och svår« som en första singel.
        Några veckor senare så spelade han återigen live, denna gång på Vasateatern i Stockholm tillsammans på scenen med Thomas Andersson-Wij, framför en välfylld salong och SVT:s TV-kameror. Programmet heter »Thomas Andersson-Wij spelar med...« och sändes på TV1 för några veckor sedan. Jag har inte själv sett framträdandet men enligt uppgift så framfördes en blandning av några nya LeMarc-låtar, några av hans klassiker och ett urval ur Andersson- Wijs låtkatalog. Däremellan samtalar gubbarna om framför allt Peters musikhistoria, vars vägar korsats av Thomas vid flertalet tillfällen.

Nu har jag Spotify-lyssnat igenom plattan ett antal gånger, men den är svår att få grepp om. Här finns en omedelbar ny favorit, och titelspåret blir nu plötsligt ett självklart ledmotiv, några låtar där orden inte riktigt får plats, två spår där detsamma istället gäller musiken och två spår som doftar en hel del Van Morrison.
        Låten »Den tunna tråden« är en stillsam fundering över livets förgänglighet och kampen mot slutet. Mitt i låten höjer LeMarc rösten och säger (inte ordagrant) »Fuck Cancer« och fräser åt döden att vika undan från familjens sida, ackompanjerat av ett ödsligt ekande pianoklink som påminner mig om John Carpenters Halloween-tema. Smärtsamt, starkt och oändligt vackert.
        Det sista spåret »Ängel av gem«, där LeMarc själv spelar tramporgel, avslutas med ett ödesmättat avsked. Det för mina tankar till låten »See that my grave is kept clean« på B.B. Kings sista studioalbum »One kind favor«, blueskungen dog några år senare.
        Låtarna där orden stockar sig i musiken är framför allt »Söndag över hela världen«. Det skär sig aldrig helt, men något stör den normalt så rytmiska poesin. Den musikaliska kakafonin är minst lika framträdande i det följande spåret »Den mun jag allt för ofta kysst«, som blandar in karibiska rytmer och lite tokjazz. De är enligt mig plattans svagaste tiondelar.
        Van Morrison är en artist som jag gärna lyssnade på under samma veva som jag upptäckte LeMarc, men jag har aldrig uppfattat allt för tydliga musikaliska kopplingar mellan dem. Men här dyker det upp tydliga referenser, framför allt i låten »Kom och gör mig... Oh«, men också delvis i »Något närmare än nära«. Bägge två tillhör skivans bättre hälft.
        Vad jag har läst mig till så är de tio spåren på skivan uppdelade i den klassiska LP- formen, en A- respektive en B-sida – tillika en mörk respektive en ljus sida. Själv märker jag inte av denna skillnad allt för tydligt, men det kan bero på att jag än så länge bara lyssnat på den på Spotify. Efter att ha lyssnat igenom CD-skivan märker jag inte heller där någon större skillnad, också här är det enligt mig tio blandade spår.
        CD:n är utformad som en inbunden tunn liten fyrkantig bok med fylligt innehåll. I en ficka ligger disken, designen är utformad som en klassisk mittsektion på en vinylskiva från RCA. Omslagsbilden har ett mörkt, avskalat nästan naket porträttfoto av LeMarc med tomt stirrande isblåa ögon.

»Nästan lyckliga« är den låten som påminner mest om »gamla« Peter LeMarc. Lite ljusare, nästan lättsamt hoppfull, och den låten ligger ändå på A-sidan, den mörka...
        Min favoritlåt är öppningsspåret »Osynligt bläck«, som börjar med textraden »Du kan höra mig sjunga när jag är långt härifrån, från andra sidan eller en radiogrammofon. Bli inte rädd...«. Och rädd blir jag absolut inte, för detta är så extremt vackert. LeMarcs mörka stämma pratsjunger till ett stilla arrangemang, inledningsvis bara en kontrabas och en svävande klarinett (även om jag tycker det låter som en oboe) som spelas av Nils Berg. Just detta blåsinstrument är ett återkommande inslag i positiv mening i skivans ljudbild.
        Jag tror att de »knepiga« låtarna kommer att växa ju mer jag lyssnar in dem, kanske läser texterna för att få en djupare insyn i deras andemening. Men det är en blandad kompott, med starka berättelser och vacker musik.
        Det är ingen självbiografi rakt av, men LeMarcs texter har ofta en väldigt personlig prägel, så också på »Den tunna tråden«. Men som John Hiatt har sagt »Om alla mina texter var självupplevda så skulle min fru lämnat mig för länge sen« (citat fritt ihågkommen från en intervju med Hiatt gjord av svensk journalist för många år sedan).
        För lyssnaren som inte tidigare lyssnat på Peter Lemarc kan jag rekommendera framför allt två av hans äldre skivor:

»Buena Sera!«, live-platta från 1993, inspelad på Cirkus i Stockholm. En bra sammanställning av hitsen från hans tidiga karriär, inte minst ”Mannen där i mitten (han i hatten utan hår)”.

”Nio broars väg” studioskiva från 1997. Min enskilda favoritskiva med Lemarc, med låtar som ”Du och jag mot världen”, ”Hon gråter inte mer” och ”Merkuri”.

På Youtube finns den officiella filmen från den bejublade avskedskonserten 2014

6 december 2016