FRÅN PENNYGÅNGEN TILL FRAMGÅNGEN & TILLBAKA

- en kvasivetenskaplig hiphop-analys i fritt fall
av Kalle »Indie« Larsson


Profets fresh face, blodhunden Kalle »Indie« (i vissa kretsar känd som »Pretto«) Larsson låter det regna över staden Göteborg och allt vad den innebär, i ett analyserande stycke med bildmaterial av Chefsideolog Filip Lindström.

Med den här texten befäster jag min position som gubbigt svettig exilgöteborgare med soft utanförperspektiv på tillvaron och noll koll på det jag skriver om.
        När jag hörde Parhams »Dela på hälften« för första gången satt jag i en röten lägga och pimplade rödvin som en annan Horace Engdahl. Min kompis »Bibliotikarien« hade fastnat för den nya hajpen, vi var båda vit medelklass, någon halade upp en mint-cigg. Vi var på toppen av världen, och identifierade oss kraftigt med känslan som uppstår när »pizzabuden kommer före aina«. Visserligen hade min senaste kontakt med Aina bestått av att jag ringde 112 när en tjackpundare brutit sig in i tvättstugan för att kunna knarka i fred. Direkt när jag lagt på insåg jag att inte fattade varför jag ringt. Kunde han inte få sitta där och tjacka? Vem var jag att bestämma det? Allt tillhör alla? I alla fall, Aina kom dit och det sista jag såg av pundaren var att han vinglade iväg i natten med sin kundvagn, avvinkad av Frölunda-Bängen (en poliskår utnämnd till »den lataste grisen« av Majornas stolthet Roffe Ruff). Det var hur som helst mer stil i den gubben än jag själv någonsin haft, så jag halade upp en mint-cigg och stirrade sorgset ut över en nedlagd hamnstad där folk haltar runt med protes efter alla skjutningar.
        Det var därför dom byggde protesfabriken. För att folk blir skjutna här. Håkan är inte särskilt hiphop, särskilt inte hans senaste platta där den ballaste textraden (»fabriksfönster är alltid sönderslagna«) - även om den är sann - låter ungefär lika thug som Tjet i Allram Eest, eller som Frasse Levinssons horoskop i Nöjesguiden (som han inte längre orkar skriva, vilket jag förstår, det måste ha varit helt uttömmande).
        Eller som Jonathan Bengtsson, kulturankare i halv-fascistiska GP, när han vimlar runt i Göteborgs så kallade nöjesliv med sina ironiska rubriker och hipsteringresser och oförståeliga texter.
        När jag jobbade på larmcentralen kunde man få in skjutning Jaegerdorffsplatsen. »Två skjutna i huvudet i en bil«. En drive-by-shooting. Inget konstigt, vi larmade dit allt vi hade. Båda klarade sig mirakulöst. Sedan gick man avslaget till Rumpan Bar och drack billigt vin och snackade med singelmammor från Billdal och Torslanda.

»Han är institutionernas längtan efter nyrunkad järnhand«

Vem kan Kalle »Indie« Larsson syfta på?

Sedan började allt om igen.
        Frukost: mint-cigg till en av Parhams bästa låtar. »Jobbpsykos«.
        Grejen är att Parham är en i rakt nedstigande led ättling till Håkan. När Håkan var ung var Göteborgs ballaste grej Henrik Berggren som då och då välte en bil i ren tristess. Naturlig följd av den skiten: mesiga låtar som »Vi två 17 år« och »Dom kommer kliva på dig igen« där Håkan beskriver hur han säljer hasch till studenter i Gårda.
        Hasch som enligt högerns språkrör GP driver gängkriget i Göteborg.
        Håkan Hellström håller alltså sedan år 2000 igång skjutningarna medan Göteborg sjunker ner i sin egen avföring: leran.
        När Parham var ung, däremot, stod han med legenden Vic Vem utanför Shelta och rappade, video finns på Youtube. Vic Vem ser undertryckt aggressiv ut. Parham ser ut som en glad tjomme från nians spårvagn. Fast han kommer från Högsbo, där en gubbe just nu går runt och ringer på dörrar. Om någon öppnar blir den personen knivhuggen av gubben. Det är i riksmedia. GW har uttalat sig i frågan.
        Göteborg är alltså en hård och rå stad, där ambulanserna alltid går österut (källa: Hästpojken i låten »Imperial«).
        Henrik Berggren är överspelad. Medan han satt instängd på universitetet och läste latin sprängdes bomber. Ingen välter bilar längre för bilarna är tyngre nu, bepansrade.
        Parham beskriver den förändringen.
        Parhams första platta var gött retro, den lät som en sleten indie-skiva blandat med en orosanmälan till soc. Lyssna på »Min mikrofon«. Ta buss 16 upp till Pennygången. Ett område i fritt fall sedan hundratals år, samtidigt som det bara ligger minuter från Håkans uppväxtområde vid Kungssten. När jag körde sjuktransport hämtade vi en gubbe på Pennygången, vi fattade inte ens vad problemet var. Han ville bara därifrån. Vi lämnade av honom på Sahlgrenska. Alla hamnar ändå där till slut.

Parham (och numera också fantastiska Sammy & Johnny Bennett) gräver där de står, från toppen av ett jävla lerhål. I tydlig opposition till resten av scenen behåller de självdistansen, ironin, socialrealismen, allt det där som finns inmurat i Göteborgs DNA. I Parhams texter finns sällan någon våldsromantik - tvärtom. Våld är här ett aber, blicken är fast förankrad i historieböckerna, nyhetssändningarna rullar förbi på TV:n. Hur många läkare blir städare? Hur många ingenjörer blir busschaufförer? I Parhams Högsbo, Göteborg, Sverige, är orättvisorna kompakta och oföränderliga. Det är som om Marcus Birro skulle flytta tillbaka till Lövgärdet och börja skriva relevant skit igen, skit man känner igen sig i, skit man inte känner igen sig i.
        I mitt fall: skit man oftast inte känner igen sig i pga privilegierad medelklassuppväxt. Bäst att skriva det här så att ni klassmedvetna i Stockholm inte vomiterar. Ni med era tunnelbanelinjer, era vitt skilda sociogeografiska områden. Ni med er Akademi, era egna problem, som egentligen är samma problem som här, fast i högre tempo. Och det hörs i musiken. Ni stressar ut den.
        Göteborg är en stor stad, är samtidigt en jävligt liten stad. I vilken betongförort du än är har du alltid nära till villor, radhus, skattefusk. Ibland gångavstånd. Ibland hörs skriken hela vägen.
        Parham är nog på gång att göra den resan nu, att gå från Penny till Kungssten, eller före kön på Yaki, han är nog redan där, men han håller kvar också. Det är alltid bara en kort gångväg tillbaka.
        Under tiden vässar andra sina batonger, Roffe släppte nyss en skitskiva men hans tavlor finns att köpa på Elis Corner. Roffe The Ruffler rappar maniskt bakom dödskallemask och odlar en Majornaromantik som bara ibland tangerar verkligheten.
        För er i storstan: Majorna var en gång i tiden som Söder. Ruffigt, sletet, fullt av fyllon och kulturarbetare. Sedan blev Söder som Stureplan och Majorna blev ett tillhåll för pseudobohemiska reklamnissar. Försupna reklamnissar, men ändå reklamnissar, med en djävulusisk terminologi. Klart Roffe Ruff blev vansinnig. Han söp ner sig ännu hårdare, började se inbillade personer, släppte ett par habila plattor. Plötsligt fanns en ny undergroundkultur i Majorna; arga svennar med ett antikapitalistiskt budskap. Kapten Röd tog över. Reggaen kom och dog.
        En kort tid senare gick runt folk med vapen på Såggatan.
        Youtube-kommentar från signaturen »Golden Hill Classics« under Roffe Ruffs och Hofmästarns video till »Majornapojk«: »Majorna är det största wannabe stället i stan. Massa wiggers som gör sjuk dålig musik...jag kom ihåg 90talet hahahaha ni gick ifrån att va ett gäng skateare till ett par bögar med andra lång-gatan-lugg gul fjälllräven mössa på hjässan ånu sitter ni med uppblåsbara högtalare på vagnen äter valnötter till frukost och lyssnar på melankolisk musik för ni e så schhhpeciella«
        Det är bara en trettio minuters promenad mellan Mariaplan och Pennygången. Parham tar numera sträckan i en mattsvart. Andra tar vagnen och byter på Markland. Håkan, den före detta streetpoeten, beskrev det Evert Taube-skt imperialistiskt och patetiskt i »Valborg«: »Ett förortsgäng kapar en spårvagn hem / i vårkvällen«.
        Där ser du, kära Stockholmare, hur allting hänger ihop i Göteborg; hur alla har gångavstånd till varandras kranar, hur alla skjuter på alla, i en nedlagd hamnstad som sjunker hårt ner i den skattefinansierade dy som heter Sosse-Sverige, där Göran Johansson fortfarande styr kommunen från graven, han är en Stark Man(™), han är institutionernas längtan efter nyrunkad järnhand, och Parham kanske är en parentes här, där han sitter på Levantine och käkar oysters med boysen, en golddigger precis som Håkan och Ace Of Base, men vad ska vi annars göra i den här gudsförgätna avkroken än att sjunga starkare och starkare, dansa hårdare runt kalven, medan världen brinner upp i kulisserna, ja Göteborg här har du en spade, gräv din tunnel, vila i frid.

19 April 2018