Vem Är Han Egentligen (och vad gjorde han i somras)?

Parasite Child - »My Summer Holiday 2018«


Parasite Child har hastigt och lustigt släppt ett album, och Profets Chefsideolog Filip Lindström tar tillfället i akt att utreda vem han egentligen är (och kanske även vad han gjorde i somras).

Vem är egentligen Parasite Child? Det kan du med säkerhet fråga dig, käraste läsare, när du biter tänderna i den här texten. Jag skulle kunna välja den enkla förklaringen, och simpelt säga att Parasite Child är Andreas Stellan, en musiker med dregelvärdigt CV som gör självklara melodier, nu senast på skivan »My Summer Holiday 2018«. Där skulle den här artikeln kunnat sluta, och vi hade allihop sparat massvis med dyrbar tid.
        Men, som trogna Profetläsare är medvetna om, jag är extremt lågeffektiv och närapå dövstum när det gäller sparandet av dyrbarheter som tid och dylikt. Därför tänker jag berätta en historia som i mångt och mycket berättar vem Parasite Child egentligen är, eller möjligtvis vem han skulle kunna vara.
        Denna historia har omskrivits en gång tidigare på Profet, den gången på engelska i sammanfattningen av mina extensiva runtresor i Tyskland med skrammelbandet Lula, en artikel som fick namnet »A Short Vegan Punk Rock Guide To Hamburg and Berlin«. På Berlins hektiska Friedrichstraße såg jag, medlemmarna i Lula och vår enastående chaufför Pune en syn som vi aldrig kommer glömma. Där, i ett kvällsöppet apotek, stod fyra varelser som förändrade mitt liv i grunden.
        De var mänskliga i formen, men den gudomliga kraft de utstrålade rakt igenom apotekets skyltfönster tydde på att de inte kom från denna värld. Alla var de klädda i svart, en nyans mörkare än den innersta timmen av en månlös natt, och deras skinn glimrade när de flöt några centimeter över marken. Deras ögon var iskallt vackra och skar sönder allt de lades på, stillsamt dödliga i sin bottenlösa nonchalans. I sin tur var alla blickar på hela Friedrichstraße klistrade på dessa fyra svartklädda änglar, de mest vördnadsvärdiga entiteterna någon av oss någonsin stött på.

Jag slogs av en stor depression, mött av villkorslös lycka, när upplevelsen av varelserna slog mot mina hornhinnor. Jag hade kunnat gråta av glädje över att få vara så nära dem, men jag drogs ned till helvetets eldar av tanken på att jag aldrig kommer kunna bli en av dem.
        I timmar därefter talade vi om vad vi sett, om vårt gemensamt underbara trauma, och vi började så sakteligen diskutera möjligheten att någon hemma i Stockholm skulle kunna vara en del av den överjordiska kvartetten. Självklart är det omöjligt, ingen mänsklig varelse har en chans till detta, men vi lekte med tanken om vem i Stockholm som är den starkaste kandidaten, vem som kunnat komma närmast utan att brännas. Det är vem Parasite Child egentligen är, starkast tävlande i en lek som inte går att vinna.

Bäst på Parasite Childs »My Summer Holiday 2018« är, förutom att titeln tar mig tillbaka till förskolan där man efter sommarlovet alltid redogjorde för sina semesteraktiviteter, det öppnande spåret »Did My Best« samt den dubreaggetroniska singeln »Life« och dess tillhörande video. Även omslaget – där Andreas Stellans uppsyn helt klart hade förbättrat hans chanser att få vandra med de svartklädda änglarna på Friedrichstraße – är tilldragande, något som knyter ihop allt som är »My Summer Holiday 2018«.

10 November 2018