Den här rocken skyddar mig från det onda
En analys av Orhan Pamuks »Snö«
Profets poetiska nyförvärv Karl Nybom analyserar den turkiske författaren Orhan Pamuks »Snö« för Profets Bokklubb. Inom analysens ramar ställer sig Nybom frågor som »Vad är det hos honom som lyckas kväva min avsky?« om huvudkaraktären Kas aktiva ställningstagande emot ett aktivt ställningstagande i staden Kars, där snön aldrig slutar falla.
Jag kan inte minnas när, någon gång i början på detta år eller kanske i julas, stod jag framför mina föräldrars välfyllda bokhyllor i deras gillestuga. De har ofta stått mig till tjänst, då jag funnit mig själv boklös och med tankarna kretsande kring en nyss avslutad bok. Ibland raderna utav böcker, i en hyfsad alfabetisk ordning, stannade i alla fall mina fingrar på P, som i Pahmuk. I bakhuvudet hörde jag avlägset Felix Herngrens karaktär Alex, som med en förställt säker röst reciterar det han läst i DN:s kulturdel om denna nobelpristagare för att imponera på sin frus prettopolares pretentiösa man. Då jag läst baksidan, och fått klart för mig att huvudpersonen gestaltades av den exilerade poeten Ka, tog jag snabbt med mig den upp ur den kalla källaren och ner i en bekväm, och varm, soffa. Utanför fönstret blåste kalla vindar, speglande kylan som mötte mig i första kapitlet.
Snön, som följer boken från början till slut, faller tungt ifrån första sidan. Den faller över Ka, som efter tolv års exil i Tyskland återvänt till sin hemstad Istanbul för att närvara vid sin mors begravning. Från Istanbul har han tagit sig till Erzurum, där han kliver på en buss med destinationen Kars. Han har bestämt sig för att resa till Kars, agerandes som journalist som kommit för att skriva om det lokalval som snart skall ta plats, samt den tragiska radda av självmord bland unga flickor. Detta är dock något av ett svepskäl, då hans egentliga intresse ligger i att återse Ipek, en gammal skolkamrat som skiljt sig ifrån sin man, och be om hennes hand. Med sin stora röda ”Ballybag” i famnen, och iklädd sin mörkgrå rock ifrån Kaufhof i Frankfurt, somnar Ka mot en okänds mans axel medan snön ideligen fortsätter att falla utanför. Framför honom vilar en stad, fylld av strider som splittrar Kars mellan sekulära republikaner och islamistiska terrorister.
Vad som följer Kas ankomst till Kars, bortsnöat i Turkiets nordöstra del, är en mästerlig historia som tar upp alldeles för många ämnen för att de alla skall kunna nämnas i denna analys. Eller vad denna text nu än är. Det är därför ni får förlåta mig. Det finns så mycket att tala om, så att om jag skulle tvinga på er mina tankar om varje tankeställning framförd i denna bok, så skulle Profet behöva öppna en systertidning. Då vår käre chefsideolog redan har så mycket att göra, så ska jag bespara honom, och er, detta. Denna text kommer att tala om utanförskapet i Snö. Inte i form av ett artistiskt hopp om att stå utanför någon sorts elit, inte om stackars mobbade barn, inte om påtvingad utanförskap orsakad utav sociala konstruktioner, utan om en poets självvalda steg bort ifrån politiska strider och frågor, för att främja sina egna framtidsmål.
Det är nämligen just Kas handlingar, och den anledning som han gör dem för, som har stannat kvar hos mig. I denna stad, fylld av aktivister och politiska kämpande, blir Ka en ensam lättnad. Hans handlingar utigenom historien är aldrig motiverade utav varken en politisk eller en religiös övertygelse. Han går längs Kars splittrade gator, styrd av sitt framtidshopp, och för enbart sin egen bortvända sidas åsikter, diskuterandes med människor ifrån de olika politiska lägren. Ka har redan stått på barrikader, redan slagits för sekulariseringen och det västliga inflytandet i Turkiet. Han har sett kamrater dödade eller torterade av politiska skäl, och nu sagt nej till politiska strider. Tunga politiska strider, rörande exempelvis rätten att få bära slöja, eller kampen mot islamistisk extremism fyller honom enbart med trötthet och sorg. Ensam ser han de politiska stridernas smärta och stannar bara upp för att nedteckna de dikter som kommer till honom. Dessa dikter, som vi dessvärre aldrig får ta del av, säger han spegla hans liv, de händelser och det samhälle som han upplever i Kars. Ka hjälper, både villigt och motvilligt, båda sidorna i Kars politiska utveckling, i hans utanförskap som blir till ett efterlängtat lugn i bokens annars så snöstormiga klimat.
Detta utanförskap, som jag finner så lättande hos Ka, lämnar mig ändå frågandes mig själv: Varför dömer jag inte Ka? Varför vrider sig mina anarkistiska tarmar sig inte när han enbart hjälper de muslimska flickorna, som lider förtryckets kval på grund av deras val att bära slöja, därför att deras ledare råkar vara hans älskade Ipeks syster Kadife? Var finns min avsky, då han agerar som medlare för Sunay Zaim, som leder den revolutionära teaterkupp som under bokens gång kostar otaliga av Kars muslimer livet? »Vad är det hos honom som lyckas kväva min avsky?«
»Ni är en av våra dagars dervisch. Ni har dragit er undan världen för att ägna er åt poesin. Ni skulle aldrig gå med på att bli ett redskap som förtalar oskyldiga muslimer.«
Terroristledaren Blås ord till Ka under deras första möte i boken och ett konkret uttalande om Kas utanförskap i det politiska läget i Kars. Hur kan man förklara accepterandet av Kas tårfyllda, men väl bortvända ansikte, mitt ibland Kars två politiska läger, som mördar och torterar varandra? Är det rädsla, eller drivs han enbart utav sin egen egoism?
De första tankarna som kom till mig kretsade just kring skräck, en möjlig rädsla för de islamistiska terroristerna och regeringens hemliga polis. Ka har kommit till Kars, med tankar kretsande kring kärlek och skrift, och ser bara smärta i de två lägrens strider. Att inte engagera sig i konflikter, på grund av rädslan att själv ta skada, är inget ovanligt och svårt för mig att fördöma. Man må ogilla det, men att döma en skrämd människa för hennes oengagemang är svårt. Har vi rätt att tvinga Ka, eller vem som helst, att ställa sig på en viss sida bara för att den konflikt som det rör sig om spelar en stor roll i vårat samhälle? Och om svaret är ja, vilken sida borde hen då ställa sig på? Den vi anser korrekt? Är vår personliga övertygelse viktigare än en människas frihet och trygghet?
Om nu Kas motivation till sitt utanförskap hade varit just rädsla, hade hans karaktär blivit betydligt mer ointressant då jag tror rädsla är lättare för människan att acceptera. Vi upplever alla rädsla under våra liv och kan känna igen, eller åtminstone föreställa sig, upplevelsen av att vara stel utav fasa. Egoism, som däremot är ett betydligt »smutsigare« sinnelag, och det som jag uppfattar driver Ka, blir dock svårt, om än ibland omöjligt, för oss att rättfärdiga. Att undankasta andra människors lidanden för vårt eget privata välbefinnande går emot vår djupt rotade flockinstinkt och det empatiska inom oss. Då Ka, i bokens tredje del, bestämmer sig för att leta reda på den försvunne Blå så är det inte grundat i hans hopp att Blå ska säkerställa muslimernas rättigheter i Kars. Istället så är det för att hans älskade Ipek, och hennes syster Kadife, ber honom. Ipek vill inte lämna Kars, för ett liv tillsammans med Ka i Tyskland, förrän Blås välbefinnande är garanterat. Ka ger sig alltså enbart ut för att röja det problem som står mellan honom och hans framtidsdrömmar.
Nu tror jag inte att Ka är oberörd av de muslimska invånarna i Kars smärta. Han tror på deras personliga religiösa frihet, känner deras smärta, men har aldrig heller slagits för deras rättigheter. Anledningen till Kas exil är just den att han kämpade för de turkiska kvinnornas rätt att ta av sig slöjan. Hans ungdoms dagar spenderades kämpades för det västerländska inflytandet i Turkiet och dess religiösa sekularisering. Ka är starkt influenserad av sin västerländska bourgeoisie uppväxt i Istanbul, vilken har lämnat honom troende på demokrati och litteratur. Under sina år i exil, om inte innan detta, så har dock hans vänstervridna aktivism övergått i ett avståndstagande ifrån politiken. Varför skulle han stå fast vid en politisk övertygelse som slåss emot förtryck, när han vid sin återkomst till Turkiet ser att dem idéer han slagits för nu utövar samma förtryck men åt motsatt håll? Vad ger ett ställningstagande om olycka i slutändan får styra? När Ka nu plötsligt finner sig på den motsatta sidan till sina egna politiska ideal så lyser vikten, och problematiken, av hans utanförskap betydligt klarare än tidigare. I en värld där förtryckare och förtryckta slåss om rätten att bedriva mer förtryck blir utanförskapet, och rollen som skildrare av världen, fruktansvärt lockande.
Då jag önskar att de följare av Profet som läser denna text, och som inte redan har läst Snö, ska läsa denna litterära gudagåva från Pahmuk så skall jag inte förtälja slutet för er. Istället ska vi snabbt tala om denna egoistiska längtan efter utanförskapet. Det finns en makalös frihet och ett lugn i att avkasta sig allt ansvar för världen och dess utveckling. Då vi i vår samtid möts utav pestepidemier som otaliga krig, fullständigt inkompetenta riksrövhål till politiska ledare och hat mot varje jävla människogrupp som någonsin delats upp i en grupp eller en annan, så faller vi lättare ner i politisk depression. En anser att det inte sker några förändringar, förutom att extremhögern skrattar hela vägen till valurnorna, och det känns än meningslösare att försöka ändra på världen. Då blir att se på de dagliga uppdateringarna på Aftonbladets sida med clickbaitnyheter, och mumla ett »jävla idioter till mördare« tyst för sig själv, en typ av detta utanförskap. Att skriva en snyftande kommentar på diverse sociala medier, för att visa att man tar del av världens lidanden utan att behöva utföra någon form av konkret handling för förändring, ett annat. Jag säger inte att man ska sluta publicera dessa statusar och kommentarer. Det är ett fint sätt för oss att visa solidaritet och empati i smärtans mörker, men någon definitiv lösning bidrar det inte till. Fanatiker, som trots deras bokstavstro på vilken jävla teori dem nu än tror på, brukar vara ganska döva inför andra människors ord. Fortsätt skriva, men minns att ett engagemang är värt tusentals ord. Förändring, riktig förändring kan bara ske då ett enat och tänkande folk går över i konkret handling. Följ de människor som strider mot olycka och död, de som strider till verklig handling och möjliggör för reella förändringar. Inte utanförskapet och oss som tror att våra skriverier en dag skall förändra världen.
Det finns inte en bättre titel till denna bok än Snö. Kas ankomst och handlande i Kars liknar det snöfall som täcker höstvinterns gråa slask till dagar. Det täcker detta deprimerande höstrusk som är politiska strider med löften om skönhet och stilla frid. Den snö utav drömmar och förhoppningar som Ka för med sig är ett sätt att klara den annars så mörka vinter som är alla fanatikers olika krig. Där de inblandades blod smattrar som regndroppar mot Kars gator så lägger sig Kas utanförskap ljudlöst ovanpå. Den täcker världen i sagolik frid men för med sig egoismens oundkomliga kyla. En kyla som enbart tillfälligt fryser alla konflikter utan att förbättra dem, förutom att klä dem i miljontals skimrande iskristaller. Ett kort uppehåll av personligt lugn och självisk trygg skönhet. Men all snö ska en dag smälta bort, för att återigen visa alla de ouppklarade konflikter som på nytt polerats upp utav det rinnande smältvattnet.