Östermalm på Hötorget

En intervju med Joggi Voutilainen


Familjaritet, motstånd, vänskap – tre ledord när det handlar om Östermalm, som spelar på Profet på Scala nu på lördag 7 oktober. Minst två av ledorden kommer ni få uppleva i Scalateaterns Källarbar, möjligtvis alla tre. Profets Chefsideolog Filip Lindström sitter ned på Konserthusets trappsteg med Joggi Voutilainen och diskuterar vad som på lördag komma skall.

Lördagen den 7 oktober spelar veteranerna Östermalm på Profet på Scala. Jag säger »veteranerna« eftersom det nästa år kommer ha gått 20 år sedan gruppen bildades på ett postkontor i en stadsdel som fick ge bandet sitt namn. Då, 1998, distribuerade Joggi Voutilainen och Richard Sjöström post för brödfödan och idag, 2017, sätter jag mig ner på trappan till Konserthuset på Hötorget med Joggi för att prata om lördagens Profet på Scala. Solen skiner på Carl Milles duvbajsade Orfeustolkning och sångaren i Östermalm drar in en vit Ettan under läppen. Han är vänsterhänt. En hjulbräda ligger under hans ben på trappsteget. Vi har träffats en gång förut. Poetiskt nog sågs vi först på premiäruppsättningen av Profet på Scala, då Dom Orena spelade och jag värmde upp svarven för en av mina största idoler, Freidrich Schtrage. De åtta månader som gått sedan dess känns som ett kvarts sekel när jag sitter på Konserthusets trappa med Joggi och slungas tillbaka i tanken till den rödvinsbräserade februarikvällen. En hel vårsäsong av Profet på Scala har passerat, med Dom (ovannämnda) Orena, Göteborgsdelegationen Ruby Empress, trubbelmakarna ODZ och nationalskatten Patrik Arves Swedish Tiger Sound. Höstsäsongen har rullat igång och både de gamla Profetvännerna Love Rebel Gang och de nya Profetvännerna Delagoon har hunnit uppträda innan Östermalms intåg.

Joggi Voutilainen

Joggi säger att Östermalm nu för tiden jäktar i sin egen takt, idag arbetar de självständigt och tycker om det. Under glansdagarna hade de skivbolag och management i ryggen, men det passade dem inte som handen i handsken direkt. I mitten av första decenniet på det nya millenniet lades Östermalm ned och bandet 3107 bildades. Jag märker att jag har lyssnat alldeles för mycket på Arkiv Samtal när jag kallar det för en »Corporate Rebranding« och min mening med de orden inte helt går fram till Joggi. Jag omformulerar mig och gör mig förstådd, följt av Joggis förklaring till namnbytet.
        - Det var en gammal infekterad grej vi hade med ett skivbolag och så försökte vi tvätta bort dem på något sätt. Då bytte vi namn och gjorde en liten rockad, Richard spelade trummor från början och sedan blev han basist, då hade vi två basister. Det blev ett alter ego som vi bara kallade 3107. Ur det där föddes Östermalm igen, utan förbindelser med skivbolag.
        - Det måste vara ganska skönt, gissar jag och kisar mot solskenet som slår emot oss.
        - Som det ser ut nu är det jätteskönt. För jättelänge sedan hade vi skivkontrakt, manager och bokningsbolag och det var svårt att anpassa sig till. Vi trivs inte med att någon över huvud taget bestämmer hur det ska se ut eller låta. Vi trivs bra med att bara vara fria. Just nu känns det menlöst att ha representation, det är bara att köra på och göra allt själv.
        - Om man bara ligger i kan man nästan göra det som ett skivbolag erbjuder, om man nu inte har något enormt bolag som backar en, säger jag.
        Joggi vill helst fokusera på att spela musik och ha roligt, därav tar sig Östermalm sin tid och lämnar pressen från skivindustrin ute. Han benämner bandet som sin familj, de har ju trots allt spelat tillsammans i snart 20 år. Joggi och Richard har till och med hängt ihop längre än så, och visionären Richard har genom alla år satt sin markanta stämpel på det han gör.
        - Richard skriver allt och har lärt oss alla att sjunga och spela musik. Honom har jag spelat med i säkert 27 år.
        - Har han släppt in er något i låtskrivarprocessen under de här 20 åren?
        - Han försöker ta det ur oss så vi ska hjälpa till men han skriver väldigt mycket, visar det och sedan går det in i Östermalmsfiltret och blir det som vi pysslar med. Sedan låter kanske inte låten exakt som hans idé, men han är en väldigt stor del av det vi gör.
        Östermalm har, mycket via Richards tankegångar, gått genom olika koncept. Instrument har kommit och gått, men kemin har bestått.
        - Ett tag hade vi två basister och två trummisar ett tag hade vi blås. Ibland var vi åtta personer som spelade och nu är vi fyra som kommer spela på lördag. Om någon väljer att inte vara med tar vi inte in någon utomstående, det gäller att hålla det till att vara ett kompisgäng.
        Joggi vill, om medlemmar byts ut, inte anlita någon som är exempelvis dokumenterat bra på gitarr, men som inte går att hänga med. Den vänskapliga dynamiken är viktigare än att bandet blir ett elitlag.
        - Hellre att vi är askeffa på att spela och lär varandra hur vi gör något kul. Det är väl det som varit filosofin under alla de här åren vi har hållit på också. Vi brukar ha jävligt roligt när vi spelar. Vi brukar ha jävligt roligt när vi repar också. Jag är helt slut idag för vi repade igår. Jag mådde piss, var sjukt trött och ville inte åka dit och repa men jag åkte därifrån med ett stort leende och sedan kunde jag inte sova för att jag var så uppe i varv. Det finns något frigörande med att spela musik med de här människorna. Det är det som gör att vi kommer fylla 20 nästa år, vi kommer fylla 30 och vi kommer fylla 40 tillsammans som band. Nu har vi hållit på så länge så det är helt menlöst att inte fortsätta.

Joggi och Richard till höger

I samband med Östermalms tioårsfirande på Debaser (när det fortfarande låg på Medis, slå upp det i historieböckerna, ni ungdomar som läser detta åratal efter jag skrivit det) skrev arrangörerna för födelsedagskalaset något om bandets förflutna. Besökare uppmanades att komma till spelningen för att hylla Östermalm, som då gick under namnet Östermalm 3107, och deras »tio års slit på Nordens skitigaste scener«. När ett band ens vidrör den K-märkta punken, då glamouriseras harvande på ohygieniska lokaler i hem- och- grannland. Jag uppmanar er, kära läsare, försök hitta en annan genre där sådant klassas som en merit och inte ett utdraget nederlag. Joggi ser tillbaka på de flesta spelningarna med glädje.
        - Vi har spelat på Roskildefestivalen inför 10 000 personer och vi har spelat på en träback på Hultsfredsfestivalen och vi har spelat för en person i Malmö, en av våra bästa spelningar. Jag tror fan vi spelar bäst när oddsen är emot oss. Det värsta som finns är att någon hajpar upp det, det utlovas guld och gröna skogar och då finns inte motståndet. Vi gillar att kriga mot någonting. När vi började spelade vi mycket på rockklubbar, och jag vet inte ens vad vi spelar för musik men vi spelar inte rock. Alla blev ganska provocerade av vårt uttryck och då blev det ännu mer roligt att spela.
        - Det kanske handlar lite om hur ni ser ut också, säger jag till Joggi. På en generisk rockklubb har man en ganska tydlig dresscode med läderpaj och Dio-tröja.
        - Ja, där passar vi ju inte in, svarar Joggi, som klär sig mer som en skejtare än ett övervintrat Ronnie James-fan.
        - Vad tror du om förutsättningarna för Östermalm på Scalateatern? frågar jag honom, och blir sedan rädd att jag ska bringa olycka över spelningen för att jag nu börjar hajpa upp den. Jag vill ju inte att Joggi ska känna att oddsen är alltför mycket på Östermalms sida. Jag vill ju se Östermalm kriga mot någonting, även fast jag inte vet mot vad jag önskar se dem kriga.
        - När jag var där och kollade på Dom Orena blev jag sugen på att spela, för alla människor såg så sköna ut och lokalen var helt fantastisk. Jag kände att »här kommer vi passa in«.
        Den familjaritet som finns inom ramarna av bandet Östermalm och dessutom inom deras fanskara kommer passa in alldeles utmärkt på Profet på Scala. Känslan av samhörighet tangeras av Profet jämt och ständigt. Vi värderar läsare, medhjälpare, anhängare och bundsförvanter som en inre krets, i folkmun kända som Profetvänner. Då en halvsolig halvtimme vid Hötorgets hösthysteri flugit förbi kan jag se att Joggi Voutilainen och Östermalm har stor potential till att bli goda Profetvänner. Jag hoppas nu innerligt att det inte kommer avväpna motståndet mot Östermalm på lördag, så de har något att bita i.

5 oktober 2017