Det definitivt betydelselösa
En opinion om kulturens förlorade innebörd
Mattias Rörström, till vardags general för det oberoende skivbolaget Happiest Place Records (tidigare intervjuade i Profet av Amanda Båmstedt) gräver ner sig i tidens anda och spekulerar i vilken plats kulturen har däri.
Mattias Rörström (till höger)
Iakttagelse: Ett betydelsefullt kulturliv kräver att vi tar avstånd från den uppkopplade tillvaron.
Detta är kanske inte en ny eller originell tanke, det har fastslagits vid ett eller annat tillfälle i en rad poddar, tidskrifter och dystopiska ledartexter att våra teknologiska framsteg inom masskommunikationens värld har lett till en distans mellan subjektet (dig, mig, allihopa) och objektet. Ola Söderholm lyfte nyligen, i det första avsnittet av Stormens Utveckling, en spaning om att strategiska och retoriska missar hos politiker idag inte betyder lika mycket som de gjorde för, säg, bara 20 år sedan. Frågor kan duckas, halv- och osanningar kan ligga öppet som en skit på dukat bord, men det spelar inte så stor roll. För dagen därpå sa/gjorde/publicerade hen det där som fick oss att bara tänka »W-T-F! #(valfri politisk aktualitet)«. Händelser som en gång skapade känslor och allmän diskussion behandlas numera i omkring 24 timmar (kanske 48 om det verkligen är uppseendeväckande). Sedan arkiveras allt i det fack där sådant som är för jobbigt att hantera hamnar; memes. Den enda politiska / sociala rörelse som lyckats stå emot utgångsdatumet de senaste åren är väl #metoo-rörelsen, men spontant (med risk av att bli kollektivt bespottad) uppfattar jag diskussionen idag snarare som ett referensbegrepp i det samtal som alla spanare vill vara tongivande i - vad vi ska döpa den tidsålder vi lever under till?
»Vi är Sveriges nya bästa label. Fånga oss i text innan vi exploderar. Mot en öl pratar vi om allt«
- Mattias Rörström om sitt Happiest Place Records i Amanda Båmstedts Profet-intervju
På samma sätt som vi kan iaktta hur åldern av repressalier och långdragna diskussioner efter politiska drev tycks vara över finns även tecken på att kulturlivet följer efter samma regler. I min värld ser jag samma tendenser i det kulturella som det politiska, med reservation för något längre tidspann. För några år sedan, i en separat intervju med skivbolaget Förlag För Fri Musik, kom samtalet om det »definitiva släppet« upp (i den kontexten: noisens »definitiva släpp«). Frågan om huruvida något sådant existerade slog rot i mig och under de nästkommande tre åren kom jag att försöka hitta ett definitivt album, den där samlingen kompositioner som tycks fånga vår tids »zeitgeist«. Resultatet har varit nedslående fruktlöst.
1967 nådde The Beatles »Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band« butiker runt om i den materialistiska världen. Den var nyskapande, bröt mot existerande normer och ersatte dem med nya. Skivomslaget formgavs av Peter Blake, en av de först-största bland brittiska popkonstnärer, och andades förnyelse inte minst på grund av Beatlarna självas nya modeval. Året efter kom att se ungdomens uppror runt om och kollektivt kallas för ’68-rörelsen. Nya idéer föddes, jämställdhetsfrågan vann mark och tidsandan var progressiv. Nu försöker jag inte peka på att en skiva av en, låt oss erkänna, helt okej popgrupp innebar startskottet för en av de mest omvälvande perioderna i post-industriell tideräckning, snarare att den just lyckades fånga »Det Där« som tycktes ligga i luften: progression. Och såklart kan man peka på debuter som »Velvet Underground & Nico«, »The Doors« eller Pink Floyds »The Piper At The Gates Of Dawn« som lika nyskapande (i VUs och The Doors fall till och med tidigare än Sgt. Pepper’s), men ingen av dem var i närheten av den masspopularitet som Sgt. innebar. Jag vill ta i och säga att den, på samma sätt som »Never Mind The Bollocks«, »The Smiths« och »Nevermind« (»BD Forever« i svensk kontext) gjorde för sina samtider, definierade en generation. Ta den insikten och försök hitta samma kollektiva referenspunkt idag, det är en utmaning att inte välja något som man är relativt ensam om att hålla över allt annat.
Vad skulle då krävas för att ge oss ett kulturliv som faktiskt betyder något igen? Det må låta teknofobiskt, men stäng ner hela skiten. Slopa Instagram, av-prenumerera ditt Spotify-konto och koppla ditt betalkort till Bandcamp. Köp ett (riktigt!) musikmagasin, läs en självständig blogg, lyssna på »smakpolis«-radio och gå på en spelning någon annanstans än på Debaser / Pustervik / KB / (valfri storlokal). Tillåt dig vara okunnig. Hur ska musik annars lyckas sätta ton för en generation om den inte får tiden till att slå sina rötter och påverka?
Samtidigt förstår jag att elefanten inte syns om man står för nära, det blir bara grått. Kanske är anledningen till att vi ännu inte har en gemensam referens att falla tillbaka på att vi ännu inte har en anledning att stirra oss blinda i brunnen som är nostalgi. Frank Oceans »Blonde« är kanske det dokument som fångade »Det Där«. Och jag vet att mina exempel tidigare inte svart på vitt speglar en hel generation, men nog fan kan man dela in hälften-hälften av »generation 90-tal« som tillhöll »Nevermind«, respektive »Straight Outta Compton«!
Men, jag vill avsluta min mening i sann »släppa den bildliga mikrofonen«-anda med ett uttalande, följt av en fråga:
Alla minns vart de var när Palme mördades, likväl i vilken väns källare de satt när de hörde »A Day In The Life«, »Fuck Da Police« eller »Anarchy In The UK«.
Var var du när du hörde »Blonde« för första gången?