Norra Reviret och Det Siepenska Hantverket

En Ettrig Intervju av Filip Lindström


Profets Chefsideolog Filip Lindström kanaliserar Peter Siepens ande i en intervju med Luleå-bandet Norra Reviret - en vild verbal kamp mellan representanter från skilda delar av vårt avlånga land.

Foto: Karl William Sandström

Min stockholmskhet slår mig sällan som särskilt påtaglig, även om jag finner det underhållande att skryta med Hufvudstadens glans och prakt i diverse texter för Profet. Dock är den alldeles för närvarande då jag sitter med fem mer eller mindre tystlåtna Luleå-bor, i Scalateaterns foajébar. Det är just här jag ibland brukar husera ProfeTalkshow, ett medium för intervjuer inför publik, och jag känner därför att jag borde ha lätt för att utföra ytterligare en intervju just här. Det är lättare sagt än gjort, när det är den samlade popgruppen Norra Reviret som står för svaren på mina frågor. De ska, denna afton tidigt i december 2018, stå på scen i teaterns källarbar strax innan Nord & Syd och jag ges ett par minuter i bandets sällskap dessförinnan.
        Snabbt upprättas vår dynamik, där jag blir den blajiga stockholmaren som håller låda, och Lars-Johan Sandström, Ida Johansson, Janinne Sandström Oja, Paulina och Agnes Nilsson blir de fem fåordiga norrlänningarna som mest är obekväma med den förstnämndes lådhållning. Jag försöker allt jag kan, men känner mig mer och mer som en ansträngd karikatyr av en människa – någon slags kvasi-Peter Siepen – då mina frågor lobbas upp och slår till marken som blytyngda tennisbollar. Men, ingen intervjuare är bättre än sina sämsta försök, så jag brer på min mest svängiga Siepen-känsla och hugger på allt jag kan få. Jag inser att jag helt enkelt får bortse från att jag kommer framställas som en oskön stockholmare, jag gör det för konsten. Det är den enda vägen ut.
        »Vi började med väldigt konstig musik, vi hade banjo också. Men det var bara ett rep, sedan dess har det låtit så här« säger Ida, den mest pratsamma medlemmen i Norra Reviret, om hur gruppen kom samman och fann sitt uttryck.
        Det skrattas kring bordet, åt den underhållande aspekten i en banjo i ett numera väldigt obanjovänligt sound. Påfrestande som jag bestämt mig för att hädanefter vara spelar jag vidare på banjokortet. Det åsamkade ju ändå någon slags känsla i sällskapet.
        »Ni skippade banjon alltså« säger jag, ledigt lutad över mina Siepenska vinylbyxor, i min Siepenska mörkröda pälsrock. »Kan ni tänka er att välkomna banjon tillbaka?«
        »Nej« säger Ida. »Det var jag som hade köpt en banjo och var svintaggad på att spela, men nu har jag gett upp det.«
        »Var det något annat som var konstigt med soundet, eller var det bara banjon som skavde?« frågar jag ihärdigt.
        »Det är alltid väldigt svårt när man inte har något material« säger Janinne om det tidiga, och enda, repet i Norra Revirets banjofas. »Vad ska man spela då?«
        »Ja, det är en väldigt bra fråga« säger jag, och inser därmed att banjospåret har kallnat.

»Schysst nisch«

- Chefsideolog Filip Lindström, i sitt mest Siepenska ögonblick

Istället för banjo talar vi så om huruvida det är först nu som Norra Reviret gett sig ut i landet för att spela, och som i mångt och mycket är det en sanning med modifikation.
        »Vi har inte spelat så mycket överlag« säger Janinne.
        »Jaha« säger jag. »Är det ett medvetet val?«
        »Det kanske är lite svårt att få ihop allting« säger Agnes tyst. »Det händer inte så mycket i Norrbotten när det gäller musik. Det är ganska halvdött.«
        »Tråkigt« anser jag. »Så man får fixa mycket själv?«
        »Det är också en begränsad publik« berättar Ida. »Man vill ju inte spela på samma ställe 700 gånger.«
        »Det är så intressant« kontrar jag »att folk pratar exakt likadant i Stockholm som i Norrbotten, om hur det är en begränsad publik och om hur man inte vill spela på samma ställe för många gånger.«
        Jag hör själv hur Stockholms-elitistiskt det låter, men det är den roll jag har valt för stunden. Peter Siepens ande är stark inom mig. Ändock stämmer påståendet, och det bevisar i stort människans naturliga läggning för att hungrigt kika på avlägset gräs. Fredrik Strage skrev i krönikan »Bättre i Berlin« från 2010 att mindre städers kulturella hälsa avgörs av avundsjukan för utbudet som presenteras i större metropoler. Strage antydde att en aptit efter mer i Stockholm visar på att det ändå händer något, och då kanske Norra Revirets timida missnöje ändå bevisar att det händer något av värde i Luleå och Norrbotten. De stannar ju ändå kvar där uppe trots allt (tro mig, jag förstår själv den djupa, överdrivna Stockholmsstolthet som vilar i vänsterliggande ord).
        »Sverige är ju litet överlag« säger Janinne, och menar då att det generellt sett inte finns särskilt många ställen att framföra sin musik på.
        »Jag hörde att er singel hade nått hela vägen till Skottland« säger jag helt apropå, om Norra Revirets stycke »Sista Gången«.
        »Ja, vi plockades upp på en lokalradio där« säger Janinne stolt.
        »Det är häftigt att musik på svenska kan accepteras i resten av världen« uppmärksammar jag, för att på ett fruktansvärt generiskt, ultra-Siepenskt sätt skapa värme i gruppen.
        »Jag gjorde en liten telefonintervju med honom« säger Agnes smått nervöst, och syftar då antagligen på personen i fråga som skötte nämnda radiokanal. »Han kunde lite svenska. De fokuserade på skandinavisk musik och skotsk musik.«
        »Schysst nisch« säger jag, och låter som om jag vore Erik Haag i sitt Knesset-esse, så stockholmsk som en mänsklig varelse rent fysiskt kan tänkas vara. Troligtvis beror det på den enorma kontrasten i hur vi talar kring bordet, då jag dillar som Kenta och Stoffes bortglömda tjenis på dekis, och norrbottningarna talar rakt, riktigt och rent.

Efter mitt svävande »Schysst nisch« frågar jag Agnes en regelrätt sportjournalistisk fråga, nämligen hur det kändes att göra en sådan intervju.
        »Läskigt« svarar hon, som om hon även tycker att denna intervju är smått oroväckande. »Känns som om man aldrig vet vad man ska säga när man måste prata ett annat språk« skrattar hon vidare.
        »Det gick« säger Janinne, för att diskret ge Agnes en komplimang för intervjuinsatsen i skotsk lokalradio.
        »Siktar ni utåt, utanför Sverige? Vad har ni i sikte?« frågar jag därpå.
        »Det är svårt att tänka utanför Sverige när man sjunger på svenska« svarar Janinne. »Eventuellt Norge och Finland.«
        »Det vore väl kul« utbrister Ida, gruppens solstråle.
        »Kommer alla överens om vart ni vill?« frågar jag, och menar då alltså inte vart bandet vill rent geografiskt, utan bildligt.
        »Vi har inte fått så mycket erbjudanden än« säger Lars-Johan karaktäristiskt muntert, det första han yttrar i intervjun sedan han gav mig sitt namn.
        »Vi pratar inte så jättemycket om det heller« menar Janinne, föga förvånande.
        »Det som händer, det händer« proklamerar Ida grandiost.
        »Vi har oftast tackat ja till de erbjudanden vi har fått« berättar sedan Lars-Johan.
        »Så ni är väldigt öppensinnade människor« tolkar jag hans sägning.
        »Ja, vi får hoppas det« säger Lars-Johan därpå.
        Ett stramt skratt ilar kring bordet, som en ljum vind över Luleås tundra (här får ni ha överseende med min metafor, kära läsare, jag har nämligen ingen aning om huruvida det existerar tundror i närheten av Luleå och jag bryr mig inte heller. Det lät bara vackert, så spela med.)

»Vad har ni för drömmar för Norra Reviret?« frågar jag. »Är de på något sätt gemensamma? Något ni talar om? Eller låter ni det vara osagt?«
        »Egentligen är det väl ganska enkelt« svarar Lars-Johan. »Man vill in på P3, man vill spela musik och man vill att folk ska tycka om det man gör.«
        »Men då har ni ju nått målet« säger jag, eftersom Norra Reviret faktiskt har spelats på P3, och diverse folk verkar uppskatta det de gör.
        »Ja, kanske« mummelskrattar Lars-Johan.
        »Men när ni har uppnått ett delmål klättrar ni vidare?« ettrar jag vidare. »Så nu när du, Lars-Johan, har nått ditt mål…«
        »Vadå?« undrar Lars-Johan.
        »Vad vill du då? Vad vill du med livet?«
        Peter Siepen hade varit stolt över mig. Dock blir Lars-Johan räddad av Nord & Syd, som trillar in på Scala och frågar Norra Reviret om hur det gått på soundcheck.
        »Jo, det gick bra« svarar Janinne i farten.
        »Ska bli kul att se« säger en Nord & Syd-medlem på vägen ner till Scalas källare.
        »Tro inte att du kommer undan frågan« säger jag till Lars-Johan när Nord & Syd har försvunnit.
        »Ja, men, jag tänker att det är ganska enkelt vad man vill; att folk ska veta vilka Norra Reviret är. Musikaliskt vill man hålla en högre och högre nivå« får Lars-Johan fram, påtvingad av min överrumplande Siepenhet.
        »Så det är viktigt för dig att musiken håller en hög verkshöjd« säger jag, och får därmed användning för ett av mina nya favoritord, det sistnämnda i meningen.
        »Ja, det tycker jag nog« säger Lars-Johan. »Det är det som är grejen, att det är bra musik.«
        »Hur tycker du att ni har lyckats med den utvecklingen då?« säger jag, och märker hur jag njuter mer och mer av att hålla kvar Lars-Johan i den Siepenska skottgluggen.
        »Det är mycket att jobba för« svarar Lars-Johan.

Norra Reviret. Övre raden från vänster: Janinne Sandström Oja, Ida Johansson, Lars-Johan Sandström. Främre raden: Paulina Nillson, Agnes Nilsson. Foto: Karl William Sandström

Lars-Johan, som gissningsvis är Janinnes broder, tjänar som Norra Revirets lustigkurre. Hans hårdkokta realism underhåller bandkamraterna och river ned skrattsalvor på löpande band.
        »Det blir bättre och bättre« fortsätter den kvicke underhållaren.
        »Skönt« säger jag. »Då kan ni fortsätta att spela ihop ett tag till då, om alla mål än inte nåtts. Vad tycker ni om det, ni där på andra sidan bordet?«
        Jag skickar ledigt (och Siepenskt) över bandspelaren till Agnes och Paulina, som i princip suttit helt tysta under hela intervjun. Frågan som kastas med apparaten besvaras knappt och jag byter därför snabbt spår, och frågar Paulina om hur hon tänkt bakom de skivomslag som hon designat åt Norra Reviret. Resten av bandet talar varmt om hur mycket de uppskattar Paulinas konstnärlighet, och den visuella helhet hon satt ihop för gruppen.
        »Hur känns det att få det stödet från bandet? Det förtroendet?« frågar jag Paulina, halvt böjd över mahognybordet.
        »Det är nice« säger hon blygsamt, men delar med sig av en annan sida av myntet: »Ibland får jag lite prestationsångest, eller idétorka, när det gäller omslag.«
        Mer än så sägs inte riktigt. Samtalet fortlöper någon minut till, men självdör i en vacker implosion då min kanalisering av Peter Siepens själ långsamt går mot sin naturliga avslutning. Alla vet att det är hälsofarligt att befinna sig i närhet av sådana holistiskt känsliga ämnen, och därför bör något så kraftfullt som Siepen-auran bara användas i nödfall, under kontrollerade och tidsbegränsade former. Som tur är får den jobbet gjort, i det här fallet och samtliga liknande.

10 Januari 2019