I en bunker under Kriget

En Tudelad Intervju med Per Nordmark, del II


I del I av intervjun med Per Nordmark från Kriget, Fireside och Nordmark Pod samtalades det om samtal, i del II samtalas det om fast skit i ett hav av diarré, varför De Stora Skivbolagen är en slags dålig bankverksamhet, »Alfons Pappa-fenomenet« och det sentimentala värdet hos en banan. Allt kan diskuteras I en bunker under Kriget.

I sin podcast säger Per Nordmark ofta att han kommer svara på alla mail som lyssnare skickar till honom, vare sig någon vill skicka en låt eller bara säga hej. Min erfarenhet av, eller möjligtvis fördom om, människor som sysslat med musik lika länge som Per är att intresset för mängder av elektroniska brev med förfrågningar om feedback inte är särskilt starkt. Jag ser framför mig att man gjort upp sin uppfattning om musik och inte ser några skäl till att titta runt omkring sig. Antingen det eller så har man inte tid för att ta in vad än folk vill visa upp för en. Per tänker annorlunda och blir glad av att få musik skickad till sig.
        - Jag tycker att det är helt magiskt, av en massa anledningar. Dels är det sjukt kul att folk gillar podden, och sedan är det en ära att folk vågar. Det är inte så jävla enkelt att spela upp sin musik för någon, det kan vara superpersonligt och de flesta gör sitt yttersta. Allt faller inte mig i smaken såklart men det är inte det som är det viktiga. Det är helt oviktigt egentligen, jag sitter inte inne på några sanningar, det är bara mina preferenser. Det kanske inte hjälper någon men jag kan ju åtminstone försöka. Något jag vet är att jag tar mig tid, jag har hållit på med musik sjukt länge, om än inte kommersiell musik. Jag tycker det är en självklarhet att ge tillbaka och dessutom tycker jag att alltför mycket runt omkring oss i dagens samhälle är så jävla exkluderande när det borde vara mer inkluderande. På alla plan. Kreativt har det blivit bättre nu, på 90-talet var det ännu mer att alla höll sig på sin kant. Nu är allt tillåtet, på gott och ont. Folk är jävligt peppade på samarbeten och det är något man ska bejaka. Det är halva grundbulten till musik överlag, att göra någonting fett tillsammans, att du kan åstadkomma någonting. Även om det är fett när jag sitter här och gör låtar själv i studion så är det ju ännu fetare när jag gör det tillsammans med Kriget.
        Jag tänker på det Per sagt om att våga visa upp sin musik, exempelvis genom att skicka den till en producent som honom eller en tidningsmagnat som jag. Vågandet har nog blivit mer självklart genom kommandet av nya tider.
        - Nu upplevde ju inte jag hur det var att hålla på med musik och kreativa saker på 90-talet, säger jag. Men jag tror att det självklart är lättare idag eftersom man kan släppa sin musik själv och man kan hålla på med poddar. Det finns ett sätt att nå ut utan att bli invald i någon slags officiell krets.
        - Det är något som är så jävla bra, den här Do It Yourself-grejen, säger Per. Det är grymt att det finns möjlighet att med enkla medel få saker att låta sjukt bra. Det är väl demokrati om något tänker jag och det ska man bejaka. Sedan vad som är bra eller dåligt är helt irrelevant, låt folk hålla på.
        - Men det som ligger bakom att många startar eget skivbolag, och det som låg bakom att du startade eget skivbolag om jag förstått det rätt, är en slags reaktion på hur stora bolag behandlar musik, vilket du har haft personlig erfarenhet av?
        - Ja, hur mycket som helst om jag ska vara ärlig. Jag tycker att i bästa fall är skivbranschen som en dålig bankverksamhet, folk som jobbar på bank med en liten, liten gnutta musikintresse. Sedan känner jag jättemånga som jobbar på stora skivbolag som gör bra jobb, det är inte frågan om det, men om jag får generalisera skivbranschen tycker jag att den är mossig och den tänker aldrig framåt. Den hijackar sådant som redan går bra för att den bygger på ett system som måste dra in pengar. Det är inget konstigt, det är som vilken business som helst.

»Det kanske måste finnas det här havet av diarré som man måste simma i för att det ska finnas något bra, några fasta bajskorvar i den där diarrén.«

Per Nordmark om kvalitet

Per ger exempel på skivbolag som sett på musiken som viktigare än pengarna, däribland Factory Records, Touch and Go och Sub Pop. När jag pratade med den skotländske (numera Stockholmsboende) Profetvännen David Richardson som grundat skivbolaget Maternal Voice nämnde intressant nog även han just Factory som en inspirationskälla. Jag drar i det fortsatta samtalet med Per en oklar tråd mellan skivbolag och ett företag som säljer bananer. Det senare är det få som kritiserar för att de fokuserar på att tjäna pengar. Min tanke är att när det handlar om något så känslosamt som musik, och hanteringen av människor som gör den, förväntar vi oss att företagsamheten inte ska vara likvärdigt kapitalistisk. Vänder man på steken och tänker annorlunda så gör skivbolagen inget fel, de är företag som vilka andra som helst och pengarna måsta tjänas in. Då spelar man enkla kort och vänder sig till sådant man märker redan fungerar väl. Tyvärr är det detta steg i processen som har vattnat ur, och sålt ut, all bra musik som någonsin har skapats. Det är en enkel mekanik som upprepas gång på gång över hela världen; en underjordisk rörelse når en viss popularitet, De Stora Skivbolagen lyckas inte dra till sig rörelsens grundare och binder därför upp hundratals dåliga kopior. Du kan se det i vad som hände med grungescenen på 90-talet, R’n’B-vågen under samma årtionde, punkrörelsen och inte minst folkmusik-hetsen som vi tvingats igenom de senaste åren. Per pekar ut ytterligare en musikstil som De Stora Skivbolagen tagit från hipp innovation till dötrist standard.
        - Det är bara att titta på Atlanta-hip hopen, hur hijackat dess sound är nu. Det är trap-hi hats i varenda jävla låt, till och med vilken sketen pop-låt som helst. Som musikutövare får det en att spy efter ett tag, kan inte alla ni duktiga producenter tänka lite? Måste ni gå Skivbolagens ärenden hela tiden? Kan ni inte ifrågasätta det någon gång? Jag menar inte att man måste uppfinna hjulet, jag gör inte det heller, men man måste åtminstone försöka sätta en fot i dörren lite oftare. Människan är ganska lat, så Skivbolagen säger att »Det här är så fruktansvärt bra« och radion går Skivbolagens ärenden - för att de tjänar på det. Radion är Skivbolagens konkubin.
        Härnäst kommer Per och jag in på ett ämne som diskuterats i en tidigare Profet-text, nämligen »Danmarck och Profet mot världen«. Däri talade jag med kapellmästaren Richard Ahlgren om skillnad i konstnärlig kvalitet efter Alfons Åbergs pappas devis »Om man aldrig har tråkigt kan man aldrig ha roligt«. Förmodligen utan att ha läst denna text tar Per upp samma fråga, formulerad annorlunda.
        - På det stora hela är den kommersiella sfären helt värdelös och jag har alltid tyckt samma sak, alltid letat mig ut i periferin där man kan nämna musik i samma kategori som konst. Jag tycker inte att populärmusik nu är konst.
        - Kommersiell musik görs ju för masskonsumtion, och då har man inte ens konst i åtanke, säger jag.
        - Det kan däremot fortfarande vara jävligt bra, säger Per, men jag tycker det är lite för lågt i tak. Det är inte tillräckligt vågat, det är en feg bransch.

Per på scen med Kriget

Från ett angränsande studiorum hörs det dova ekot av Pers bunkerkompis Frans och hans senaste projekt. Passande sommardagen som strålar ovan jord tycks musiken han arbetar på fylla mig med känslor liknande de jag får av Durutti Column. Ljuden jag hör en silad version av genom väggarna saknar kommersiell ytlighet, kanske en ledtråd till varför Per och Frans funnit varandra. Till de avlägsna tonerna av vännens skapelse går Per djupare in i sin generella relation till musik och kommers, och kommer tids nog fram till det som jag väljer att referera till som »Alfons Pappa-fenomenet«.
        - Det är den här ständiga dualismen, det kanske måste finnas det här havet av diarré som man måste simma i för att det ska finnas något bra, några fasta bajskorvar i den där diarrén.
        - Jag har tänkt den tanken också, säger jag i förhoppning om att Per förstår att jag tänkt en liknande tanke, inte just precis hans »Diarré Kontra Bajskorv«-tanke.
        - Det kanske är så att majoriteten måste vara dåligt för att det ska kunna finnas något bra, svarar Per, förmodligen införstådd i mina tankegångar.
        - När jag tänkte den tanken först ställde jag mig frågan om det verkligen måste vara så. Om man nu säger att allting skulle vara bra, tappar då det som är bra sin kvalitet på grund av det?
        - Jag tänker bara på hur världen fungerar i övrigt: För mycket sol ger öken. Om du äter på en trestjärnig Michelin-restaurang sju dagar i veckan så kommer du tycka att det är helt ointressant efter ett tag. Då längtar du hem till dina jävla makaroner och ketchup. Samtidigt tror jag att dynamik är allt. Det kanske bara borde var lite mer dynamiskt.

Producenten Rick Rubin iklädd en Fireside-tröja

Musik är ett känsligt ämne och ska behandlas därefter. Vi fanatiker behandlar våra favoritartister som fotbollssupportrar stödjer sina lag. Vi ideologiska musiklyssnare vägrar se våra klenoder släpas i kommersiell smuts och vi stoltserar i vårt lilla hörn av världen. Tidigare i denna text gjorde jag en slapphänt jämförelse mellan De Stora Skivbolagen och företag som distribuerar och/eller säljer bananer. Det får man inte göra. Då menar jag alltså inte att man inte får distribuera och/eller sälja bananer, det får man göra bäst man vill. Det man absolut inte får göra är att jämföra ett dedikerat företag som sysslar med musik med ett som dealar tropisk frukt. Varför? För att jag säger att det är så. Bananens emotionella och sentimentala värde kan inte mäta sig med musikens, och därför är jämförelsen orimlig. Orimligheten är väl rimligtvis också varför vi fanatiska och ideologiska musiklyssnare kan känna så starkt för och emot kommersialismen som flaggas av De Stora Skivbolagen. Per har något att säga som har med ämnet att göra.
        - Om man gör musik för att du ska »hit the charts« kan man antingen gå in cyniskt i det och hålla käft om det inte går, eller så gör man musik för att det är det fetaste som finns.
        Jag flikar in en fråga och utan att avsluta min mening har jag fått svar från Per.
        - Var det så du…
        - Det har alltid varit så. Sedan har jag haft turen att turnera med människor och akter som jag också alltid har, i de flesta fall, gillat. Det är långt över tio år sedan som jag slutade vara någon slags studiomusiker, för det var det värsta jag visste. Jag gjorde det bara för pengar och varje gång jag gjorde det ville jag bara skjuta mig själv kändes det som. Det dog en bit av mig varje gång, av att sitta och fejk-spela något som man i själva verket tycker är helt värdelöst. Men man gör det för att man måste ha cash, och jag gör hellre det än att jobba på Ica. Om musik är heligt, som jag faktiskt tycker att det är för mig, att då spela något man tycker är värdelöst bara för att få pengar är en fruktansvärd känsla.
        - Jag har hamnat i liknande situationer, säger jag efter Pers känslobeskrivning. Jag har skrivit saker som jag inte kunnat stå för bara för att få pengar och det är ungefär som när du beskriver den här känslan. Det känns så pass dåligt. Man hamnar på minussidan även fast man får in pengar.
        - Man hamnar på minuskonton, skrattar Per.
        - Ja, och då känner man sig smutsig när man sitter där med sina pengar. Det är svårt.
        - Det är jättesvårt, och ibland behöver man dra sig i skiten, så är det. Men, man ska försöka undvika att göra det i den mån man kan. Ett riktmärke för mig, så jag ska må som minst dåligt, är att göra så mycket som möjligt av det jag vill göra. Ibland måste man som sagt tulla på det, men om man i största möjliga mån gör det man vill, då kommer man må bäst.

Jag anser att det verkar gå rätt bra för Per i hans försök att göra så mycket som möjligt av det han vill. Han driver sitt eget skivbolag där han skapar fasta bajskorvar i diarrén och han står bakom en podcast där han får prata om vad han vill med vem han vill. Han kommenterar glatt:
        - Ja, just nu går det jättebra, men man vet inte hur länge det håller i sig. Det är jag tacksam över. Man får vara ödmjuk inför att man kan göra det man älskar och man får vara ödmjuk inför de som har hjälpt en.
        Jag frågar Per om han syftar på ödmjukhet gentemot dem som hjälpt en, genom erbjuden hjälp till nya aktörer i början av sin bana. Blickar man på någon i hans sits kan man tänka sig att sådan ödmjukhet inte finns, för människan är delvis missunnsam och självupptagen när ett visst steg i livet uppnåtts. Det är väl snudd på antaget att den som nått till bergets topp inte kastar ner ett rep till den som just börjat klättra? Är det inte så vi har byggt upp vår kultur kring arbete och anletes svett? Per går emot fördomen och ser självklarheten i att hjälpa andra.
        - Det är det minsta jag kan göra. Ibland skickar folk musik som är hur bra som helst. Hade jag haft tid hade jag gett ut mycket mer, men nu är det som jag fokat på Kriget och The Northern East, och podden. Sedan har det inte funnits så mycket tid kvar till skivbolagsdelen, den kommer utvecklas när jag vet hur jag ska disponera tiden bättre. Det är väl nästa steg, att låta skivbolaget leva lite mer. Målet är att det ska vara som en stor jävla äcklig bläckfisk där jag sitter i mitten och styr tentaklerna.
        Per skrattar och säger att »det låter som vidrigt skivbolagstänk, fast på ett bra sätt«. Jag ser inte det vidriga i att vilja dra igång en organisation och få se den fungera på olika håll samtidigt. Det är en mäktig upplevelse som ett fåtal innovatörer klarar av att göra med all sin integritet kvar innanför västen, speciellt med sådana idéer om kreativitet och nytänk som Nordmark Records cirkulerar. Per tar upp Babak Azarmi från RMH i diskussionen, som ju balanserar Sveriges mest ambitiösa artistiska projekt med enormt hjärta och massiv själ. Förlorar man den biten ser jag ingen större mening med att fortsätta, och jag gissar mig till att Per Nordmark tycker detsamma. Han säger att Babak, Ametist och många andra är orädda för att jobba hårt för det de tror på, men han ser kanske inte sitt eget slit som likvärdigt. Han berättar att han arbetar hårt och mycket, men han tänker på arbetet som lika självklart som att hjälpa andra. Det visar sig att arbetsmoralen kommer hemifrån, då hans far hade en egen firma för snickeri och hans mor drev en guldsmedsbutik som hans mormor startade. Per ser det som ärofyllt att arbeta för sin sak, ett medel för att kunna gå rakryggad. Det gör även jag, och jag känner att jag kan finna det som Per pratar om i mig själv. Ändå är det hjälpsamt att tänka på vårt samtal när motgångarna står på rad. Då känns det bra att få det där repet från någon som klättrat en bra bit längre.

12 September 2017