I en bunker under Kriget

En Tudelad Intervju med Per Nordmark, del I


Över två delar av en intervju talar Chefsideolog Filip Lindström med Per Nordmark om vad som delar en intervju ifrån ett samtal, vilka egenskaper alla människor delar och vilka delar som krävs för en podcast med värdiga möten. Den kommande del två berättar vad det är för fel på det stora skivväsendet och varför man vill starta ett eget skivbolag.

Foto: Märta Thisner

Stockholm gömmer många underjordiska studios på platser man minst kunde ana att de fanns. Man går ner i en källargång och kommer till en plats där kreativiteten få gro i lugn och ro. I en sådan kreativ bunker sitter Per Nordmark vägg i vägg med sin studiokompis Frans och bandkollegan Mattias. En stor banderoll täcker väggen i Pers tilldelade rum med bokstäverna KRIGET. Ytan mellan väggarna rymmer mängder av syntar och mikrofoner samt en nyligen inköpt, ouppackad dator. Stolarna som står ställda mot varandra under Krigets fana hade i ett avsnitt av MTV Cribs omnämnts som »where the magic happens«. Inte för att där försiggår något pilimariskt och privat (som MTV-stjärnorna oftast syftar på) utan för att det är där som Per spelar in sin podcast, Nordmark Pod. Den har uppkallats efter honom själv och är därefter väldigt personlig, såsom jag uppskattar mina poddar. I alla intervjusammanhang föredrar jag en återspegling på den som ställer frågorna, så intervjun inte är enkelriktad. Grovt generaliserat är intervjuer i regel enfiliga och ointressanta, bara intervjuobjektet märks av och vem som helst skulle kunna sitta i frågeställarens stol. Ett samtal å andra sidan innehåller mötande trafik, omkörningar och ibland även samåkning. Samtalet ger två eller flera personer utrymme att synas, höras och uttrycka sig. I underhållningssyfte är samtalet därför en mer effektiv och mångskiftande idé än den stagnerade intervjuformen.
        Nordmark Pod kan liknas vid Simon Gärdenfors Arkiv Samtal eller Kristoffer Triumfs mastodont Värvet, i det att de alla handlar lika mycket om värden som om gästen. Värden och gästen kompletterar i bästa fall varandra med en kemi som uppstår för ett enda eller ett fåtal tillfällen. Gästen vågar öppna sig när även värden gör det, om det görs med finess och fingertoppskänsla. Det fortfarande relativt unga mediet podcast är fritt för alla till skillnad från TV och traditionell radio, där en elit väljs ut för exponering för massorna. Podcasten som konstform kan därför utföras kring varierande ämnen och med lika varierande kvalitet. Det kan bjudas på alltifrån ett 10-talets Knesset - där absolut inget av vikt diskuteras - och det kan dyka upp nydanande programformat som inte fått en chans i konventionella media. Som beundrare av Knessets panelformade småprat kan jag se värde i poddar där underhållande personer samtalar om allt och ingenting, likväl som samtalspoddar där en skicklig konversationsnavigatör styr sig själv och någon annan genom frågor och svar. Nordmarks talang för intervjuer (eller samtal, eller vad man nu vill kalla det) är det som blåser vind i seglen för hans podcast, där hans personliga engagemang aldrig sviktar. Innan han gav sig in i pod-Sverige var hans roll i intervjusituationer alltid den utfrågade, en roll som han kanske inte alltid tyckt om.
        - Det har varit ett val. De andra har velat göra det och jag är inte så förtjust i intervjuer.
        Så svarade Per i den nu 17 år gamla intervjun för andra numret av fanzinet Flare, på en fråga om varför hans bandkollegor i Fireside fått göra fler intervjuer än honom. Frågan ställdes av Profetvännen Konrad Olsson (intervjuad i Profet i två delar under maj i år) och därmed har jag åter, helt omedvetet, sökt mig till att samtala med en person som Konrad intervjuade för 17 år sedan. Den första var vår gemensamma idol Andres Lokko, den andra Per Nordmark.

»Det är de samtalen jag tycker är så jävla intressanta, när man kanske inte tycker lika men man möts och båda lär sig av varandra.«

Per Nordmark om de möten han tycker bäst om

Jag har en teori om Pers naturliga talang för utförandet av en intervju. Den kommer inte ifrån att han själv intervjuats hundratals gånger och efterapar det han snappat upp. Talangen härstammar snarare ifrån att han inte alls har lärt sig hur man gör. Han går på ren känsla och glädje utan agenda, och avsnitten av Nordmark Pod blir därför opretentiösa, avslappnade och lättlyssnade. Poddens grund är från början sprungen ur en annan idé som Per berättar om när vi sitter i de magiska stolarna i hans studio, precis under de stora bokstäverna som stavar ut Kriget.
        - Det började med att jag ville starta ett eget skivbolag där jag dels kunde skapa en kanal för det jag själv ville ge ut, och dels musik av andra som jag tyckte var bra och intressant. Jag var helt varse om att det inte var något speciellt med att ha ett skivbolag, det har ju vem som helst. Min flickvän sa »Det är en grym idé, men det fattas någonting« och då kom jag på att det är en pod jag ska ha. Det kändes helt självklart att jag skulle ha en pod som handlar om något inom sfären av kreativitet, men också något slags skapande. Jag hade möte med Ametist Azordegan, som har varit en av mina mentorer som jag rådfrågat. Hon sa i början att »Du kommer från en viss genre, du borde koncentrera dig mest på den, annars kanske du inte kommer få någon som lyssnar för folk vet inte vad du riktar dig emot.« Jag tyckte själv att det kändes för fyrkantigt. Jag märkte det efter något avsnitt att själva konceptet satte sig naturligt direkt, och det är att det ska handla om vad fan som helst. Ofta nu när jag förbereder mig om jag har en gäst så tar jag inte ens upp det jag har förberett, samtalet bestämmer vad samtalet ska bli. Det är det som har gjort att jag tycker det är kul och intressant att göra det här. Om man tänker på folk i sig så är vi ju ytterst likadana. Vi vill troligtvis olika men vi är ju inte det. Alla oroar sig över ungefär samma saker, vilket är en vacker vetskap – att veta att vi är exakt likadana. Men det är samtalen som gör oss olika, där delas våra personligheter in på något sätt, det är det jag tycker intressant. Intervjuer är ju vanligtvis inte så kul kan jag tycka. Det finns några få som jag tycker gör det bra. Jag tycker Marc Maron gör det jävligt bra, det är väl honom jag vill likna mig mest vid och han är typ den enda jag har lyssnat på. Jag lyssnar inte ens på poddar, för jag har inte tid.

Den nötta stolen i bunkern under Kriget. Foto: Märta Thisner

Per skrattar åt sin egen tidsbrist. Podden, skivbolaget Nordmark Records och trumslagandet i bandet Kriget och bakom andra artister som de storslagna Teddybears tar upp stora delar av hans dygn. Men varför, om han själv inte ens lyssnar på poddar, dök just det upp i hans huvud när något fattades honom?
        - Radion har aldrig spelat min musik under tjugo år för de tycker den är för svår och för hård, och jag fattar det, det är inga konstigheter. Jag förstår att de inte spelar Kriget, det är inte vårt forum. Jag tänkte att jag vill ha ett eget forum för Kriget och för annan musik som jag tycker är musik och inte dåligt skval, som radion står för. Då ville jag starta min egen kanal, så på det sättet blev det helt naturligt.
        Per tycker personligen att hans musik inte är radiovänlig, och till viss del kan jag förstå vad han menar. Merparten av Krigets katalog är inget för Mix Megapol eller P3, förutom valda delar. Till exempel vore »Passive Aggressive« med Michel Dida och Sophia Somajo gjuten för den senare kanalen, med sin höga hitfaktor à la ett alternativt Teddybears. Didas rap ekar till och med lite av »Rocket Scientist« när jag lyssnar noga.
        Jag tycker personligen att Pers musik är som bäst i Kriget, jag har aldrig riktigt fastnat för Fireside som tog honom till underjordisk Hardcore-berömmelse. Kriget har den där lilla Gungaframochtillbaksitvångströja-aspekten som jag tycker Fireside saknar, och som jag är så svag för. Bättre än så tror jag inte det går att förklara saken.

Per Nordmark. Foto: Märta Thisner

I den strida strömmen av poddar som finns tillgängliga idag gäller det som sagt fundamentalt för en ny aktör att hitta sin nisch. Så måste åtminstone de flesta tycka eftersom nio av tio nystartade podcasts går efter metodiskt utstakade riktlinjer, och håller sig strikt till ett ämne. Trots hans stora tacksamhet för all Ametist Azordegans hjälp verkar Per Nordmarks val att inte följa hennes råd om att göra just detta ha visat sig vara en av ingredienserna i receptet till framgång. Andra kryddor som det ska användas en rejäl nypa av är ihärdighet, målmedvetenhet och stolthet. Per har pepprat på rejält med alla tre i Nordmark Pod.
        - Ibland har jag artister som gäster som jag gör remixer på och jag gör dem snabbt, men jag gör dem med mitt yttersta. Jag gör mitt absolut bästa, för jag tar inte lätt på det. Och det gör jag inte med gästerna heller. Det som är viktigast är att när de kommer hit ska de känna att det känns nice, och värdigt och att det är ett givande möte.
        När jag gör mina intervjuer (eller samtal) för Profet tänker jag som Per. Inledningsvis ville jag bara prata med och skriva om människor som aktivt höll på med musik och därför skulle vara relevanta för ett musikmagasin och dess läsarskara. Med tiden har det blivit mindre viktigt, för det som är intressant är att prata med någon som möter en i samspråket. Då spelar det större roll vem man träffar, inte att personen i fråga stämmer in exakt i en programformaterad mall. Per kommenterar detta och kopplar tillbaka till sin ursprungsidé om en podcast om skapande och kreativitet.
        - Nu i höst har jag en massa bokade gäster som inte har någonting med musik att göra, men just kreativitet kan ju vara precis vad fan som helst. Man hittar sina vägar till uttryck. Ett av mina absoluta favoritavsnitt var med Erik Schüldt, han har ena benet i musikvärlden men han är inte utövare.
        - Ja, det var väldigt roligt att han sa att han inte kunde lära sig att spela musik, säger jag när jag minns avsnittet där Schüldt säger sig ha haft alla förutsättningar för att bli musiker, men ändå misslyckades.
        - Våra åsikter går isär där, skrockar Per åt sina meningsskiljaktigheter med Schüldt. Jag håller inte med där, jag tror att alla kan. Det är de samtalen jag tycker är så jävla intressanta, när man kanske inte tycker lika men man möts och båda lär sig av varandra. Nu när jag kan se det här som mitt jobb så är det helt grymt, jag får gratis terapitimmar också, hur många som helst. Det är magiskt. Jag har sänt närmare 60 avsnitt nu, varje vecka i drygt ett år. Jag har haft väldigt bra gäster och jag vet vilka namn som får en att klättra på topplistor. I början var jag helt besatt med topplisteplaceringar men det spelar ingen roll för att det är också de personerna som kanske inte är kända för gemene man som är lika intressanta. Den delen vill jag behålla, jag vill inte att det ska bli en podcast med bara kända personligheter. Det blir inte tillräckligt mångfacetterat.

Foto: Märta Thisner

Nordmark och hans Pod hyser ambitioner som motsvarar de jag har med Profet, därför känner jag mig hemma i fåtöljen i den underjordiska studiobunkern. Jag har blivit tillsagd att nischa det jag gör, och Per likaså, till ingen nytta för någon utav oss. Vi vill breda ut oss på våra separata håll och i alla fall göra vårt bästa för att täcka precis allt som intresserar oss. För någon som verkligen älskar musik, kultur eller samtal är det kvävande att hålla sig till en smal genre eller gren. Sådan är jag, och tydligen Per Nordmark också. Smalt kan vara brett, likväl som brett kan vara smalt. Tänk på det ungdomar, när ni ska dra igång en oberoende musiktidning eller en podcast någon gång i framtiden.

Här avslutas del I av »I en bunker under Kriget«. Nästa del går ifrån samtal om samtal och tar er in i diskussioner om skivbranschen. Har skivbolag något syfte eller är de bara ett bankväsende med en antydan till musikintresse? Håll andan inför nästa del av intervjun för att få reda på mer om varför Per Nordmark ville starta ett eget skivbolag i denna karga musikvärld.

15 Augusti 2017