Don't Give a Damn, Don't Give a Fuck

Princess Nokia på Kraken 7/11


»People did me they dirt when I sat and did work They just tryna take my picture, they don't care 'bout my worth«


Första raden är frontad av mobilkameror hållna av händer som sträcker sig så nära Princess Nokia som möjligt. De första metrarna framför scenen har intagits av unga kvinnor som tittar upp på prinsessan som en drottning, en ledare att följa till världens ände. Efter att grundligt ha studerat flera av hennes filmade framträdanden framgår det att Nokia ofta berättar för publiken att lokalen är en säker plats för kvinnor, och att allt våld ska förflyttas till annan plats. Detta säger hon även ikväll när hon spelar på Kraken i Stockholm. Uttalandet får stora bifall, men ändå slutar kvällen i något som kan antas vara våldsrelaterat, ett högt skrik och ordningsvakter som eskorterar den skrikande individen ut.
        Princess Nokia är en förebild för kvinnor världen över och hon har målats upp som en av vår tids viktigaste aktivister. I en liveinspelning från Frankrike från tidigare i år säger Nokia följande: »Don’t idolize me, I’m just like you. However, I make the discussion open. And y’all allow me to be your big sister so I will take that role«. Princess Nokia är precis som alla som idoliserar henne, därför kan hon vara en förgrundsfigur i en tid där fler söker det realistiska i sin popkultur. När hon pratar om hur man tillverkar rosvatten och om hur det påverkar hennes kvinnlighet blir hon en person som vem som helst, en person som också råkar ha en faslig talang för hipp hip hop. När hon talar om gemena relationsproblem blir hon någon som går igenom samma skit som alla andra. Hon ses inte som en ouppnåelig, gudalik varelse, så som man exempelvis såg på Led Zeppelin under deras storhetstid. Princess Nokia är istället någon som många kan relatera till, och som i allra högsta grad kan axla rollen som storasyster åt massorna.
        Ett par utav publikmedlemmarna längst fram vid kravallstaketet rappar med i varje vers. Fler än så pressar selfies så fort Princess Nokia närmar sig publikhavet. Hon har på sig en ljusbrun träningsoverall, där prislapparna från Humana har lämnats dinglande, och ett par stora solglasögon. Jag älskar tanken av att Nokia kommer till en ny stad varje dag på sin världsturné, söker upp närmaste second hand-butik och sedan uppträder på kvällen i det hon inhandlat. Jag försöker göra något liknande med begagnade skivor när jag är utanför Sveriges gränser. Likt hur mitt skivförråd får en större bredd blir också Princess Nokias redan imponerande garderob mer omväxlad. En av Nokias största dragningskrafter är just hennes ombytlighet, personlig och visuell sådan. Hon kan vara blygsam och tillbakadragen i en stund för att ta all plats i världen i nästa.

Princess Nokia. Foto: Anna Drvnik

Inledningen med »Tomboy« och »Kitana« är explosiv. Nokia piskar upp energin och kastar sig ut för att surfa på publikens höjda armar till »Excellent«. Jag som i stort sett inte lyssnat på något annat än hennes »1992 Deluxe« de senaste veckorna kan leva med att alla stycken rappas över de förinspelade spåren, där vokalen ligger kvar i bakgrunden. Man går och ser Princess Nokia dels för att höra musiken, dels för att se hennes utstrålning på nära håll. Karisman väger upp för att hon inte rappar vartenda ord utan låter sin egen bandade röst köra.
        Längre in i setet börjar Nokias, och därmed också publikens, energi att sina. De lugnare numren »Bart Simpson« och »Green Line« läggs efter varandra och drar ner tempot. Kanske tog hon ut all kraft under de första tio minuterna och har inte lika mycket att ge mot slutet. Discjockeyn som står för övergångarna verkar dessutom ivrig att bli klar. Flera spår bryts för tidigt och klipps osmidigt in i nästa. Kan det vara så att han inte helt har koll på materialet? Möjligtvis, eftersom de jockeys som Nokia tidigare spelat med har ordnat smakfulla bryggor mellan hennes sånger. Han mixar även in Slipknots »Wait and Bleed« när Nokia lämnar scenen för en sekund, vilket kan vara hennes eget påfund. Den tidiga pärlan från Iowa-gänget blir ett komiskt avbrott ifrån Nokias basiga beats, och en markör för att hennes musiksmak kan vara lika bred som hennes personlighet. Ett av de sista styckena som hon framför markerar också bredd. Princess Nokia sjunger acapella till beundrarnas handklapp, en jazzig bit som avslöjar att hon kan sjunga lika väl som hon kan rappa. Jag ser framför mig att Nokia i framtiden kan göra en Lady Gaga och spela in en jazzskiva med valfri gammal legend i genren. Om kanske Tom Waits kunde plocka fram sin smutsjazz igen så kunde de två göra ett magiskt samarbete.
        Utanför Kraken har kön av kulörta täckjackor ringlat sig i vad som redan varit timmar innan alla betalande kommit in. Hallen som släpper in de besökande i värmen är en flaskhals som täpps igen vid minsta anstormning. Lokalen är inte helt anpassat för att så här pass många människor ska lämna in, och sedan hämta ut, sina färgstarka second hand-jackor. Men, vi som sätter hipphet före komfort kanske får skylla oss själva i en sådan situation.

Publikfoto, taget av Anna Drvnik

Det är svårt att erkänna att en artist man slaviskt lyssnat på inte helt och hållet levde upp till ens förväntningar live. En konsertrecension är som enklast att skriva när många superlativer är inblandade, men å andra sidan kanske som roligast att läsa när de inte är det. Princess Nokia må ha varit trött mot slutet av sin spelning, men jag är övertygad om att hon på en starkare dag kan hålla uppe den intensitet som hon visade i »Kitana« på Kraken. Hon kan säkert också ta den energin ett steg längre, om alla bitar faller på plats runt omkring henne. Hennes vilopuls är ändå så pass hög att maxfarten borde vara hisnande.

9 November 2017