Profet Sport: Alltid Motgång

Felix Wickman om Tottenham Hotspur

Dagens Profet Sport kommer handla om motgång. Och medgång. I min strävan efter att undersöka skillnader och likheter mellan kärlek för musik och fotboll är dessa två länkade fenomen vitala. Just eftersom vi väljer vilket lag vi följer, men inte vilken musik vi faller för, blir varierande framgång en viktigare aspekt hos den fotbollstokige än för musikentusiasten. Den lösryckta statistik med vilken det går att mäta en artists medgång är likblek och obetydlig i jämförelse med de hårda fakta som levereras efter en fotbollsmatch. Vi får det svart på vitt, hur det gått för vårt lag, och vi serveras därmed ett grandiost underlag för stark känslomässig reaktion. Hur få skivor en favoritartist än må sälja lär vi aldrig drabbas av negativa känslor, medan en förlorad match kan bränna nerver likt en helvetisk mordbrand.
        För att kartlägga hur just Tottenham Hotspurs supportrar hanterar med- och- motgångar frågar jag Profetvännen Felix Wickman – som deltog både i dubbelintervjun »There Is No Loneliness, There Is Audiences: A Night on the Town with Mary Ocher, Karl jonas Winqvist and Felix Wickman« och den allra första ProfeTalkshow – först och främst om hur hans förhållande till Spurs tog fart.
        »VM ’90 är det första mästerskapet i fotboll som jag har klara minnen av« säger han. »Under mästerskapet blev jag förtrollad av Paul Gascoigne och Gary Lineker. Båda två spelade då i Spurs och när mästerskapet var över fortsatte jag följa dessa genuina fotbollseleganter i sitt klubblag.«

Att ett kärt barndomsminne kan så ett spirande, livslångt intresse känns igen även bland musikälskare. Låt oss för sakens skull se Gascoigne och Lineker som rockstjärnor, vars färdigheter på världsscener drog den unge Felix Wickman till att fastna för vad de gjorde i mindre sammanhang. Jag minns åtskilliga storband som fångat mig, för att sedan ha fått mig att nosa vidare i deras historia och därmed vidare rota min musikfäbless. Låter vi metaforen fortlöpa så besökte Felix till slut England för att beskåda rockstjärnorna Tottenham Hotspur på hemmaplan, om än utan Paul Gascoigne och Gary Lineker.
        »När jag var 18 år åkte jag för första gången över till London för att se Ginola och Les Ferdinand försök att vinna över det före detta klassiska Londonlaget Wimbledon. Wimbledon hade under januarifönstret värvat John Hartson från West Ham, som dessutom innan dess spelat i Arsenal, för att skapa tyngd längst fram. Han var långt ifrån omtyckt på White Hart. Direkt på avspark beslutade han sig för att rikta hela sin blekfeta övervikt ned till sina skruvdobbar och in i, vad jag vill minnas var Darren Andertons, smalben. Matchen slutade 0-0 och innehöll allt jag hoppats på. Sen dess har det rullat på.«
        Fransosen David Ginola var under Nittiotalets tre sista år en av Spurs stora stjärnor, tre år han delade med britten Les Ferdinand i laget. Båda två var de delaktiga i den magnifika ligatiteln ’99, och minns med värme av Felix Wickman. Den mänskliga kantlinjen John Hartson är förutom sitt hoppande mellan Londons storklubbar känd för att ha sparkat sin lagkamrat Eyal Berkovic i huvudet under ett träningspass 1998, vilket tråkigt nog (för Hartson) fångades på film. Inte konstigt att Felix kommer ihåg att denne våldsman var impopulär på Tottenhams hemarena, speciellt om han nu valde att stämpla Darren Anderton, som kämpade för Spurs i hela åtta år.

Här återvänder vi lätt till känslorna som fotboll tänder eld på. Publiken på matchen som den 18-årige Felix Wickman såg visste om Hartsons historia och därför också hans tillhörighet. På samma sätt kände de en samhörighet med den lojale Darren Anderton, och måste alltså känt att en kär vän blev skadad när den hala walesaren riktade dojan mot den tappre Spursspelarens benskydd. Möjligheten för sådant spontant våld mot publika figurer vi älskar är en vanligare förekomst inom fotboll än inom musik, om det inte är gangstarap vi talar om det vill säga. Direkt motgång i form av en onödig stämpling får en supportertrupp att instinktivt gå samman, troligtvis i högljudd omtanke för en sårad förkämpe. När Felix Wickman berättar om sin fortsatta kärlek till Spurs dyker ämnet motgång upp igen.
        »Senaste åren har sett ett visst lyft i resultaten vilken gjort vår relation ansträngd. Det har inneburit förväntningar och drömmar som årligen krossas någonstans mellan januari och maj. Känns onödigt, längtar tillbaka till tiden när vi krigade mot Aston Villa om 8:e-platsen. Eller så säger jag bara så när vi just har tre förluster och ett kryss senaste fyra Premier League-matcherna. Och Champions League vinner vi inte. Men kärleken kommer bestå.«

Felix inställning till Spurs positiva vändning är uppseendeväckande. Han föredrar alltså en tid då Tottenham inte deltog i toppstriden, vilket de gör nu (även om den tredjeplats som i skrivande stund hålls ständigt hotas av ärkerivalerna Arsenal och knappast kan skjuta Spurs upp förbi Liverpool och Manchester United). Kanske är det för att jag är en så pass nybliven Spurssupporter, kanske beror det på att jag bryr mig mindre om statistik än om känslor, men jag är bara glad över att Tottenham Hotspur är ett av Englands just nu bästa lag, och att Son Heung-Min kontinuerligt fortsätter att förnedra Dortmund i Champions League.
        På samma tema frågar jag Felix om gemenskapen kring laget blir starkare i med- eller- motgång.
        »Alltid motgång« svarar han. »Då behöver man varann.«
        Det enda motsvarande exemplet som jag kan dra mig till minnes i musikvärlden är hur Michael Jacksons fans betedde sig när han genomgick rättegång under 2004. Jag inser det makabra i att likna brottsanklagelser vid varierande fotbollsresultat, men poängen ligger i reaktionen hos åskådarna. Jacksons fans, likt Spurs påhejare, gick samman i omhändertagande av varandra under en svår period. Det är då man behöver varandra. Möjligtvis är det också därför Felix Wickman föredrar de svåra perioderna, för att känna sig behövd.

24 Mars 2018