Mulatu Astatke + Sabina Ddumba & Tensta Gospel Choir

Selam 20 år


Kulturorganisationen Selam firade igår 20 aktiva år, med Mulatu Astatke, Sabina Ddumba och Tensta Gospel Choir på Konserthuset. Chefsideolog Filip Lindström var där och häpnades av publiken han mötte.

Konserthusets foajé ser ut som Melodybox gjorde för en dryg vecka sedan, fullpackad med stjärnor från Stockholms Underjordiska Musiksällskap. Jag hade inte alls förväntat mig att personligen känna halva publiken som köar för att visa sina biljetter till kvällens höjdpunkt, den etiopiske jazzens fader Mulatu Astatke. Om ni frågar exakt vad jag hade förväntat mig kan jag nog inte svara utförligt, men jag gissar att min fördom ligger i att Konserthuset automatiskt skulle dra till sig en äldre publik. Garderobspersonalen säger att »det märks att det är fler unga människor här än vanligt«, eftersom fler betalar inhängningen av jackan med kort. Jag gör som en gammal människa och betalar istället med två skrynkliga Astrid.
        Över allt dyker det upp nya bekanta ansikten från forna rock’n’roll-spelningar på mer eller mindre etablerade etablissemang runt om i Stockholm. Min förvåning över att träffa dem alla på en sådan här konsert säger mig att jag undermedvetet trott att jag varit ensam om Mulatu Astatke. Trogna läsare känner till mitt nöje i att ha något för mig själv, och tror säkert därför att det gör mig missnöjd att behöva dela Mulatu med hela rock-Stockholm. Tro inte sådana hemskheter om mig, även om ni känner att ni har belägg och anledning för det. Jag blir nämligen i stunden bara glad över att jag känner så många som har den goda smaken att uppskatta etiopisk jazz.
        Kvällen på Konserthuset är ett födelsedagsfirande, ett jubileum för den nu 20 år gamla kulturorganisationen Selam. Grundat 1997 av den etiopiske Teshome Wondimu står Selam för konserter, festivaler och kulturella utbytesprojekt med fokus på Afrika, Karibien och Latinamerika, och dess musik. Det är inte första gången jag skriver det, men jag vet av personlig erfarenhet att en gedigen musiklyssnare förr eller senare söker sig utanför sin egen direkta kulturella närhet. När en dörr till helt ny musik då öppnas är steget över tröskeln en självklarhet. Jag gissar på att det utan Selam inte hade funnits ett lika stort intresse för exempelvis ethio-jazz i Sverige, ett så pass stort intresse att alla Konserthusets stolar fylls för Mulatu Astatkes besök.

Mulatu Astatke

Sabina Ddumba inleder aftonen med ett avskalat stycke, framfört tillsammans med en instuderat myssvängig Musikhögskolegitarrist. En sådan inledning sätter min energi på rätt låg värme, innan Sabina får sällskap av hela Tensta Gospel Choir för ett par av hennes monumentala radiohits. Dessa dängor har i sin ursprungliga form aldrig fallit mig i smaken över huvud taget. I grandios gospeltappning är de mer acceptabla. Sabina sjunger bara framför kören under ett par nummer, för att sedan lämna plats åt sånggruppens kaftanklädde, klädsamt energiske ledare Cedwin Sandanam. Han säger att gospel som genre kan vara både högt och lågt, och det bjuds av båda kategorierna under Tensta Gospel Choirs framträdande. De lugnare partierna blir för lugna och för långa, men de mer energiberikade delarna flyger högre. Mitt favoritstycke är »How Much We Can Bear«, vars tonartshöjningar i call-and-response-delen får en äldre körmedlem i asymmetrisk silvrig tröja att klämma på för kung och fosterland. Jag tänker på de stunder jag spenderade i gospeltältet på jazzfestivalen i New Orleans i våras och inser att musiken känns annorlunda när sångarna inte har en extrem tro till det de sjunger om. Den svenska sekulära gospeln är mer av soul i grupp, medan den amerikanska gospeln är böner framförda till musik.

Mulatu Astatke, denna musikaliska titan, är 73 år gammal och firar ethio-jazzens femtioandra levnadsår i år. För en man i hans ålder, som troligtvis skulle betala sin garderobsavgift i kontanter, är han mycket alert, pigg och skarp. Om jag återvänder en gång till till New Orleans i minnet så kan jag jämföra NOLA:s stolthet Dr. John med Mulatu; Mac är till och med tre år äldre än vad Mulatu är, men nu för tiden är han mer av The Night Slipper än The Night Tripper på scen. Mulatu är också trött, med all rätt, men utför sina långa stycken med bravur. Jag smälter när han kraxar med i sina egna vibrafonsolon, så att hans hesa röst hörs som ett avlägset eko i instrumentets mikrofoner. Fast jag inte ens uppfattar hälften av hans ord i mellansnacken kan jag uppfatta kärleken och tacksamheten han vill sprida, hela vägen upp till min plats på den översta balkongen. Tillsammans med sina eldiga medmusiker ger Astatke mig i stort sett allt jag hoppats på. Ben Trigg gör saker med en cello som jag inte trodde var möjliga, Richard Olatunde Baker är den som drar med sig publiken bakom sina slagverk, James Arbens saxofon och Byron Wallens trumpet slingrar sig omkring varandra i den alltid lika vackra »Yèkèrmo Sèw« och Tom Skinners trummor ger en extra hård definition till »The Way To Nice«. Att Tom Skinner spelar trummor med Mulatu ger efter konserten upphov till en upplevelse som jag genomgått tidigare och gärna möter igen. Det jag talar om är när man kan hitta musikaliska kopplingar mellan artister man beundrat separat, som man inte visste hade något med varandra att göra. Just Tom Skinner upptäckte jag under hans alias Hello Skinny för ett par år sedan, när jag lyssnade som mest på experimentrockgubbarna i Primus. Ni kanske frågar er hur jag ser kopplingen mellan Les Claypools knasmetaltrio och ett brittiskt elektroprojekt drivet av Mulatu Astatkes trumslagare? Det ska jag försöka förklara, med så lite inblandad förvirring som möjligt. Det är faktiskt enklare än vad man tror: Primus gjorde på sin första skiva »Frizzle Fry« en cover på en melodi av The Residents, vid namn »Hello Skinny«. Tom Skinner har inte bara döpt sitt soloprojekt efter den sången, han har dessutom spelat in en ljuvligt obehaglig elektronisk version av stycket. När jag nu har er uppmärksamhet vilande på Tom Skinner kan jag passa på att rekommendera Hello Skinnys nya funkepos »Mr. P.Z.« från »Watermelon Sun«. Dekonstruerar du spåret kan du känna igen trumslagandet från Mulatus mest afro-beatiga bitar, påökt med nu-disco-bas och ödslig jazztrumpet. Inget är så roligt som att gång på gång inse att all musik i världen hör ihop på ett eller annat sätt.

5 November 2017