Kitsch och Samba
En intervju med Mother Mink
I våras släppte det dansanta gänget bakom Mother Mink ännu en singel med tillhörande video vid namn »Coconut«. Sedan dess har de spelat massor under sommaren och genomgått förändringar i bandstrukturen. Profets skribent ECE (Elizeth Casal-Eriksson) mötte upp leadsångerskan Fanny Wistrand för en intervju på Drop Café i Stockholm.
Det första jag frågar Fanny är hur det har gått sedan släppet av »Coconut« och hur det har känts.
- Vi är jättestolta över det jobbet vi har gjort. Men man måste verkligen ha rätt kanaler för att nå ut till rätt publik. Vi fick ju några kommentarer där folk sa att de inte klarade av mer än 15 sekunder. Och sådant får man jobba på att bara låta kritiken rinna av en.
Att ta emot kritik och att inte låta det minska ens konstnärliga aura är svårt. Inte minst när man kanske är mer avvikande än andra band och förmodligen mer ärlig mot sig själv i fråga om uttryck och kreativa utseenden. Så att band som just Mother Mink måste jobba med detta mer än andra är naturligt. Jag skulle vilja sträcka mig så långt att säga att konstnärer som dessa ibland kan vara missförstådda genier, eftersom att de nog inte når sin topp i karriären på grund av att de trotsar normer. Normerna där det som är avvikande och queer inte får plats, de normerna finns för att styra folket i en enda riktning, och det är här band som till exempel Mother Mink faller mellan stolarna just för att de gör sin egen grej, är ärliga mot sig själva. Med det sagt vill jag ändå tro att Mother Mink kan nå sina drömmars höjder.
Johan Axelsson och Fanny Wistrand
Bandet har gått från åtta medlemmar till fyra under vår och sommar, i samband med detta har deras sound också förändrats lite. Fanny beskriver deras liveframträdanden som mer råa.
- Nu när vi är färre i bandet får varje instrument mer plats, så nu låter vi lite råare och hårdare. Det tycker jag om!
De kvarlevande musikerna är Fanny Wistrand på leadsång, Johan Axelsson på barytonsaxofon, Andreas Hammarquist på trummor och sist men inte minst Marcus Arborelius på synt.
När jag hörde Mother Mink första gången så tänkte jag »samba-punk« som sedan gick över till »kitsch-punk«. Ni som har läst några av mina tidigare artiklar på Profet vet att jag älskar att gengrea artister och deras musik. Mother Mink är inget undantag. Dessutom tycker leadsångerskan Fanny att de har blivit punkigare och råare live, vilket med deras texter går fint hand i hand. I »Coconut« pratar de till exempel om exotifieringen vi västerlänningar gör när vi åker till soligare breddgrader på semester. En satir om hur vi glassar och stereotypar natives på dessa olika vackra platser runt om i världen. Deras scenspråk är också överdrivet och spelar på excess. Fanny har till exempel galablåsor på sig eller stora rockar med plastremsor i olika starka kulörer, som en satirisk kritik till det artificiella i vår värld. En fröjd för både öga och öra!
Det finns flera band som jag hade velat vara en fluga på väggen med, och kunna spana in deras kreativa process. Mother Mink är ett utav dem. Det är så mycket som händer per track men det låter så tight och slumpmässigt men planerat. Hänger ni med? »Monkeys« är min personliga favorit och den är nästan lite hiphopig, men så glider Fanny och gängets falsett in och krossar. »Monkeys« är ganska minimalistisk i jämförelse med till exempel »Coconut« eller »Doobie Doo«, men jag tycker nästan att den är mest powerful just därför. Det här är också något jag nämnt i tidigare artiklar, hur det minst ansträngda kan ge den största smällen.
Den 8 november spelar Mother Mink igen. Denna gång på Nalen under ett event de och några andra musikerfränder har dragit ihop. Artymove, The Sweet Serenades och Kings of The Universe är de andra banden som tillsammans med Mother Mink ger en ljusglimt till oss andra dödliga i höstmörket.
Den 2/12 spelar de på Boulebar i Liljeholmen, festen fortsätter!