Något I Hästväg

Minnen Från Mossagården


Vad händer när valda delar av Stockholms Underjordiska Musiksällskap finner sig förflyttade till en ekologisk farmfestival på den skånska landsbygden? Förutom ljuv stöld, skyfall, manfall och hästkrafter i överflöd hände så klart inget annat än vad som vanligtvis skulle skett i huvudstaden. Profets Chefsideolog Filip Lindström minns en helg på Mossagårdsfestivalen.

Profet MGMT-akterna LULA och VOLGA hade båda bjudits ner för att spela på Mossagårdsfestivalen, en tillställning i det skånska samhället Veberöd som anordnats varje sommar sedan 2008. I år tog Malmö-mogulen Palle Håkansson över artistbokningarna, vilket kan ligga bakom den höga hipphetsfaktorn i årets festivaluppställning: Bland andra Vacation Forever (känd för sitt släktskap med Lykke Li), Profetvännen Jelly Crystal (känd för sin vänskap med Vacation Forever) och ShitKid (kända för sin obrydda framtoning) glimrade med sina namn från den Xerox-kopierade affischen, placerad på Veberöds troligtvis enda anslagstavla.
        Dessvärre behövde VOLGA ställa in sin spelning, och vår resa avgick från Stockholm med avskalad besättning. Vår hutlöst dyra hyrbil innehöll mig själv och tre av fyra LULA-medlemmar: Jake Farrugia, Rasmus Birgersson och David Hägelstam. På grund av ett stundande bröllop i Armenien kunde heller inte gitarrhjälten Björn Trägårdh närvara, och LULA var därför för stunden en trio. Ingen visste exakt hur Mossagårdsspelningen skulle låta med denna provisoriska uppsättning, men med ovissheten som bränsle styrde vi farkosten söderut.
        I den idiotiska bubbla där jag lever mitt liv har jag förnekat att Sverige är något annat än storstaden och vischan. Jag har förträngt att mellanting som Mjölby finns till, platser som ser övergivna ut både vid första och andra anblick. Efter att ha stannat till just där för lunch fick jag en känga mot självinsikten, då jag förstod hur jag ser på världen som en tolkning av mig själv. Min grundinställning är att vara övertygad om hur gärna alla vill leva precis som jag, och presenterad på det här sättet ser den lika oaptitlig ut utifrån som inifrån. Som en sann stockholmare lämnar jag Mjölby, och dess rondellkonst i form av en stor potatis, utan att ha lärt mig ett enda dugg.

Helgens uppställning i LULA, på ett av Mossagårdens hampafält

Ett katastrofalt regnoväder hotade enligt uppgift hela den skånska regionen, då vår färd närmade oss sitt mål, och vi oroade oss självklart över att den långa körningen voro förgäves – om hela Mossagårdsfestivalen skulle regna bort.
        Vid ankomst hade detta nästan skett. Hela den idylliskt vackra Mossagården bestod av gyttja och vatten, under domedagsgråa molnhöjder. Palles goda mod, och den generella känslan av att ingen närvarande på festivalen brydde sig om en morgondag, stillade dock vår oro och försatte oss i rätt sinnesstämning.
        Hälften av representanterna från Stockholms Underjordiska Musiksällskap hade redan lämnat Mossagården, då vi anlände under festlighetens andra dag. ShitKid höll dock hov i det märkliga artistboendet, ett hus fyllt med preskriberade travsportspokaler och frågespel med fullt fokus på Ystad med omnejd. Där fanns också det värmländska artistprojektet Sam Florian, vars älskvärt Quaalude-lugna medlemmar snabbt visade oss vad sådana här festivaler handlar om för artister: Att knyta nya vänskapsband. Vistas du på tillräckligt många arrangemang i stil med Mossagårdsfestivalen lär du dig hur organiskt små band finner varandra, och bygger något som tar tid att växa till färdig blomma, genom gemenskap. Ett ekologiskt inriktat evenemang som detta erbjuder en ypperlig plattform för nya planer att smidas, och för nya kamratskap att grundas.
        När det var dags för ShitKid att spela hade regnet lagt sig, och så snart även solen. På gårdsscenen (placerad framför baren och bufféköket, där en hypercharmig före detta sjömanskock slevade mestadels vegansk mat åt begeistrade besökare) framförde duon ett långt set som mer än tidigare cementerade deras likhet med Suicide. Musikaliskt finns där säkert något jämförbart, men det är snarare i den otvivelaktigt överjordiska coolheten som ShitKid kan liknas vid Alan Vega och Martin Revs dynamik.

Det är senare samma kväll som jag till fullo förstår poängen med stöld inom kultur. ShitKid har sedan länge slutat spela, och vi bevittnar ett hardcore-band som jag av ren hövlighet inte kommer nämna namnet på. Gitarristen böjer sig, under minst en minut, ned mot sina fötter som om han stretchar inför ett marathon. Hans gitarr faller därför också mot marken, där den nästan möter hans tår under tiden han spelar. Vad jag har förstått är detta en relativt vanlig hardcore-pose, och det är så klart inte poseringen i sig som intresserar mig. Det som händer i det lilla tältet på det skånska fältet är att Åsa Söderqvist lutar sig mot sin bandkamrat Lina Molarin Ericsson och säger att hon tänker stjäla posen till ShitKid. Även om hon kanske aldrig kommer göra det är tanken fantastisk: När ett irrelevant hardcore-band gör en genrespecifik rörelse bryr sig ingen om det, men om Åsa från ShitKid anammar samma move kommer det skapa rubriker i mängder. Inramning är allt, och ShitKid har förstått det.
        Dagen därpå kom solen till undsättning, och Malmös största Profetvän Martin Inghardt (intervjuad i Profet-artikeln »Kort Inre Kris/Stark Sås«) likaså. Hans uppenbarelse som Malmös Peter Siepen, och hans rivalitet om just den titeln med Palle (inte Håkansson utan en Palle som vi kallar »Cowboy-Palle«) friskade upp hippieatmosfären. Cowboy-Palles närvaro var, när det uppdagades att han faktiskt inte var civilsnut, också uppfriskande – då han mest satt och höll låda om nigeriansk hip-hop i läderbrallor och väst.
        LULAs unika lunchspelning som trio höll kvar Stockholms Underjordiska Musiksällskap, och Värmlands dito, en stund till och satte skrammelpopen i en lite punkigare utstyrsel. Malmöiterna, som vanligtvis verkar gilla just punk, tycktes mycket nöjda med gnisslet och stämsången. Inte många timmar därefter hade samtliga besökare lämnat festivalen, och vi fann oss i formidabel ensamhet under Mossagårdens sommarnattshimmel.
        Tidigt morgonen därpå lämnade vi det som kommit att bli en minnesvärd festivalhelg, trötta som centralbedövade hästar, för att återvända hem till Stockholm. Vi stannade inte i Mjölby på vägen.

18 Juni 2019