Contemplative Classical Stockholm

Ny Konsertserie För Modern Klassisk Musik

Profets Chefsideolog Filip Lindström träffar arrangörerna av Contemplative Classical Stockholm, en satsning för modern klassisk musik - en genre vars namn ingen gillar. Konsertserien anordnas på legendariska Larry's Corner, där också mötet mellan Chefsideologen och Jakob Lindhagen, Sofia Nystrand och Joakim Alfvén tar plats.

Orden »modern« och »klassisk« används sällan samtidigt, vilket är en väldigt trist mening att inleda en text som handlar om modern klassisk musik med. Larry Farber, tidigare (enligt egen utsago) Sveriges hårigaste judiska bibliotekarie och numer ägare av charmhålan Larry’s Corner vid Skanstull, vill hellre beskriva genren som »music for films that haven't been made yet« och jag lockas mer av den inramningen.
        Det är inne i Larrys Mannen Med Den Gula Hatten-gula affär och kafé som jag träffar tre utövare av denna icke-existerande filmmusik, som trots den håriga bibliotekariens utlåtande också används till filmer som faktiskt görs. Jakob Lindhagen, som hälsar mig välkommen in i den för tillfället ommöblerade lokalen, har exempelvis hörts av i två Cannes-nominerade filmer. Tillsammans med Sofia Nystrand, Fabian Rosenberg och Joakim Alfvén anordnar han en serie konserter där den moderna klassicismen kommer kunna upplevas, härnäst just på Larry’s Corner imorgon tisdag 28 maj.
        Det är förutom Jakob även Sofia och Joakim som på högst grundläggande nivå försöker förklara för mig vad det är de sysslar med. Då min kännedom om vanlig, hederlig, gammaldags klassisk musik blott sträcker sig in i farstun intill Bergakungens sal känner jag mig förtappad inför denna nya företeelse.
        Jag förstår med ens, mer än någonsin, att jag lätt isolerar mig från omvärlden i en kevlartäckt tankebubbla. Förvisso, kära läsare, är just denna genre inte något som många faktiskt känner till, men ändock känner jag mig vilsen i min uppfattning av mig själv. Ni ser, när jag inledde min bana som popjournalist trodde jag bestämt att yrket gick ut på ofelbar kunskap om allt som rör sig inom musik och kultur. Mången gång har näsvisa kamrater skrattat gott när deras vetskap om obskyra new wave-band och rara dubsinglar övergår min, och varje gång har de sagt »Det här borde du ju veta, du skriver ju om musik«.
        Popjournalisten, i en traditionell mening, bör måhända veta allt om allt och kunna frammana tillräckligt läsvärda ord om detta, kryddade med oerhört vinklade åsikter. Om än detta intresserade mig när jag började skriva om musik så har det intresset svalnat, för kunskapskukmätning landar sällan i underhållande skriverier. Det skrivna ordet, och dess relation till tankarna omkring dem, står högre i kurs för mig än det överlägsna allvetandet. Att jag erkänner det för mig själv, och därmed frångår min tidigare utsatta kurs, är en spark uppåt som tar mig emot att rikta. Jag vänder ryggen åt mina hjältar genom att blunda för deras kunskaps rikedom, och vänder mig än mer in i mig själv. Se upp, kära läsare, innan ni vet ordet av har jag kanske försvunnit in i min egen själ helt och hållet, skyddad av skottsäkra tankar.

»Vi är bara ett gäng icke-hipsters som håller på med inte modern klassisk musik«

- Sofia Nystrand

»Det finns ingen som gillar att kalla det för ’modern klassisk musik’« säger Jakob om sin genre, och bekräftar således att det inte bara är jag som rynkar på näsan åt dess benämning. Han liknar problematiken vid motsvarigheter i andra separatistiska musikaliska falanger, där utövarna själva vill skaka av sig titeln omvärlden har gett dem.
        »Så är det nog för oss också« gissar Sofia, som annars går under namnet Vargkvint. »Vi är bara ett gäng icke-hipsters som håller på med inte modern klassisk musik.«
        »Amelie från Montmartre, fast med mer spännande element« tillägger Joakim.
        Jag sitter tyst och stirrar på honom. En nyfiken schäfer hinner kika in genom fönstret från gatan under tiden jag kämpar för att samla ihop informationen som nyss nått mig. »Vad fan kan han mena med det där?« frågar jag mig själv. »Menar han att Audrey Tatou-rullen var traditionellt filmad men nyskapande i sin berättarteknik? Eller att hennes huvudkaraktär på något sätt skulle vara en omedveten trendslav tyngd av framfart i överflöd och ett underskott av självinsikt? Vad fan menar han egentligen? Jag blir inte mer klok efter en stunds eftertanke, och eftersom jag nu bestämt mig för att avlägsna mig ifrån självgott kunskapshävdande frågar jag Joakim vad det är han vill ha sagt.
        »Det var ju en jävligt diffus sägning« hasplar jag ur mig ödmjukt. »Du får gärna förklara lite närmare.«
        »Det är som den musiken, fast inte alls så« svarar Joakim.

Jag skrattar, för jag kan inget annat göra. Han har förstått att jag inte förstår, och jag förstår att jag inte längre bryr mig om det. För några år sedan hade jag brytt mig till månen och tillbaka om att alla, ja alla , ska tro att jag vet om och förstår allt som passerar något av mina sinnen. Kanske är det lathet, kanske är det bekvämlighet i de kunskaperna jag i själva verket innehar, men idag bryr mig mindre än någonsin.
        »Ofta är det pianobaserad instrumentalmusik som absolut är inspirerad av klassisk musik, men som tagit ett steg in mot en mainstreampublik« förklarar Sofia för att frånta definitionen sin abstrakta klang.
        »Om man ska jämföra det här med klassisk musik så tycker jag att det sällan är fokus på känslan, det är mer propert« säger Joakim. »Ambiensen är mer viktig i modern klassisk musik, man vill känna att man sitter i en värld.«
        Joakims lösa hippie-uttryck håller säkerligen stor betydelse för honom och de som lyssnar på modern klassisk musik, men för en hårdkokt popbyråkrat som jag ekar de tomma. Världen han talar om är en annan än min, och vi existerar i fredlig samklang i varsin del av den popkulturella atmosfären. Jag är dock på besök i hans värld, där den så kallade ambiensen är hårdvaluta, och jag nickar därför artigt.
        »Vi har haft tankar om att göra något sådant här länge« säger Sofia om konsertserien, som anordnas i samarbete med en brittisk tidsskrift med det tungvrickande namnet Contemplative Classical. Varför evenemangen sätts upp just i Den Gula Hörnan ett stenkast ifrån Ringvägen kändes självklart: »Vi har spelat här tidigare och har sådan bra kontakt med Larry, så det kändes som ett bra ställe att börja på, där vi kan ser om intresset finns.«

Jakob fortsätter samtalet med en uppfriskande inblick i ytterligare en skillnad mellan den klassiskt klassiska och den modernt klassiska musiken, en skillnad som också har satt ton för hur det lilla gänget icke-hipsters vill att Contemplative Classical Stockholm ska te sig:
        »På klassiska konserter är man gärna uppklädd, och det är lite bajsnödigt och propert. Men, det är väldigt respektfullt mot de som uppträder. Man sitter tyst och lyssnar, medan man när man lyssnar på popmusik dricker öl och pratar samtidigt. Det är en helt annan miljö, men vi skulle vilja låta de två mötas. Tanken är att man ska sitta och lyssna och respektera musiken, men att det inte ska vara så strikt.«
        »Istället för att dricka rödvin äter man en klubba med absinthesmak« säger Joakim, och levererar därmed ytterligare ett citat som jag över huvud taget inte alls förstår mig på. För det första passar väl rödvin in i de flesta, om inte alla, sammanhang? Och, för det andra, vad har spritkryddat godis med respekt för musik att göra? I jazzsvängen, där jag är mer hemma än i den moderna klassiska musiksvängen (man måste verkligen hitta en bättre benämning för den här genren, det tar alldeles för många sekunder att skriva respektive säga hela harangen) passar det sig att sitta, lyssna och respektera musiken, samtidigt som man inmundigar ett glas rödvin. Smuttandet av vin ackompanjerar i mitt tycke musik betydligt bättre än smaskandet ifrån en klubba.

Dock anser Jakob Lindhagen att det Contemplative Classical Stockholm kommer erbjuda – imorgon och i fortsättningen – inte kommer bli som någon av mina älskade jazzbarer, där musiken ändå tar mycket plats och slamrandet av glas inte är ett enormt problem. På en modern klassisk konsert infinner sig tydligen en andaktsfull tystnad (bruten kanske bara av Joakim Alfvéns slick på en absintheklubba) som väcker mitt intresse. Jag finner givetvis respekt för människor som finner respekt för musik, och jag skulle gärna även se hur kulturen från jazzbarerna intensifieras i en ännu mer koncentrerad stämning. Imorgon, tisdag, finns chansen att uppleva något sådant, när japanska Hoshiko Yamane från Tangerine Dream, holländska LAVALU och Jakob Lindhagen själv uppträder på Larry’s Corner.

Länk till Contemplative Classical Stockholm 28/5

27 Maj 2019