Missanpassad Figur
Ytterligare ett Höstevangelium av Ronni Arturo
Möt Spelemannen, De Fårade Nunorna och Den Missanpassade Figuren i denna höstberättelse av Profets Ronni Arturo.
Jag är en misanpassad figur, duger ej mycket till. På en dag med solsken, fri från moln, bör jag inte kunna kliva ur sängen i tid som en anständig människa med ansvarskänsla och sunt förnuft? Var dag blir det bättre men bra lär det aldrig bli. När syftet med prestationen är att prestera, då presterar man på ren tvång. Glädjen kommer som belöning i slutändan, inte som del av prestationens utförande. Eländiga lögn, jag intalar mig envist att prestationen i sig inte skänker mig något av värde. Det tvivelaktiga i min natur ler med blänkande tänder, nyborstade i vigvatten glimrar de i dagsljusets briljans.
Det publika färdmedlet bjuder samma syner som varje vardag, och var dag blir det bättre men bra lär det aldrig bli. Samma tidningar som säljs av svältande försäljare, staplande, bedjande, förnedrade av bortvänd blick efter bortvänd blick. Samma melodier spelas som igår, gud fader som i himmelen bor. Några strängar slås an, några slantar byter ägare, imorgon gör det ingen skillnad. Fyra timmars plinkande har gett den utsatta Spelemannen tio ynka kronor och jag klagar på att jag inte kan ta mig ur sängen. Jag känner mig utnyttjad för att mina pengar tas för givet, men vad ska Spelemannen ta sig till? Mina glamorösa bekymmer förtjänar att förminskas och bespottas av Spelemannens begäran, de är i sin vagga ej värda att existera. Snaran är snäv när du knyter den själv. Var dag blir det bättre men bra lär det aldrig bli.
Slantarna kan tjäna Spelemannen en liten tröst, på sin höjd. Han rynkar ändå pannan djupt och gestikulerar om flygresor hem. Med inget mer på fickan rycks mina axlar upp mot öronen och hänger därvid kvar mellan två stationer. Spelemannens mustasch slokar när han traskar vagnen ner till ännu en gudfader på strängarna. Till och med han är gripen av stundens allvar.
Senare, flera timmar faktiskt, när den sött saffransdoftande flaskan dessertvin är läns är jag inte halvfull ens. De bästa bitarna är stulna, kamrater, och vi vet knappt av det själva. Rund om foten och tung i bröstet tycker jag mer synd om mig själv än någonsin, ensamsittande i mörkt rum med än en ny flaska uppkorkad. En sådan vämjelig varelse jag har skrapats ihop till, hur kan jag våga tycka synd om mig själv när Spelemannens mustasch kan sloka så långt ner mot giporna? Har jag som skjuten av Bacchi vapen och höjd av all den flärd som det innebär den minsta rätt till självömkan? Saffran bytt ut av pin mörker, sträv mot gomseglet och knappt genomskinlig till färgen. Ingen med sådant överdåd avnjutet kan erinra sig lidandet bakom den slokande mustaschen.
På vägen hem är saken den samma. Samma färdmedel, annan pina. Ensamma pratkvarnar som ej ens Don Quixote själv vågat storma, envisa suputer värre än jag själv och mer därtill, kassar från det ko-operativa fyllda till bredden med tomma flaskor, fårade nunor inhyrda på färdmedlet för 830 kronor i månaden. Hyran höjs nästa år, till 860 kronor i månaden, hyresvärden önskar inte ha De Fårade Nunorna där om natten. Färdmedlet upphör att gå, stolpiga ordningsmän stolpar omkring så stolpigt de kan. Tölpigt rättare sagt. De Fårade Nunorna väcks pliktskyldigt av stolpskotten och kastas av med allt sitt bagage. Med fickorna tomma efter inmundigande av rusdryck har jag inget mer än medlidande och självpinande att ge. Imorgon är det plats på scen för Spelemannen igen.