För Görandets Skull:

En Intervju med Mia Maria Johansson


Mia Maria Johansson har sedan millennieskiftet figurerat i den musikaliska underjorden, och har nu äntligen givit ifrån sig ett album som soloartist. Profets Chefsideolog Filip Lindström intervjuar henne om friheten som kommer ifrån att förbigå sina egna spärrar, och om hur den stora världen inte längre spelar lika stor roll. Väl mött!

Mia Maria Johansson

Jag och Mia Maria Johansson möts över en lunchöl på ett pittoreskt café undangömt i Vitabergsparkens grönska, en dag precis i mynningen av den apokalyptiska sommaren 2021. Samtalsämnet över lunchbrygden är Mia Marias debutalbum som soloartist, en skapelse vid namn »Slay«, som släpptes på det lokala hjältebolaget Lazy Octopus under våren. Med tanke på hennes gedigna karriär i den underjordiska musiksfären, bland annat i band som Snake och Meine Kleine Deutsche, är min följande fråga en naturlig startpunkt för intervjun om denna relativt nya solofas:
        »Vad var det som fick dig att ta steget och inleda ett soloprojekt?«
        »Jag tror att jag velat göra det ända sedan jag började spela i band« svarar Mia Maria aningen fundersamt.
        »Och när var det?« frågar jag, för att försöka sätta datumstämpel på solofunderingarna.
        »Meine Kleine Deutsche var det första band jag spelade i« minns Mia Maria, »och vi släppte vår första fullängdare 2002, alltså för snart 20 år sedan. Efter att ha spelat med dem i några år hade jag ju skrivit en hel del låtar, och allt kanske inte passade just det projektet. Ofta när man har ett band kanske man har en bestämd plan på hur det ska låta, och jag tycker det är kul att skriva en massa olika låtar och tänka på olika sätt. Så, efter ett tag kände jag att det vore kul att göra något eget och få vara helt fri, och inte vara fast i ett sound.«

Tankarna om, och därmed kanske förutsättningarna för, »Slay« har alltså funnits hos Mia Maria Johansson under cirka två decennier, och lyssnar du tillräckligt noga, kära läsare, kan du givetvis höra bekanta toner och fraseringar från hennes tidigare band.
        Närheten till det elektroniska och samtidigt till de raspiga gitarrerna finns där, och självklart också Mia Marias karaktäristiskt gälla stämma. Bäst beskrivning på hennes övergripande ljudbild – den som funnit sin väg genom alla hennes projekt – skulle möjligtvis kunna stavas »modern rock«, måhända kanske »modern punk« beroende på lyssnarens sinnesstämning. Apropå moderniteten i Mia Marias musikaliska livsverk är det ju värt att nämna att mycket av Meine Kleine Deutsches snart tjugoåriga material påminner starkt om splitternya, überhippa punkband som kommer upp på scenen idag – lyssna exempelvis på tvillingssjälsspåren »Cut It« och »Domage« och jämför med valfria låtar signerade det tidiga nya 20-talets färskaste punkunder De Pistolhoters och Kerosene Kream. Antingen är punkmusiken cyklisk, eller så föregick Meine Kleine Deutsche sin tid.

Kanske är det främst tillvägagångssättet och produktionsfilosofin som förändrats under de tjugo år som gått sedan Mia Maria gav sig in i musikens värld. Hon beskriver nämligen hur vissa av själva bandkonceptets naturliga begränsningar påverkat henne och, till viss del, tagit henne dit hon är idag.
        »Jag kände att jag själv fastnade i att bara sjunga i Meine Kleine Deutsche. De andra i bandet välkomnade allt, men det var som om jag själv satte mig i den rollen. Då var det kul när Snake kom igång, och jag kom igång med gitarrspelandet.«
        Även fast bandkamraterna i den lilla tyskklingande popgruppen var öppna för att Mia Maria också skulle spela gitarr i konstellationen var det alltså hon själv som höll sig ifrån att göra det. Snake blev med andra ord klivet över den mentala barriär som vi kommer överens om är märklig, efter några eftertänksamma sippar på våra soliga lunchdrycker. Jag tänker för mig själv att det väl stundtals är just de där märkliga, helt egenfabricerade spärrarna som är svårast att bräcka, de som inte riktigt finns någon annanstans än i det egna sinnet. Något utomkroppsligt, om än immateriellt, kan i konstnärliga sammanhang te sig överkomligare än de helt personliga dubier som håller oss ifrån det vi kanske egentligen vill göra. Mia Marias gradvisa klättring förbi dessa tvivel förefaller sig fullbordad i soloprojektet, där »frihet« tycks stå stadigt som nyckelord.
        »Nu är jag så rädd för att fastna i vad man får och inte får göra, så nu vill jag hellre bara prova på olika grejer för att inte fastna« skrattar Mia Maria smittsamt. »Jag kan sätta ribban själv där jag vill att den ska vara, och jag har verkligen börjat fatta grejen med att det är okej att inte vara jättebra på gitarr eller piano. Det handlar inte om det, utan det handlar om att man gör någonting, att man vill uttrycka sig. Det är vad jag tycker är intressant med andra artister, och då måste ju det gälla även för mig själv. Men, man är ju alltid hårdast mot sig själv.«

I samband med diskussionen om ovanstående insikt kring vad musiken egentligen handlar om för Mia Maria – att faktiskt göra något, nästan för görandets skull – samtalar vi kring faktumet att hon vid sidan av det nästintill helt engelskspråkiga albumet »Slay« har börjat skriva mer på svenska. Vi pratar om hur det möjligtvis tidigare i karriären var mer relevant att skriva på engelska, för att drömmen om världsherravälde då kändes nåbar och att det internationella popspråket därför var ett måste. Nu, när Mia Maria blivit lite äldre, menar hon att en mindre turné runt om i Sverige skulle räcka för att göra henne nöjd, och att det således inte bör vara lika självklart att sjunga på engelska längre. Av Karin Boye-tonsättningen på »Slay« (spåret »Sköldmön«) att döma passar dessutom hennes röst oerhört bra klädd i modersmålet, och jag ser därför fram emot en uppföljande skiva med fler svenskspråkiga alster. Den stora världen spelar helt enkelt inte lika stor roll längre, och Mia Maria förklarar slagkraftigt vad som faktiskt är angeläget.
        »Det viktiga är att skriva bra och intressant musik« säger hon och ringar därmed in det som jag känner är essensen av hennes soloprojekt, som sagt: frihet.
        Debutskivan som soloartist handlar i slutändan om Mia Maria Johanssons egen experimentlusta, och om den prestigelösa frihet som uppenbarligen kan infinna sig efter två decennier som medlem i en underjordisk musikscen. Jag hoppas att varje konstnärlig själ en dag kan få finna sig i den situation som Mia Maria befinner sig i just nu, för det är tydligt att hon i allra högsta grad känner sig synnerligen bekväm däri.

28 Juli 2021