Livet Efter Kulturdöden:

En Intervju med Menke


Profets Chefsideolog Filip Lindström filosoferar kring framtiden för de redan nu (möjligtvis) döende konstformerna litteratur, Popjournalistik och poesi, i samband med en intervju med sångerskan och multi-instrumentalisten Menke, som förra året tonsatte Boye-dikter på skivan »Till Havet«. Intervjuns skådeplats är passande nog en av kulturens sista utposter i Stockholm, Rönnells Antikvariat, där Menke dagen till ära uppträdde och Chefsideologen sökte böcker.

Foto: Richard Farman

Alfa Antikvariat på Olof Palmes gata brukade vara min räddning, oavsett om det var dagen innan julafton och jag behövde köpa klappar till samtliga nära och kära eller om jag bara hade ett par timmar att slå ihjäl. Den enorma källaren, som jag brukade skryta om att den tog upp ett helt kvarter, rymde böcker för alla möjliga spetsintressen och jag lämnade alltid Alfa med mer inhandlat än beräknat.
        Nu finns inte Alfa Antikvariat längre, efter en lång kamp mot försvårad försäljning och skenande hyror. Jag har absolut inga bevis kring mina misstankar, men det känns bekvämt att skylla detta på det närliggande Akademibokhandeln, som får symbolisera ondskans makt över oskyldiga småföretagare.
        I och med Alfas undergång ligger mitt största förtroende på Rönnells Antikvariat, som därmed får axla ansvaret som Stockholms fanbärare för den svåråtkomliga litteraturen. Att Rönnells dessutom arrangerar konserter, och i de stunderna till och med säljer alkohol, är en fördel i detta kulturella maktskifte.
        En av dessa konserter utförs av sångerskan och multi-instrumentalisten Menke, i arla september. Vi träffas på Rönnells lilla kontorsavdelning, som förutom en smärre avspärrning inte skiljer sig särskilt mycket ifrån den resterande lokalen. Böcker belamrar både bord och hyllor, i en sådan storm av läsning som ett sant antikvariat ska vara. Jag förbannar mig själv över att jag har tidsbestämt min och Menkes intervju så pass sent, för tydligen har jag precis missat Rönnells öppettider. Min tanke om att spendera den dryga timmen mellan intervjuns slut och Menkes spelnings början på strosande kring bokhyllor, som jag kunde lägga så mycket tid på nere i Alfas källare, går i kras.

Menke. Foto: Richard Farman

Eftersom jag så noggrant planerat min dag, och därmed förlitat mig på att kunna köpa en bok på Rönnells, förändras min afton helt och hållet. Rönnells öppettider (och min dåliga framförhållning) för mig senare ut på ett äventyr. Denna lilla resa kommer jag återberätta inom kort, kära läsare, men först är det dags för oss att bita tag i intervjun med Menke, som utfördes mitt i det blåsiga havet av böcker, tryggt ovanför de värsta vågorna.
        »Hur känner du att den här lokalen resonerar med din musik?« börjar jag med att fråga Menke, då jag tittar ned mot den del av antikvariatet där hon strax ska spela, där ljuset har tillåtits att dunkla och en samling instrument står utplacerade i väntan på sina spelare.
        »Väldigt bra« svarar Menke leendes. »Det känns supermysigt att vara här, det finns en passande vardagsrumskänsla. Det blir väldigt intimt.«
        »Söker du dig vanligtvis till sådana här intima miljöer när du spelar live?« frågar jag.
        »Ja, jag gillar ju det här« säger Menke. »Sedan har det varit helt annorlunda spelningar också. Till exempel spelade jag på en gaming-gala, där var det 13000 i publiken och det blev surrealistiskt stort. Det är coolt att få göra båda.«
        Jag tittar åter ner mot den provisoriska scenen och funderar över om det ens kommer in 13 personer framför den. Menke, med band, kommer visserligen ta upp en ordentlig bit av rummet, men självklart överdriver jag när jag beräknar publikkapaciteten till enbart ett drygt dussin. Dock kommer nog inte fler än 50 personer in, och det föredrar jag varje dag framför 13000 gaming-intresserade galabesökare. Mitt folk, de litteraturälskande musikentusiasterna, kommer inte i enorma klungor men vi vet sannerligen hur vi skapar förutsättningarna för att förvandla en vardaglig bokhandel till en vacker scen för intima musikupplevelser.
        »Vad har du för relation till litteratur?« frågar jag och tänker främst på det faktum att Menke har tonsatt Karin Boye-dikter på skivan »Till havet« från förra året.
        »Ja, det är ju Boye som står för mycket av kopplingen« säger Menke. »Rönnells har en tjock, härlig bok om Karin Boye som är nyutgiven. De har även den nya pocketversionen av hennes samlade verk.«

»Vad brukar du läsa annars?« undrar jag, för att se vad som finns bortom Boye i Menkes litterära värld.
        »Jag läser inte jättemycket faktiskt, men senast jag läste var när jag pluggade filosofi, så då var det Hegel och Kant och alla de« berättar hon.
        »Hur har filosofistudierna hjälpt dig i skrivandet av musik?« fortsätter jag.
        »Ganska mycket. Jag tycker det är intressant att skriva om större frågor, något mer universellt. ’Echo’ till exempel är kanske inte jättetydlig, den tar inte upp någon tydlig händelse.«
        Melodin som Menke refererar till, »Echo«, är sist ut på hennes skiva »Echo of Youth«. Jag har svårt att urskilja texten, då sången har mixats konstnärligt tätt ihop med den sällsamma musiken – passande nog som ett eko av varandra. Därav kan jag varken dementera eller stärka Menkes påstående om tydligheten i textraderna, men jag kan tänka mig att en så svävande inramning kan gå väl ihop med ett större filosofiskt tema. Jag frågar henne vad som intresserade henne mest med studierna inom filosofi.
        »Etik-kursen gillade jag, alla texter om hur det går att förhålla sig till att göra rätt eller att inte göra rätt« säger hon.
        »Vilka är de vanligaste ämnena du kretsar kring när du skriver?«
        »Som sagt, dels de större frågorna men också att man går till sig själv och skriver om sådant man själv tycker är viktigt, till exempel att man inte ska bry sig om vad andra tycker och tänker. Det finns en jämförelsehets i samhället, och det är något jag känner av starkt.«
        »Hur känner du av det?«
        »Allt går att räkna idag. Man ska jämföra allt. Musik går ju egentligen inte att räkna, eller att tävla i.«
        »Är det något du känt av mer ju mer synlig du blivit inom musiken?«
        »Nej, snarare tvärtom, innan jag hade hittat min grej.«

Foto: Richard Farman

Menke berättar att mycket av materialet på »Echo of Youth« har uppåt tio år på nacken, vilket ger skivans titel en ny dimension. Musiken blir ett eko av en yngre Menke, kanaliserad genom den hon är idag. Hon beskriver perioden som gått sedan styckena skrevs som en där hon funnit sig själv och det hon vill göra, och kanske det också hörs i ekot. Ungdomens glöd skriker gärna efter den vuxna medvetenheten, i ett försök att kombinera dem två. Inte alltid är det lätt att svinga sig mellan de två ytterligheterna, eller att finna sig strandad i den ena eller den andra.
        När bandspelaren slagits av, och intervjun är över, ska Menke förbereda sig inför den stundande spelningen. Då jag inte har möjlighet att handla böcker på Rönnells som planerat ger jag mig ut på Birger Jarlsgatan. Jag känner mig hungrig, men är också så fast besluten om att införskaffa något läsbart att jag inser att jag inte kan sätta mig och äta förrän jag har köpt något sådant.
        Efter klockan slagit 18:00 är det tydligen urbota svårt att inhandla böcker på Östermalm. Alla antikvariat har stängt, och jag traskar därför bort mot Tegnérgatan i hopp om att 7-11 säljer något slags magasin jag kan titta i. Jag går bet, och min desperation växer stadigt. För att stilla mitt begär vandrar jag vidare till närmsta Pressbyrån, vid Handelshögskolan, övertygad om att den gamla tidningsjätten ska ha en dignande vägg av magasin till försäljning. Det visar sig att Pressbyråns forna syfte har förpassats till en yta på mindre än en kvadratmeter, och utbudet är skrattretande magert. Jag slår till på en Filter och börjar min promenad tillbaka mot Rönnells, där Menke medan jag slösat bort min tid snart har förberett sig färdigt.

Har tidningsvärldens omfång krympt så hastigt att gemene kioskverksamhet helt skurit bort dess närvaro ur dess kommers? Det tryckta ordet tycks ha förlorat sitt renommé, vilket syns tydligt i hur antikvariat som det lysande Alfa läggs ned, och tidning efter tidning möter sin död.
        Jag tänker på hur många poeter jag mött, som talat om hur poesin som konstform är döende, bland annat på grund av att för få människor köper poesi för att det ska vara möjligt att livnära sig på det. Säga vad man vill om pengar, kära läsare, men den hopplösa insikten om att man inte kan tjäna några genom sin passion, det stärker inte direkt motivationen.
        Dock, igenom musikaliska tolkningar av poesin – såsom Menkes tolkningar av Boye eller Mando Diaos Fröding-tonsättningar – vänds nya nyfikna öron och ögon mot en nästintill död värld. Måhända handlar det om att dra något numer obskyrt tillbaka in i den kulturella mittfåran (och somliga har säkert negativa åsikter om den gärningen) men åtminstone vågar någon sminka liket och visa upp det igen. Det handlar om att byta kontext, och därmed återföra spänningen till det som ignoreras av massorna.
        Om jag hade vetat vad tidningsvärldens motsvarighet till »Infruset« eller »Till havet« skulle vara hade jag gladeligen lagt all min tid i dess tjänst. Om det hade funnits ett sätt att åter höja magasinens och böckernas och antikvariatens hipphetsfaktor, då hade jag försökt mig på det, för att slippa se fler saker jag älskar förintas. Tills dagen då denna företeelse dyker upp sätter jag min tro till Rönnells och dess likar, som ihärdigt sammanför musik och litteratur i smakfull symbios.

29 Oktober 2019