Mellan Himmel och Helvete
En Trasig Intervju med Shiva Kazemi från Makeout Point
Profets Chefsideolog Filip Lindström, ett klassexempel i mänskligt förfall, intervjuar den melankoliska solstrålen Shiva Kazemi. Denna uppenbarelse till människa spelar i Makeout Point, ett popband från Stockholm just släppt EP:n »Dear Audrey« via Profetvännerna Youth Recordings. Tyvärr tvingas Shiva möta Chefsideologens allra värsta sidor, i denna trasiga intervju för Profet.
Jag är bortom bakfull när jag kliver in på Café String, cirka 15 minuter för sen till min intervju med Shiva Kazemi från popgruppen Makeout Point. Det är en torsdag, dagen efter ProfeTalkshow i Scalateaterns foajébar och jag har firat jippots framgång med att vara vaken i 36 timmar, inräknat orolig sömn på tåg, varpå jag vaknat upp först i Uppsala, därefter Södertälje och sedan Märsta.
Situationen är inte ideal, men att utföra en intervju under sådana här omständigheter kan vara intressant. Det ger en känsla av att varje fråga kan vara den sista man någonsin ställer, att orden som lämnar ens tunga kan vara ens död eller ens direkta nyckel till antingen himmel eller helvete. Varje stavelse blir en balansgång på den knivsudd som är ens egen existens, och man stirrar ömsom ner i avgrund, ömsom upp i paradis. Samtalets desperation passar det som modern Popjournalistik behöver så desperat: En kant, en fara, en klädsam dekadens.
Shivas skratt dyker upp ofta, naturligt och aldrig påtryckt. Det smiter igenom, ligger över utan att ta över, medan det alltjämt är högt i volym och anmärkningsvärt i samtalet vi för. Mitt skratt är djupt, indraget, rökigt, som någon slags utdaterad mediamaskin som drar sin allra sista dödsrossling innan den slutgiltiga skroten. Jag är sorglig, men ljuvlig. Det är i sanning fantastiskt att finna skönhet i sin yttersta desperation, att upprätta något vackert i det som är mest trasigt hos en själv. Det sönderrivna i ens fysiska person, och därmed ibland även ens emotionella varelse, kan få driva runt i en kaskad av nya känslor, ur vilken det går att plocka sådant som inte kan skådas av den rena, sunda blicken.
»Jag känner ett ständigt behov av att göra saker bättre.«
- Shiva Kazemi
Jag breder ut mina armbågar över vårt gemensamma bord och doppar oförsiktigt ner hela mitt huvud i en kopp kaffe, vars innehåll jag absorberar genom mina skrikande porer. Allvarsamt kvarvarar min kropp i samma position när jag höjer mitt ansikte till socialt accepterad hållning och yttrar intervjuns inledande frågeställning:
»Ni släpper snart en ny EP. Hur länge har ni hållit på med den?« rosslar jag fram likt en demon dömd till oändlig plåga i helvetets hetaste eldar.
»Vi spelade in den under sommaren« kvittrar Shiva som kontrast till min avgrundsdjupa fysiska misär. »Vissa av låtarna har varit klara sedan ett år tillbaka, och vissa sedan bara några månader innan vi började spela in.«
»Har ni gjort så förut, att ni suttit på låtar länge?« skriker jag med en viskning.
»Vi sitter på skitmånga låtar« skrattar Shiva. »Det är en hel skattkammare. Vi har ett halvt decennium av material, det blir bara en flaskhals när man ska spela in för det är då man börjar peta i de små sakerna som man inte riktigt behöver tänka på när man spelar i en replokal.«
»Sedan kanske man måste skänka en extra tanke till någon slags riktning också« säger jag, som ett tecken på att min hjärna faktiskt har börjat fungera efter en lång tids extrem inaktivitet.
»Ja, vi försöker tänka på det lite som en berättelse. ’Dear Audrey’ ska vara som ett brev till en kär vän där man berättar om sitt liv, där man berättar hur man har det. Det blir lättare att skriva när man har en helhet. Jag vet inte om hela bandet håller med, men jag tycker det.«
Makeout Point, med Shiva längst fram
»Kom ni överens om att det skulle finnas ett slags narrativ på den här EP:n?« kvider jag ut genom tänderna, likt en koldrabbad sköldpadda i livets ultimata slut.
»Det blev bara så« säger Shiva i all sin välmående prakt. »Man kanske anpassade låtarna lite grann för att det skulle bli ännu tydligare, men det mest blev så.«
»Tycker du själv att själva musiken passar ihop med ämnet?« pressar jag fram, samtidigt som jag undrar om jag faktiskt har brutit alla ben i hela kroppen under gårdagskvällen utan att jag har något minne av det.
»Ja, det tycker jag. Eller, menar du att text och musik går bra ihop?« ler Shiva stort och hälsosamt. Jag visar det som är kvar av mina gulnande ursäkter till gaddar, men förseglar läpparna igen av hänsyn till närsittande cafégäster som inte önskat att se något så vämjeligt på sin lediga eftermiddag.
»Nu när du säger det« frustar jag diaboliskt, då jag känner att hela rummet plötsligt vänts upp och ned, »så tänkte jag att berättelsen om ett brev lät melankolisk, men varför gjorde jag det egentligen?« Min ena hjärnhalva, den jag har störst användning av, börjar sippra ut genom ett av mina ögonlock och droppar sakta ned på caféts innertak, som nu förvandlats till golv. »Ett brev till en kär vän borde ju egentligen vara något glatt.«
På tal om glatt så är det just så Shiva levererar sitt gensvar. »Nej, om det är en riktig vän, då skriver man ju all skit man har i sitt liv. Det är ingen Instagram-post, det är ett handskrivet brev. Det är då all skit kommer fram.« Hon tystnar och tänker kort på det jag sluddrat en stund tidigare. »Ja, det är faktiskt det melankoliska« (här uttalar Shiva »melankolisk« med betoning på den första stavelsen så det låter som »mellan-kolisk«, vilket jag stör mig på i stunden. Sedan stör jag mig på att jag stör mig på ordet »mellan-kolisk«, eftersom det inte finns och därför stör mig. Men, detta är inte ett forum för grammatisk mobbning, tro det eller ej, så vi återgår till intervjun) »som man känner i sitt liv egentligen, som kanske inte kommer fram annars.«
»Det får komma fram på den här EP:n?« hulkar jag, insnörpt djupt i mitt eget illamående.
»Ja, precis« glittrar Shiva, glad i hågen.
»Vad skönt« gnyr jag, då en livsavgörande del av min hjärnmassa nu bildat en klibbig pöl bredvid en begagnad taklampa från nordvästra Polen.
»Ja. Eller hur? Eller?« fnissar Shiva, osäker på om lössläppt »mellan-koli« faktiskt är skönt eller inte. Min käke börjar lossna från mitt ansikte, och den knakar sig ned till bordets kant medan huvudet är kvar flertalet decimeter däröver. Jag borde blöda men har tappat den fysiska förmågan.
»Jo, men det måste det väl vara« väser jag godmodigt till Shiva, med ett uttal påverkat av att jag inte längre har ett komplett ansikte att arbeta med. »Men, själva musiken är ju också väldigt melankolisk.«
»Ja, den är überdeppig« flabbar Shiva. »Men, det är kul, eller hur?«
Jag skrattar också, men istället för ett glädjefyllt ljud kommer ur min hals istället en familj dvärghamstrar och en hopknycklad restaurangnota ifrån Rasta utanför Arvidsjaur.
»Är det sådant du alltid har skrivit?« kraxar jag kråklikt.
»Nej, jag spelade i Psykofant förut och då var det lite mer politiskt, men det fanns fortfarande ilska. Nu när jag tänker efter är det svårt att skriva om glada grejer. Det är inte så inspirerande. Jag har lättare att skriva när jag är lite nedstämd.«
Om det ändå vore så väl att jag, likt Shiva, skulle skriva bättre under påverkan av nedstämdhet. Då skulle jag denna torsdag kunnat skriva fyra romaner som alla på sina egna håll skulle tjänat mig flertalet tunga litteraturpriser, och jag hade förmodligen hunnit med en tårdrypande självbiografi som kunnat sälja som smör på landets alla bensinmackar.
Skugglika gastar – fördömda spegelbilder av monstruösa plågoandar – materialiseras bredvid mig och ryter i mina öron att de vill åt det lilla som är kvar av min själ. Deras likgrå tungor smiter vant över mina öron i hot om att stiga på och ta för sig av det de vill ha, men jag motar dem tillbaka med en hastig klunk av det nu kalla kaffet, som också vänder rummet tillbaka till sin ursprungliga balans.
»Men, ni kommer inte börja spela jazzfusion eller något sådant?« gurglar jag, eftersom Shiva – under tiden jag motat bort ondsinta, själasugande kreatur från mitt svaga sinne – har pratat om hur Makeout Point försöker utmana sig själva musikaliskt, för att tillfredsställa sina olika bokstavskombinationer. Hon nekar till att de ska ta steget över till runkjazzen, fast hon erkänner att gruppens trumslagare faktiskt har ertappats med att spela jazz vid åtskilliga tillfällen. Förskräckt av denna nyhet märker jag även att en av dvärghamstrarna, den smått utstötte kusinen Ivan, tagit sig in genom min hals igen, och upp till det som är kvar av min hjärna. Där hugger han hungrigt in på det som vilar under min veckade frontallob, och min talförmåga försämras ytterligare. Trots det ger jag mig in på en kortare monolog om vikten av att utmana sig själv.
»Det är klart att mycket handlar om självunderhållning, man försöker sig hålla sig fräsch i huvudet. ’Utmanande’ kanske är fel ord, men att man ändå sätter sig själv på prov. Eller snackar jag bara en massa goja nu?«
Shiva har skruvat på sig i stolen under tiden jag harklat upp mina osammanhängande tankar. Inte ens jag vet vad jag försöker säga, så det är inte konstigt om även hon känner sig förvirrad.
»Vad menar du med att ’sätta sig på prov’?« utbrister hon.
Jag behöver så klart fundera på vad jag faktiskt menar, medan dvärghamstern Ivan har upptäckt att min hjärna inte bara är kulinarisk föda utan även en passande sexuell partner.
»Jag menar« hostar jag för att vinna tid. »Jag menar att«, jag tänker febrilt, »man« på vad jag ska säga härnäst, »kan«, men det går så sakta, »göra«, för sakta, »något«, och än mer sakta, »för att«, tills det nästan stannar upp, »utmana«, och till slut avslutar jag meningen, »sig själv«.
Resultatet av min tankeverksamhet, »Jag menar att man kan göra något för att utmana sig själv«, betyder absolut ingenting, men Shiva nickar och ler artigt. Hon svarar till och med, fast dravlet varken är en fråga eller ens ett riktigt påstående.
»Det tycker jag« säger hon. »Annars finns det ingen poäng, man vill ändå utvecklas hela tiden som människa. Jag känner ett ständigt behov av att göra saker bättre.«
»Känner du att det är något ni har gjort under de två år som Makeout Point har funnits? Utvecklats?« hissar jag.
»Ja, det tycker jag. Vi har ju också utvecklats som band. Medlemmar har bytts ut och det har varit skittråkigt men det har också lett till att vi har förändrats, i vår dynamik och i hur vi skriver och gör musiken.«
Alla mina inre organ spricker unisont när jag rätar på det svaga skal som somliga skulle vara dumma nog att kalla en kropp. Jag vill gråta av smärta men jag är för uttorkad för att bemästra produktionen av minsta lilla tår.
Vad Chefsideologen intalar sig i de mörkaste stunderna
»Anser du att ni har kommit fram till den definitiva line-upen av Makeout Point nu?« gnisslar jag, vriden i oöverträffade smärtor.
»Ja, inte för att det var dåligt förut, men ja« skiner Shiva. »Nu har vi Hugo, som alltid är så glad men ändå kan vara med och spela den här musiken. Sedan har vi Åsa, som är så försiktig men så himla duktig. Det är de två nya, sedan är det Simon, jag och Theo som är veteranerna. Vi är många fler nu och vi har lagt till en synt. Just det, vi har Fjodor också. Förlåt, jag är lite trött.«
Jag tror inte Shiva vet vad trötthet betyder, men jag ler mitt käklösa leende och nickar mitt söndermanglade ansikte.
För en sekund upphör jag helt att existera. Mitt liv tar med ens slut, på Café String en torsdag, med Shiva från Makeout Point. Hon märker inget, för det är bara essensen som på riktigt är jag som lämnar spillrorna av min mänskliga lekamen bakom sig, och reser fryntligt bort till ett rike bortom medvetandet. Där ser jag min kära mormor, Harriet, som suttit på en piedestal i alla dessa år och stirrat ned på förruttnelsen av min kropp. Hon har äntligen fått återförenas med sin älskade Alf, som jag aldrig fick träffa i jordelivet, och när jag ler mot dem är mina tänder vita, mitt hår är lent och välkammat och min rygg är inte längre krökt som en ratad ostbåge. Jag har äntligen dött. Precis då jag landat drar en helvetisk ström ner mig tillbaka igen, tillbaka in i skrapet av kött som ser ut som jag.
»Vad hände med Psykofant, då?« frågar jag, omtöcknad av min hastiga bortgång och återfödelse, som ett barn som ser världens ljus för första gången.
»Vi hade väldigt roligt, men efter ett tag hände det där som jag pratade om förut, att man vill ha förändring. Det blir ganska svårt med punk, för punk är ju rätt konservativt egentligen. Man kan inte experimentera jättemycket, och det blir svårt för att man känner att man redan har gjort allt. Vi är fortfarande vänner, men det var svårt att komma fram, för vi ville att alla skulle tycka om det vi spelade, annars skrotade vi det.«
»Är det så nu också, med Makeout Point« jollrar jag, likt en nyfödd som testar sina stämband.
»Nu har vi ganska lätt att kompromissa, för vi har en tydlig vision för hur vi vill låta och vara. Vi har lätt för att testa nya saker, och prova nya grejer.«
Frågan är vad skillnaden är mellan att testa nya saker och att prova nya grejer, men jag ställer en annan fråga istället:
»Har ni något mål? Det är i och för sig en väldigt stor fråga, men har ni det?«
»Jag vill släppa minst tre album« svarar Shiva. »Vi ska ha turnerat i Asien, Europa och USA. Det jag tycker om mest är att spela live, så jag skulle vilja spela på fler ställen, men också att släppa album, eftersom vi har så mycket material.«
På vägen ut från String berättar Shiva att Makeout Point möjligtvis ska spela in mer material från sin skattkammare av låtar till våren. Det gläder mig när jag kliver ut på gatan som en ny människa, ren och hel, välsignad av krafter från ovan. Jag och Shiva skils åt, och jag funderar på om det är vist att åka hem nu, men tänker därefter att min återfödelse måste firas, och det stort. Jag åker till Slaktkyrkan, ser en makalös konsert med The Hanged Man, får en skiva signerad av Rebecka Rolfart där hon även ritar ett porträtt av mig. Skivan går senare under kvällen förlorad i ett töcken som jag inte kan återberätta, och cirkeln är därmed sluten.