Recension: Lydia Lunch på Fylkingen


Jonathan Brott, Mama Sonics poet, recenserar för Profet ett uppträdande på Fylkingen arrangerat av Profetvännen Elena Wolay, där ikonen Lydia Lunch visade upp intimitet och provokation.

En busvissling ringer ut i folkmassan; Inside People! Come on! Besökarna på Fylkingen jublar folkligt till svars. Hon vacklar runt och skriker någorlunda vänligt att det är dags att ta sina platser. Tidigare har hon synts vid entrén, rökandes och hälsandes på alla som fångat hennes blick, likt en stressfri festvärd i sin signaturröda cardigan. Vi travar in i ett mörkt rum och tar våra platser.

»Stäng av Mobilerna. Applådera inte efter varje dikt. Välkommna.«

Projicerat över väggen sträcker sig tre breda röda kolumner, täckta av skuggan av vad som liknar svarta frissiga lockar. Trummorna dånar igång, virvlar och klubbor erinrar om en rullande storm som sprider sig över publikhavet. Ännu ingen Lydia. Ett drönande ljud följer strax och fyller ut den vackert myllrande ljudbilden. Ett skrik från bakom publiken, den röda cardiganen under sitt svarta hår lunkar till scenen, liturgiskt reciterande »Freedom.. for my brothers« - hon går längst främre raden och rör vid sin publik, drönandes »freeeedom, for my sisters«. Här sprider sig en skepsis, har vi vandrat in i 70-talets långa avtändning? Hon letar sig fram långsamt, och finner till sist sin ena mikrofon:

»Freedom / is just a hallucination / a pathological lack of paranoia«

Ett skratt brister ut bredvid mig, någon håller sig över pannan med ett brett familjärt leende. Lydia har fortsatt, hon är så väl medveten om sina klyschor att hon reder sig ett totalt fritt spelrum. Referenser flyger som rikoschetter: namn på konventionella krigszoner bultas ihop med sina inrikes motsvarigheter, från Fallujah till Baton Rouge. Rasismen i USA står som kontrast till krigsveteraners misär och diagnostiseras som gemensamma symptom på en värld av krig och materialism. På väggen projiceras en kameravandring genom övergivna sjukhus. Vid trumpallen syns ett bekant ansikte från Stockholms Jazz-scen, Moussa Fadera , totalt uppslukad av en fri improvisation. Och medans synthar och slagverk från Jean Louis Huhta drönar vidare, försvinner Lydia in i publiken.
        Glassplitter. I främre raden ställer sig folk upp för att hjälpa till. Lydia ser ut att ha ramlat; även jag studsar upp för att hjälpa till - eller bara titta närmre. Hon sitter på golvet - verkar viska med någon och peka mot skärmen.
        Ingenting stannar, musiken öser vidare. Hon dyker upp igen » ståendes « för att ljudlöst nudda vid trummorna. I ständigt otydlig dialog klappar hon stundvis mot sina musiker och viftar som en vansinnig dirigent efter mer intensitet. Lusten och begäret är ständigt närvarande, varje rad nästan späckas med sexuella under - och oftas övertoner:

»It’s not my war / It’s not my war My war is a war of sex, The more they kill The more I fuck. / Welcome to my church it’s Evanginical / Bring me the Soldiers«

Det summerar nog en stor del av Lydia’s väsen: ett förkroppsligande av den fritt censurlösa associationen, samtidigt nedtyngd av allvaret i en bukowskiansk neorealism.

»Of course I long to be The laziest bitch in the whorehouse... Legs spread wide, head turned to one side Lucky Strike dangling from my Cock stained scarlet lips«

Det är en stavgång mellan det utmanande provokativa, och en personlig känsla av dystopi. Tonen gör sig som mest slående i de partier om genus och männens uppväxt. En perfekt skruvad monolog, »You, Me and Jim Beam« om kastrering på fotbollsplanen, som en äckligare uppdaterad Howl. Mitt enda problem med Lydia Lunch är mitt egna fördömande av klyschorna och trashigheten. Att hon säger »Perfume Mirrors / Busted Glass«, får mig att rycka till lite, hon leker inte bara med klyschorna, hon hånglar upp dem. Om något kan visserligen den Stockholmska publiken lära sig av detta, att kanske vara lite mer bejakande av det halv-osmakliga som ett potentiellt fordon för ett slags genuint personligt uttryck.

» Pleasure is the only rebellion. We can’t outgun them But we can outfuck them«

Kvällen avslutas med ett skakande personligt och känslosamt elegi. Från att ta avstamp i ledmotivet » vad kan man säga till någon som har 30 dagar att leva« till att explodera i ett nästan psykedeliskt famlande efter mening vid dödsbädden, dikten löses upp och tiden tickar ned. Lydia syns nästan själv uttömd vid dess slut.

»Death is just the shadow that follows the body«

Lydia Lunch

Från att ha varit i centrum av New Yorks stretiga No Wave-scen i slutet 70-talet, nu till Fylkingens hemtrevliga hörn på Münchenbryggeriet, under arrangemang av multiprojektet Jazz är Farligt . Jag tittar på en intervju hon gjorde 1996, det är oigenkännligt. Från en (kanske då, passande) tonårspunkig irriterad »jag bryr mig inte«-attityd, till en fullvuxen, fullt säker och slagkraftig poetisk röst. Från mörker för mörkrets skull till mörker för livets skull. Jag försöker att inte blicka tillbaka för mycket. Om no wave-scenen var 70-talets motstridiga bakfylla - är Lydia Lunch i år kanske dess tuffa och obehagligt närgångna moster. Intimt är det, och ingen lämnas oberörd.
        Utanför går snacket, de som sett henne förr, oändligt tacksamma och nästan stolta att hon lyckas hålla sig relevant. De flesta har ganska personliga upplevelser av Lydias framträdanden från både 80- och 90-talet. Vi pratar om hur konstnären får ständigt uppdateras med varje decennium. Lydia Lunch har egentligen inte behövt ändra så mycket; de teman hon lyfter upp är lika brännande som alltid, och om något finns nu ett större utrymme för dialog. Det Lydia lyckas med är paketeringen. Ett totalt ohämmat diktflöde som politiserar, och samtidigt erbjuder ett likväl universellt som personligt perspektiv. Lydia Lunch tar fortfarande ingen skit. Det subtila hamnar till viss del i skymundan bakom det tydliga och högljudda. Men hon smäller in och ut som en frigörande och drypande vindpust i Münchenbryggeriets portar.

Arrangören Elena Wolay

Jonathan Brott (f.1996) är Poet och skribent, aktiv i Stockholmsbandet Mama Sonic och nyligen publicerad i Tidsskriften Ponton. Han har under senaste året hållit läsningar på såväl 10TALS redaktion och Internationella Poesifestival som MALMÖTXT 7 och flera av Stockholms indiescener. I slutet av Augusti i år anordnade han själv en kulturfestival under namnet “Mirakelkuren - Ny Poesi”. Han skrev till oss att han behövde en biljett till spelningen, och sa lite vagt att Lydia Lunch kanske mindes honom som “That kid with a facebook t-shirt” - vilket hon visade sig inte göra.

Samtliga bilder tagna av Profetvännen Anna Drvnik

14 September 2017