LRG Travelogue, del 3: Krakow - Lviv: Cya later EU?!

2017-05-04


Under sommaren begav sig Profetvännerna Love Rebel Gang sig ut på turné i Polen och Ukraina. Där skrev de resedagböcker, som Profet med stolthet publicerar inför Love Rebel Gangs spelning på premiären av höstsäsongen för Profet på Scala. Här följer den tredje delen i serien.

The horror, the pain. The joy. We really took one out on ourselves last night. Bursted open like 6.000 bottles of champagne in all the colors of the rainbow. Our lungs are more tar than air and we laugh like old witches and wizards. That’s the way we growl, cough, buzz and fuss about in the middle of somewhere new. Heavily loaded and loaded with gear and love. Searching for memories to last.

Morgon i Krakow, vi vaknar av att dom där jävla drömfångarna från Ukraina börjar stöka med sina grejer för att bege sig av. Fattar dom inte att det ligger rockers och sover här? Tydligen inte, så vi stiger väluppfostrat upp och hälsar dem vänligt adjö och lycka till på återstoden av deras turné. 
        Sen blir det cigg, en liten slurk ur vinaren som blivit kvar från igår och vi passar på att lyssna på lite gamla goda dängor hemifrån Sverige när vi nu ändå har tillgång till ljudanläggning. Men tillslut blir det dags även för oss att bege oss ut. Vi har tänkt hinna se någonting mer av Krakow innan vi beger oss vidare ikväll. Som avsked bjuder vår värd på hans farmors egengjorda vodka. Den är röd och anledningen till det visar sig vara att farmor sedan fyller flaskan med körsbär. Samuel gjorde ett försök att fråga hur stark drycken var men svaret vi fick var bara – Farmor ser inte så bra, så hon vet inte riktigt. Men vi är inga fegisar så vi häller i oss farmors hemkok och helvetes vad gott det var. En riktig hit! Hatten av för farmor och hennes dåliga syn, här krävs det inga glasögon. Detta kok har hon i ryggraden. 
        Efter vår styrketår beger vi oss ut på stan. Det blir inte så mycket gjort utan vi slutar upp på en uteservering i Judiska Kvarteren där vi blir sittande mest hela dagen. Vi dricker kaffe och kedjeröker. Samuel börjar på något nytt konstprojekt som innefattar, inspirational quotes och mördare. Det är en bra dag. 
        På kvällen är det återigen dags för bussfärd. Vi ska åka 12 timmar till staden Lviv i Ukraina. Äntligen ska vi få lämna EU bakom oss. Vi är inte superexalterade över ännu en natt på en buss… MEN! Vi har kommit på en plan. Jadå, vi är inga idioter vi, vi har tänkt till. Vi har köpt oss en kvarting vodka var. Vodka tänker kanske någon? Varför inte bara sänka några öl eller en vinare? Jo det ska jag berätta. Om man har gjort sin efterforskning kring olika standarder på bussar i Östeuropa så framgår det att toalett inte är en självklarhet även på långa resor. Stopp för att tömma blåsan är inte heller något som garanteras. Så därav vodka. Liten mängd vätska, stor utdelning. Nu ska vi ta mig fan sova. 

Det håller på att gå illa redan innan vi har tagit oss på bussen. Vi lyckas inte hitta bussen. Nej… Inte på grund av alkoholen… vi är faktiskt nyktra fortfarande. Utan på grund av att det inte finns någon information om var busshelvetet ska avgå ifrån. Vi lyckas hitta några andra som ska med samma buss och dom är lika vilsna och till lika lite hjälp som vi själva. Men tillslut löses situationen av en ung och hurtig yngling som joggar runt stationen och kollar varenda buss och pratar med varenda busschaufför medan vi står kvar och lyckas bli utskällda av en vakt för att vi röker på fel del av trottoaren. Men som sagt det löser sig och vi tar oss ombord på vår buss. Som vi har längtat….
        Dags för fest! Vi öppnar våra kvartingar och jag tar ett par supar, det tar emot och jag känner rätt direkt att jag inte kommer att sänka en kvarting och få sova på den här resan... Samuel däremot visar sin allra finskaste sida och dricker med glatt humör. Sen visar han den romantiska finska fyllan i all sin prakt. Han pratar om förälskelser ur ungdomen för att sen gå vidare till att vara arg över något och avslutar med att somna hårt på min axel. 
        Efter några timmar kommer vi till gränsen mellan Polen och Ukraina. Det är en utdragen process att ta sig över. Det är långa köer och det tar över en timme innan vi ens är framme vid den polska utresekontrollen. Det kommer ombord en soldat i militärkläder och samlar ihop allas pass. Samuel ligger fortfarande och sover bredvid mig så när den auktoritära militären närmar sig så får jag skaka liv i honom. Det tar tre försök innan han till slut vaknar med ett ryck, arg och desorienterad. Men vi lämnar ifrån oss våra pass och Samuel somnar om på min axel. När busschauffören efter en längre stund återkommer med våra pass och delar ut dessa lägger jag bara Samuels pass i hans hand.

Vi åker sen vidare, i ca 10 minuter. Sen är det dags för inresekontroll till Ukraina. Samma procedur, det kommer ombord en ny auktoritär militär och jag börjar skaka liv i Samuel som när han vaknar till ser om möjligt ännu argare och mer desorienterad ut. Soldaten som samlar in passen ser allvarlig och sträng ut och jag tänker i ett infall av dumhet att »dom får nog sällan några leenden och det är säkert därför dom ser så stränga ut allihop«. Så jag ler och nickar glatt när jag sträcker över mitt pass. Det skulle jag inte har gjort, hon spände direkt ögonen i mig och tittade extra noga på mitt pass innan hon gick vidare. 
        Medan vi väntar på att få tillbaka passen så får vi kliva av bussen, det finns en rökruta där jag ställer mig och tar en cigarett medan Samuel springer in till en toalett som det finns skyltat till. Men han är tillbaka lika snabbt, tydligen fanns det någon kvinna i en lucka som ville ha pengar. Priset stod bara i ukrainsk valuta och någon sådan hade vi ju inte. Men då vi båda skulle behöva gå så tänker vi att nu går vi in och låter våra amerikanska dollar sköta snacket. Nu jävlar ska vårt insidertips från Artem ge utdelning. Men när vi kommer in så är kvinnan i luckan borta, så vår dollarrevansch får vänta. När jag kommer in så uppmärksammar jag att det har blivit stopp i toaletten, det verkar inte föregående gäster ha uppmärksammat eller brytt sig om. Så nu står jag här, jag är trött, jag är slut, jag har blivit skrämd halvt till döds av en mördarblick från en ukrainsk militär och nu står jag här och får pissa på någon hemvändande ukrainares skitkorv…. Fan ta att åka buss. Fan ta det. 

Vi överlever i alla fall gränskontrollen och bara ett tag efter att vi kommit in i Ukraina så stannar bussen på en mack för att tanka. Jag springer in för att köpa vatten och överraskar Samuel med varsin öl. 

Skål kamrat, nu är vi i Anna Corazza Bildts mardröm..

31 Augusti 2017