LRG Travelogue, del 2: LRG – A live in Krakow
2017-05-03
Under sommaren begav sig Profetvännerna Love Rebel Gang sig ut på turné i Polen och Ukraina. Där skrev de resedagböcker, som Profet med stolthet publicerar inför Love Rebel Gangs spelning på premiären av höstsäsongen för Profet på Scala. Här följer den andra delen i serien.
Foto: Anna Lönn
Despite the alcohol induced fever, the hearts push forward. Pumping in frenzy as Scandinavian soles touch Krakowian urban planning. The seemingly endless lukewarm sauna trauma on wheels, have ended. We are covered in sweat and dust and our odors are pungent, abrasive - real. Disaster is lurking behind sleep deprivation but we’ve made a solemn vow to get out there on that stage, wherever it is, and show them, whoever they are, Style.
Dra åt helvete bussjävel, aldrig mer…
Vi har suttit på en buss genom hela natten, en buss som tagit oss den helt meningslösa sträckan Gdansk – Krakow. Det var ju inte direkt som att vi uträttade någonting i Gdansk. Varför bestämde vi oss då för att ta denna härliga omväg till Krakow? Onödigt kan den oinitierade tänka, varför flög ni inte bara direkt till Krakow? Till dem svarar jag – Skit i det ni petit-bourgeoisie!
Men nu befinner vi oss ju i alla fall i Krakow. Staden är vacker, men vi är slitna... Vi har inte kunnat sova på bussen någon av oss.
Vi skär oss mot de vackra förkrigsbyggnaderna. Dom överlevde två världskrig med sin lyster i behåll, vi överlevde inte ens ett dygn utanför Stockholm.
Men vi är vid gott mod, det är ju första dagen på turnén, första speldagen. Vi vandrar planlöst ut och runt i staden, vädret är fantastiskt. Sommaren har kommit även hit. Men folk verkar se det som den mest naturliga sak som finns. Dom har inte den där Schlaugska-glöden i sina ögon bara för att solen krupit fram i början av Maj. Dom kommer inte att sjukanmäla sig från jobbet imorgon för att i natt skrämma slag på vanligt hederligt folk med sin passion.
Dagen rullar på, vi sitter på olika uteserveringar och varvar, varannan öl, varannan kaffe. Ingen av oss kan spela med värdigheten i behåll om vi blir fulla. Så när det är speldag är det alltid en balansgång, ett evigt vägande av intag. Jag tänker på E-type, som enligt myten ska ha haft som grej att fem minuter innan spelning sänka en flaska bubbel. Den skulle slå lagom till slutet, lagom tills han hade Eurodiscat publiken upp i brygga. Samtidigt som hans fot träffade slutet av scentrappan ner skulle den jäveln slå och Martin Eriksson skulle vara redo för fest.
Under våra vandringar hittar vi fram till stället där vi ska spela senare ikväll och efter en del jagande har vi även lyckats få tag i arrangören. Han är på väg och ska möta oss på spelstället. När han kommer leder han oss genom den krog som vi trodde att vi skulle spela på, in genom en tung ståldörr ute i gränden, ner för en lång trappa rakt ner i underjorden. Medan vi står och tittar oss omkring börjar han tända lampor, det är röd neonbelysning och den kommer från plexiglasmontrar på väggarna som innehåller saker som kanyler, obehagliga dockor och en såg som utstrålar att den dög bäst till att kapa benet av någon kamrat vars ena ben gjort sig bäst som autonom kroppsdel.
Visst! stället hette Jazz Rock Café, men att det skulle vara så här mycket Rock och så lite Jazz, det hade vi fan ingen aning om.
Vi är såklart första band på plats, det är två andra band som ska spela i kväll. Ett lokalt hårdrocksband som är först ut, sen vi, sen ett drömskt popband från Ukraina. De sistnämnda som heter Nearr har vi lyssnat ett par låtar på, dom låter bra och det kan bli kul att se dem spela. Under soundcheck är det första som händer att trummaskinen inte vill komma igång. Just den delen av vår lineup har ingen redundans. Inte resten heller för den delen, men en gitarr eller bas kan man alltid ordna (eller klara sig utan). En Roland 606:a är av någon anledning inte lika household.
Men på något sätt så kommer den igång, det var någon liten jävla switch på baksidan som hade hamnat konstigt så allting löser sig. Det var en jävla tur, utan den hade vi inte haft mycket att komma med varken ikväll eller någon av de kommande kvällarna.
När vi är klara med vårt så utforskar vi resten av klubben där vi är, i samma underjord hittar vi en bar till, där får man röka inne. Det är som att hitta hem, mörkt, rökigt och bara dålig rock i högtalarna. Vi röker, dricker öl och mår sådär bra som man bara gör på små rökfyllda barer. Vi får höra att man skjutit fram starttiden för alla band då det Ukrainska bandet tydligen har problem vid gränsen in till Polen. Vi börjar först fundera på om detta kommer att bli ett problem för oss när vi ska åka motsatt håll dagen efter. Men vi beslutar oss för att släppa den tanken, det finns ingenting vi kan göra åt saken.
Till slut blir det i alla fall dags för spelning, lokalen är relativt tom. Runt kanterna sitter hårdrockare och tittar lite skeptiskt på oss. Dom har kommit för bandet som spelade innan oss. Men vad spelar det för roll, så är det ju för det mesta…
Fan vi överlevde! Jag tror ta mig fan att vi till och med var rätt bra. Stämningen var lite nervös bland hårdrockspubliken under de inledande lite mer svävande partierna, Men när vi kom fram till den avslutande rocktriolen i vårt fem låtar långa set så lyckas vi ta mig fan charma dom jävlarna. Dom lämnar tryggheten kring väggarna och kommer till och med fram och dansar med oss.
Det känns som en perfekt start på turnén. För så här kommer det att vara hela vägen, ingen som vet vem vi är, ingen har kommit för att se oss och ingen som bryr sig egentligen om vad vi håller på med. Men kan vi bara visa dom jävlarna lite och bara för en stund få vara åtminstone lite relevanta, då har vi fan segrat.
Efter att vi packat ihop våra saker och låst in dem drog vi oss tillbaka in i vårt rökfyllda paradis igen. Ett par hårdrockare hade bett om att få bjuda på vodka efter spelningen och nu när vi är klara med vårt för ikväll så kan vi lägga torregimen bakom oss.
Till slut kommer det Ukrainska bandet, arrangören har hållit klubben öppet längre än planerat för att dom ska få spela. Vi blir hänförda av deras basist. Det är inte några snabba riff eller solon. Hon spelar med en lugn perfektion som är hänförande, varje slag, varje ton är precis där den ska. Hon har en stillsam energi. Inte utåtagerande men likväl intensiv. Det blir ett fint avslut på kvällen, Jag och Samuel dansar och skriker efter extranummer. Efter spelningen visar det sig att vi alla ska sova hemma hos arrangören och vi utnyttjar återigen den Bratt-lösa friheten och köper med oss en flaska vin från en livs bredvid krogen. Medan vi väntar på Taxi så håller vi på att åka på stryk. En reslig hårdrockare från trakten har fått för sig att vi har pratat illa om både honom och Polen.
Vi lyckas lösa det hela och klarar oss undan med förmaningen att aldrig mer komma tillbaka.
Det blir en fin kväll och vi lyckades till och med bli accepterade av drömpopparna i Nearr genom att spela John Maus – Cop Killer som dom tydligen också uppskattade.
Optimismen vi känt vid inhandlandet av vinflaskan visade sig dock vara överdriven. Det tog inte lång tid innan rockgrabbarna i Love Rebel Gang låg insomnade intill varandra under ett täcke på den dåligt bäddade bäddsoffan med en halvfull vinare på golvet nedanför sig.