STOCKHOLM – GDANSK

2017-05-02


Under sommaren begav sig Profetvännerna Love Rebel Gang sig ut på turné i Polen och Ukraina. Där skrev de resedagböcker, som Profet med stolthet publicerar inför Love Rebel Gangs spelning på premiären av höstsäsongen för Profet på Scala. Skåda den första delen nedan.

The arrival. Bus tickets, very small. Sound of police car, very silly. Ha-Ha! What silly sounding police cars… But I feel alive. Like my adam’s apple is about to burst out of my throat and form a tiny planet uninhabitable but for the toughest of bacteria. God bless rock dive bars and after hours look alike railway stations. The ghost of the unknown passes through my body and I have placed several rubber bands around the base of my shaft and watch with insurmountable joy as the glands are taking on a slightly purple hue. Like that of ripe grapes.

Jag vaknar för en gångs skull tidigt, jag har sovit. Inte som så många gånger förr när jag haft en tid att passa dagen efter. Då har det slutat med att jag antingen legat vaken klockan fyra och gett upp sovandet i rädsla för att försova mig eller så har jag helt sonika gett upp redan innan natten kommit och beslutat mig för att vaka in avgången.
        Som en karikatyr av min egen personlighet har jag såklart inte styrt upp min packning. Inte planerat, inte kontrollerat vad jag har som är rent. Så när jag denna morgon börjar fundera över vad jag egentligen kan behöva ha med mig så upptäcker jag att jag såklart skulle ha tvättat. Ibland blir jag bara så helvetes trött på mig. Men fan, jag hinner, jag har tid, hela jävla stan är ju fylld av sån skit, jag får bara komplettera min packning på vägen. Jag packar det lilla jag har i en ful jävla bag som jag inte ens kan minnas var den kommer ifrån. Den är lila och missfärgad av rödvin i botten från en bag in box-påse som glömdes bort och låg och läckte under något rep. Men vafan, jag kastar ner mina pedaler, halva bagen full. Ovanpå det, en handduk och en oklar samling klädesplagg i svart.  
        Ut genom dörren, dagens första cigarett, solen skiner varmt, Stockholm har fått sin första sommardag. Det är bara tisdag, men människorna jag passerar har lust i blicken. De skiter fullständigt i att vårjackan blivit för varm, att det är tisdag, att de har nästan en hel arbetsvecka framför sig. Ikväll ska de brinna, de ska lyssna på Ulf Lundell, öppna den där andra flaskan rödvin efter maten och älska med öppet fönster som om de vore Birger Schlaug. De ska visa världen sin passion, visa de jävlarna vem som överlevt. 
        Vi ska ta flyget från Skavsta, en flygplats så bortglömd att man inte ens velat lägga ner den. Vi ska ta flyget till Gdansk. Varför? Därför! Vi ska inte spela där, vi ska egentligen bara landa, döda några timmar och sätta oss på en 12 timmar lång bussfärd mot Krakow. När vi bokade flyget var tanken att vi skulle spela i Polen, men vi visste inte i vilken stad och en flygbiljett Skavsta-Gdansk är på fullaste allvar billigare än en lunch.

Love Rebel Gang

Jag möter upp Samuel vid Cityterminalen, jag har hunnit dricka dagens första kaffe, rökt ett halvt paket och ringt min mamma för att försäkra henne om att allting kommer att gå bra.
        Vi tar oss till Bussen, vi tar en tidig buss för att vi är oroliga för att det ska bli strul och att vi ska missa vårt plan. Men allting går ju som det ska så vi kommer tidigt till Skavsta. Vi köper öl i serveringen, den är dyr, Samuel försöker först köpa folköl på Pressbyrån men de har ingen så vi köper snällt ett par Tuborg till överpris och sätter oss ute i solen. Vi dricker våra öl, kedjeröker och börjar skriva på en föreställning. Det är ytterst oklart vad den egentligen handlar om men den innehåller allt från en replika av Rasputins kön i formalin (originalet finns om jag inte minns fel utställt på Sex-museét i S:t Petersburg idag) till samplingar och kör arr. av Göran Perssons bevingade »Berätta inte för mig om det svenska klassamhället«. 
        Av oklar anledning växlar vi till oss Amerikanska Dollar. Artem som borde varit med oss nu hade sagt till oss att ukrainarna älskar dollar, kvinnan på andra sidan Forex-disken är tveksam. Men vad vet hon?
        Sen går allting in i ett väldigt ordinärt resetillstånd, vi checkar in och allting går utan problem. Flygningen går som den ska och efter att vi landat i Gdansk tar vi oss med lite lätt förvirring på en buss som borde ta oss dit vi ska.
        Jag börjar känna spänningen över att ha lämnat Sverige. Vi är i ett nytt land, jag har aldrig varit i Polen tidigare, inte Ukraina heller för den delen, men det ligger fortfarande långt framför oss. Det känns kittlande att ha lämnat Stockholm bakom, att ha lämnat Hennes & Mauritz-, Kappahl- och Scandic-skyltar bakom. Vi står inför något nytt, något spännande. 

På bussen blir det fullt och det fylls på längs vägen. Det känns inte så exotiskt, bussen ser ut som hemma och folket också. Den enda skillnaden som slår mig är att andelen män som ser ut som Fredrik Strage ökar. Ett klart högre snitt än hemma har den där utstrålningen som gör att man bara vill få somna i deras knä samtidigt som de berättar om den där kvällen 1997 då Atari Teenage Riot spelade på Smålands Nation. 
        Samtidigt som jag står där och dagdrömmer mig bort till en verklighet där jag nu hade kunnat så mycket mer om Alec Empires break beats så rullar landskapet förbi utanför oss. Vi kommer åkande genom vad som verkar vara Gdansk svar på Kungens Kurva. Utanför fönstret susar skyltar för Hennes & Mauritz, Kappahl och Ikea förbi….
        Vi kommer fram till vår station, vi försöker vara duktiga, ta lite ansvar och kolla upp varifrån vår buss ska avgå senare. Det blir ett förvirrat letande genom långa tunnlar med stängda och nedlagda butiker under stationen. Men vi lyckas till slut hitta den hållplats som vi senare ska avresa ifrån.
        Vi lyckas efter smärre förvirring lista ut varifrån vår buss ska avgå ifrån. Så vi beger oss ut. Vi utnyttjar friheten som erbjuds i de länder som aldrig mötte Ivan Bratt och köper starköl i någon liten livs.
        Vi vandrar gatorna ner utan mål, försöker insupa något av staden innan vi måste lämna den igen. Det är en vacker stad. Husen är gamla, de ger en känslan av att ha överlevt det stora kriget. Jag har ingen aning om de ens fanns då. Men det är så det känns. Vi vandrar längs kanaler och kyrkogårdar, kvällen är mörk och varm.
        Till slut står vi där, på någon bro över en kanal någonstans i Gdansk. Vi dricker våra öl och jag berättar om någonting jag hört i ett avsnitt av Februaripodden som jag precis har lyssnat på. Vi diskuterar den manliga sexualiteten och kapitalismens våld på det mänskliga känslo- och sam-livet…

Två kamrater i en okänd stad, på väg mot äventyret, varm kväll, varm öl och ett samtal om något ingen av dem bottnar i så att de tvingas till spänstiga gissningar och självutlämnande antaganden. 
        Det är en perfekt kväll. Om det bara inte vore för det där neonröda ljuset från en Scandic-skylt på andra sidan vägen.

20 Augusti 2017