Profet i London, del III: Den Fallne Profeten

Den avslutande tredje delen i Profets resereportage från London.


Profets Chefsideolog Filip Lindström ger sig ut på ytterligare en resa, denna gång till hipphetens huvudstad, ballhetens Babylon, coolhetens krubba: London. Som alltid kan pågående Profet-resor följas i skrift, samt på Instagram @profetmusik.

Sa jag att jag hade varit i den ballaste delen av London när jag hade varit i Camden? Då ljög jag, eller jag visste i alla fall vad jag pratade om när jag påstod att Camden skulle vara coolhetens epicenter i London. Just nu ligger är London som allra hippast i det sydostliga Peckham, som tar en evinnerlighet att åka med tåg till. Jag reser dit från vårt tillhåll vid Russell Square för att träffa Sam Astbury, grundare och vårdnadshavare av det småskaliga housebolaget X-Kalay, för en intervju. Mer utförligt kommer ni få läsa om Sam, X-Kalay and Peckham i en kommande text på engelska, men det jag kan säga redan nu är att alla de kreativa Londonborna håller till i Peckham för närvarande. Jag och Sam möts på Rye Wax, en kombinerad bar och skivaffär som inhyser människor så hippa att jag tappar hakan när jag kommer dit. Varenda en av dem har en utstuderad stil, är medvetna om sin musik och utstrålar driv bara genom att finnas till. De färgglada jackorna i Camden har inte en chans emot Peckhams befolkning, bara ballheten på Rye Wax får hela Camden Market att verka bonnigt i jämförelse.
        Så, detta besök i Peckham leder mig till att bocka av Programpunkt 2: Att kartlägga Ballhetens Babylon. Utredningen kring denna programpunkt var sagd att använda sig av ett par frågor, som här kommer att besvaras. Är London lika ballt fortfarande? Ja, det är det. Vad är det som är så himla ballt? Det ligger något i luften i valda delar av staden, något som alltid är framåtsträvande och som ser till att kreativitet kan löna sig, såsom det stadiga intresset för skivaffärer och exempelvis serietidningsbutiker. Varför måste man åka dit och vara ball istället för att dra igång något ballt där man redan befinner sig fysiskt och är aktiv? Det måste man faktiskt inte göra. Det går alldeles utmärkt att besöka London och inspireras till att göra något ballt i sin egen hemtrakt.
        Uppfyllde vi möjligtvis Programpunkt 3: Att hitta Londons bästa Gin and Tonic? Nej, det gjorde vi inte. På hela resan konsumerades ynka två Gin and Tonics, ett underlag som inte med rätta kan ligga till grund för ett utlåtande om stadens bästa sådana. Bäst av de två var i alla fall blandningen av The Botanist och Fever Tree på studentpuben The College Arms, inte alls tätt följd av vårt hostels tama mix av Beefeater och Fever Tree i Coca Cola-glas.
        Programpunkt 4: Att länsa Londons lager av utdaterade musikaliska format gick bättre, dock inte hela vägen in i mål. Den fantastiska skivaffären Sister Ray bjöd på storvinst, medan Camdens CD-utbud var en besvikelse. Mitt gamla favoritställe HMV på Oxford Street, där jag delvis la grunden till besatthet vid kompakta musikdiskar, levde upp till mina förväntningar från förr. Dessutom är jag mycket glad över att det stora varuhuset fortfarande upplåter nästan en hel våning till just CD, i rådande vinyltider.
        Det som visade sig relativt problematiskt var att avklara Programpunkt 5: Att lokalisera Londons allra hårdaste techno. På den vitt erkända Farringdon-klubben Fabric var det förvisso inte problematiskt att finna hård techno, problematiken kom först efteråt. När jag lyssnat och dansat till DJ Deep och Amelie Lens, lämnade jag klubben och stötte på några förbipasserande lokala förmågor som verkade trevliga. Dumdristigt nog följde jag med dem ett tag under natten, vilket slutade med att de utan min vetskap fick tag i mitt bankkort och hann tömma mitt konto innan jag insåg att något var fel. Jag råder er därför, kära läsare: Gör absolut inte som jag. Var försiktiga och uppmärksamma, och lita aldrig på någon ni inte känner.
        Slutligen, Programpunkt 1: Att ta fram ett hållbart smeknamn åt London. London må vara farligt på sina håll, och jag kan säga att jag inte direkt är uppsluppen över att ha förlorat alla mina pengar, men jag ångrar inte att jag återvänt dit. Jag får helt enkelt lära mig av upplevelsen och bli mer vaksam under resten av mitt liv. Med det sagt så är jag mycket glad över att ha fått se Peckham för första gången, att upptäcka att kreativiteten fortfarande blomstrar i London och att upptäcka att CD-skivan absolut inte är död i England. Därefter kan jag inte komma på något bättre smeknamn för London än det jag har slängt mig med så mycket i den här serien: Ballhetens Babylon.

9 Januari 2017