Profets Bokklubb: Liftarens Guide Till Galaxen

Galaktiska tankar om absurt pubsnack


Jorden går under och vi vet inte alls vad den från första början var. Profets Chefsideolog läser Douglas Adams knivskarpt svamliga bokserie »Liftarens Guide Till Galaxen« och andas i korta intervaller. Mycket Nöje!

Douglas Adams kultförklarade (vad nu det ordet än kan tänkas betyda) trilogi i fyra (alternativt fem) delar, som generellt går under den första bokens namn »Liftarens Guide Till Galaxen«, måste i idéstadiet, innan den var en radioserie för BBC, varit berusat ordutbyte mellan skojfriska vänner. Vi har alla någon gång gjort det – i de nyligen tända barlampornas oförlåtande ljus – spånat fram små och stora historier om avlägsna absurda världar där allt sjukare händelser kan utspela sig för varje sipp av din sista öl för kvällen.
        Många av de snillrikt substansfrånvända förloppen i de fyra fullproppade volymerna kan säkerligen härledas till Adams och hans okända kamrater, som i rusigt samkväm sporrat varandras idéer om de ilskna Pansardjävlarna från Striterax som så gärna slår ihjäl någon att de i brist på annat slår ihjäl sig själva, eller de enfaldiga frisörerna och marknadskonsulterna från planeten Golgafrincham som kolonialiserar den förhistoriska jorden, eller varför inte restaurangkonceptet Milliways som erbjuder sina gäster middag och förstaradsplatser till universums undergång. Jag hade gärna gett mer än trettio altairiska dollar för att ha varit en fluga (som just nätt och jämt undvikit att bli kluven itu av en ilande dartpil kastad av en olycklig växeltelefonist från Essex) på den smutsiga pubväggen när Douglas Adams mitt i det lustfyllda dravlet tittade upp från sin pint och med klarhet i sina druckna ögon insåg att det faktiskt skulle kunna gå att bygga en ihängande historia under allt det intensivt hysteriska.

David Dixon som Ford Prefect och Simon Jones som Arthur Dent i TV-serien »The Hitchhiker's Guide To The Galaxy« (1981)

För visst är »Liftarens Guide Till Galaxen« och dess efterföljare praktexempel på högintensiv litteratur. Jag, som tyvärr inte lyckades nosa fram ett exemplar på originalspråk, slukade alla fyra delar i en sammansatt utgåva och behövde därför ibland avbryta läsningen för extensiva syrgaspauser, som krävdes för att återföra funktionalitet till mina båda hjärnhalvor.
        Sjuttiofem procent av de fyra böckerna går ut på att Arthur Dent, Ford Prefect, Trillian (Tricia McMillan), Zaphod Beeblebrox och roboten Marvin svävar i intergalaktisk livsfara, med hiskeligt osannolika chanser till överlevnad. Dessa incidenter avlöser varandra som skiftarbetare, och lämnar makalöst sällan läsaren någon form av återhämtning innan det är dags för ny drabbning med nästa hyperdimensionellt hotfulla tingest. Med andan i halsgropen avlastas vi så stundom i några av böckernas bästa delar, då tempot saktas ner som efter en färd i ljusets hastighet, exempelvis när jordbon Arthur Dent tillsammans med Ford Prefect och de golgafrinchanska frisörerna och marknadskonsulterna fastnar på det jordklot som han miljontals år senare faktiskt ska födas på.

Mos Def som Ford Prefect och Martin Freeman som Arthur Dent i filmen »The Hitchhiker's Guide To The Galaxy« (2005)

Douglas Adams behöver sina karaktärer för att sticka hål på allt underhållande nonsens som han och hans hypotetiskt spjuveraktiga polare troligtvis kokade ihop under ölkranarnas influens. I samma andetag är jag beredd att säga att karaktärerna i sig är för grunda för att klara sig genom fyra verk utan heldänga utsvävningar i galaxens allra märkligaste skrymslen och vrår. Arthur Dent är i mångt och mycket »the straight man«, som man säger i praktisk teorilära runt humor och vad som är roligt, för Arthur Dent är som en ovetande planka med talförmåga, på väg ut i verkligheter han aldrig velat drömma om. Det är hans funktion, och den blir tröttsam likväl för honom själv som för oss som behöver genomlida hans aldrig sinande »Vadå?« och »Va!?« som infinner sig efter Ford Prefects varje förklaring av en ny planet och dess vrickade invånare. Det som väger upp för Arthurs ansträngande dumhet och okunskap är hans stundtals slående insikt, och hans sanna funderingar om existensens orsak. Utan den hade Arthur Dent varit en för torr figur, och »Liftarens Guide Till Galaxen« hade varit en virrig om än otvivelaktigt underhållande och än dock fantastisk bokserie.
        Virrig men skarpsinnig, för att leka med motsägelser såsom Adams själv så ofta tillåter sig att göra, det hade »Liftarens Guide Till Galaxen« varit om inte Arthur funnit sig på platser där hans vokabulär utökats från »Vadå?« och »Va!?«. Skärpan sitter i Adams torra brittiska fingertoppskänsla, med vilken han hanterar samtliga utomvärldliga varelser och deras byråkratiska egenheter. Den, och Arthurs tillfälliga nirvana, är ett klister som håller resterande galaktiska galenskaper på plats, och kan ligga som förklaring till min (och en hel planets) förälskelse och fästning vid »Liftarens Guide Till Galaxen«.

5 September 2018