Från Södermalm till Borås

Intervju (och Anti-Premiär) med Lätta Fötter Blåa Knän


Profets Chefsideolog Filip Lindström intervjuar popgruppen Lätta Fötter Blåa Knän i ett före detta soprum på Södermalm, drömmer sig bort till Borås och forna Eminem-turnéer, i samband med att Profet huserar videopremiär för bandets cover på Profet-vännen Martin Inghardts »Glöm Baby Glöm«. Mycket nöje!

Lätta Fötter Blåa Knän

»Enastående är den ena, hellre än den andra, och ställ så den ena över den andra« skrev en gång den påstått fiktive diktaren Ronni Arturo, denne fritänkandets Akilles, och syftade således på sin spegelbild i stjärnorna. Stående under den ena trappan i ett hyreshus beläget i den oklaraste delen av den stockholmska provinsen Södermalm hukar jag mig aktsamt ner i en exotiskt mönstrad soffa och bjuds en smurfblå drink som är kall men doftar glögg. Vad drinken heter och vad den rymmer får ni strax veta, kära läsare, men dessförinnan ska anledningen till varför jag vistas under en trappa i ett hyreshus beläget i den oklaraste delen av den stockholmska provinsen Södermalm förklaras, grundligt och varsamt. Värt att nämna, innan det avslöjas varför jag vistas under en trappa i ett hyreshus beläget i den oklaraste delen av den stockholmska provinsen Södermalm, är att trappan i fråga – eller snarare trappans faktiska underrede, vilket jag ju befinner mig i relation till eftersom jag vistas under trappan istället för i trappan, som sig bör – är lokaliserat i ett före detta soprum. Som termen »före detta« så oerhört effektivt insinuerar är rummet där soffan jag hukar mig ner i står i inte längre ett soprum, det är ett sällskapsrum. Sällskapsrummet i det före detta soprummet i hyreshuset i den oklaraste delen av den stockholmska provinsen Södermalm tillhör popgruppen Lätta Fötter Blåa Knän.

LFBK

I likhet med det obestridliga faktum alla vägar enligt dokumenterad uppgift leder till Rom tyder alla himlens stjärnor på att jag någon gång borde ha träffat Lätta Fötter Blåa Knän (hädanefter för det mesta refererat till som LFBK, för enkelhetens obönhörliga skull). Ni ser, kära läsare, jag har nämligen vistats i denna källarlokal förut, då för en intervju med LFBK:s källargranne Skoj, även känd under namnet Herren gett honom; Rasmus Wimby. Jag står dessutom i nära själsligt förbund med en vän till LFBK, den genom Profet-intervjun »Kort Inre Kris/Stark Sås« världskände estradören och stämningsuppviglaren Martin Inghardt. Till råga på dessa detaljer har jag vid flertalet tillfällen haft samröre med det skivbolag som LFBK precis signerats till, Så Länge Skutan Kan Gå Records, och således även dess sanne despot Palle Håkansson, känd som »the hardest working man in Malmö show business« bland fyrhjulingsuthyrare runtom i hela Mossagårdsområdet.

»Minus förlagans Möllan-kungliga stilettskånska har LFBK paketerat Malmös Peter Siepen i hufvudstadsförpackning, en lyx han i hemlighet mår alldeles utmärkt av. »Glöm Baby Glöm« à la Borås låter helt enkelt som om någon planterat Farsta-ladd i en Calzone från Pizzeria Rex.«

- om LFBK:s Martin Inghardt-cover

Otaliga (tre) bevis pekar alltså på att jag borde ha mött LFBK tidigare i mitt liv, men istället för helt organiska sammandrabbningar i slentriansällskap med antingen Rasmus, Martin eller Palle är det genom steril sammanslagning möjliggjord av min förträffliga intervjukran Sinkko (jag föredrar att inte röja hans identitet mer än så, så andra popmurvlar inte stjäl honom från mig) som vi till slut träffas, i ett slags blinddejt för hobbyvuxna musikfantaster (ja, det är så den tuffa popjournalistikvärlden ser ut, kids, det är bara att vänja sig). Hur än mötet faktiskt blev till känns det ödesdigert att äntligen sitta under trappan i det före detta soprummet i hyreshuset i den oklaraste delen av den stockholmska provinsen Södermalm, sällsamt sippande på den viagra-blå cocktail i rena rama Usain Bolt-farten forsar ut i blodströmmen likt en morgonsol reflekterad i dagg, en sensation vacker bortom vilken drog-opåverkad människas sinnes förstånd. Det smakar glögg, och livet tycks plötsligt. Plötsligt tycks livet värt att titta, på genom ljusblå Elton John-glajjor, och jag ler som Sid Vicious gjorde i sin sita intervju när jag placerar mina hamsterskinkor i sen zebrafärgade soffan under trappan i det före detta soprummet i hyreshuset i den oklaraste delen av den stockholmska provinsen Södermalm. Jag tänker gediget på scenen ur Fight Club där Edward Norton (vet någon vad hans karaktär faktiskt heter?) visar det forsande blodet från sina erbarmliga gaddar i ett stelkukat konferensrum, bara för att aktivt peka på sin aversion mot konformiteten som generellt hyllas på sådana platser i världen, och jag funderar ihärdigt över huruvida jag befinner mig i en konformitetens magsäck, eller i en gallblåsa där förbestämd konversation kommer för att dö.

I skrivande stund, då jag lyssnar på Love Rebel Gang – ett band som inte är rädda för att dricka rödvin direkt ur flaskan – för att finna den inspiration som, tro det eller ej kära läsare, inte finns inom mig rent naturligt, finner jag att jag funnit mig själv i en perfekt mittpunkt av två divergenser som strålat samman i en. När jag skriver ner minnena från intervjun med LFBK och samtidigt upplever Love Rebel Gang stiger jag upp i ett popjournalistiskt nirvana, upptagen av en intetsägande högtalare – och jag älskar det. I mina skrivande stunder behöver jag sådant som sliter mig från min ursprungliga intention, men jag vill tro att jag i de stunderna har en utökad insyn i ögonblicket då intervjun ägde rum.
        Det ägda rummet under trappan i det före detta soprummet i hyreshuset i den oklaraste delen av den stockholmska provinsen Södermalm är möjligtvis inte ägt, bara hyrt, men det har tjänstgjort som LFBK:s klubbrum så pass länge att det hunnit husera ett antal fester, och dessutom hunnit bli rånat. Då jag blir inbjuden dit har dörren brutits upp, och stereon som vanligtvis tillfört festlig stämning har därmed försvunnit spårlöst.

Jag sitter, gladligen nedkrökad på smurfbrygd, i zebrasoffan och lyssnar till LFBK:s tre medlemmar Karin, Tintin och Kimmo då de beskriver sina nya projekt. Då de så sent som förra året gav ut sitt debutalbum »Tala allvar« (innehållande hitten »Farsta-ladd«) och redan nu börjat släppa singlar från den nya EP:n »Borås« är det tydligt att tempot är högt, något trion själva knappt tycks ha tänkt på.
        »Vi gillar att bli klara med grejer, och vi tjafsar inte med varandra utan ansvarar för våra egna delar. Vi har redan börjat på nästa fullängdare« förklarar Karin konceptet, och frågar därefter en fråga med ett självklart svar: »Vill du ha lite mer sprit?«
        Med tanke på att jag fortfarande har den Gatorade-nyanserade turbodrinken kvar i min lilla pappmugg frågar jag istället artigt om jag kan ta en av de Eminem-öl som står på uppehållsrummets provisoriska sprithylla, varpå jag får förklara för LFBK hur det gick till när Åbro tog cirka 20 år på sig för att ta vara på en Youtube-hajp.
        Med min festivaligt fisljumna Eminem-öl i en hand och min opalblå cocktail i den andra frågar jag vidare varför den nya samlingen melodier döpts efter en västgötsk metropol.
        »Det var ett arbetsnamn till en låt-skiss« säger Kimmo, som bekänner sig skyldig till EP-titeln. »Vi hade gjort ett gig i Malmö och vi hade en komp-trummis med oss som kom från Borås. Vi åkte bil tillsammans och när jag kom hem hade jag inspiration till att skriva ny musik. Då låg ordet ’Borås’ nära till hands och jag döpte skissen därefter. Den titeln blev kvar.«
        »Oftast byter vi arbetsnamnet men just ’Borås’ lät så fint, och ingen av oss hade varit där« minns Tintin.
        »Vi skulle ha haft releasefest där« berättar Karin, och tillägger »men nu blev det ju inte så« utan behov av vidare förklaring. Något annat som inte heller förklaras vidare är Karins avstickare om att nämnda Borås-trummis enligt egen uppgift under 90-talet spelat i ett band som, åter igen enligt egen uppgift, ska ha banat väg för Kent. Sanningshalten i Borås-trummisens påstående är oklart och svårt att källgranska, vad vi vet säkert är i alla fall Borås låter fint och har påverkats av pandemin på precis samma sätt som resten av världen.

När LFBK faktiskt får sätta sina fötter i Borås är också svårt att säga, men den Borås-hyllande EP:n kommer åtminstone i början av nästa år. Singel nummer två, efter den inledande »Döden«, är inget mindre än en cover på Martin Inghardts »Glöm Baby Glöm«. Videon till denna pärla till tolkning av ett hjärtskärande original premiärvisas här på Profet idag. Minus förlagans Möllan-kungliga stilettskånska har LFBK paketerat Malmös Peter Siepen i hufvudstadsförpackning, en lyx han i hemlighet mår alldeles utmärkt av. »Glöm Baby Glöm« à la Borås låter helt enkelt som om någon planterat Farsta-ladd i en Calzone från Pizzeria Rex. Det avslöjas i förbifarten att ett mer direkt samarbete Inghardt och LFBK emellan ligger i en pipeline inte allt för djupt begravd i Östersjön, sannerligen en kollaboration att längta efter.
        Till sist kan jag inte längre bärga mig, jag måste fråga om vad den Vira Blåtira-blå drinken heter, och vad den innehåller. Jag måste få veta, innan jag lämnar den kreativa källare som LFBK delar med Skoj/Rasmus Wimby och dennes vapendragare Anthon Johansson (som även deltagit i produktionen av »Borås« och vars röst hörs generöst i »Döden«). Jag får glädjande nog veta att drycken kallas Bling Rodent, döpt efter ett bandnamn utan band som koms på under en av många fester i sällskapsrummet i det före detta soprummet i hyreshuset i den oklaraste delen av den stockholmska provinsen Södermalm, och den innehåller följande:

Bling Rodent:

Champagne / mousserande vin i alldeles för stora glas
Blå Curacau (en rejäl skvätt)
Några stänk Angostura

Blanda er en Bling Rodent, kära läsare, och fantisera er bort till LFBK:s klubbrum medan ni avnjuter deras två nya singlar och håller andan tills »Borås« kommer ut om en dryg månad.

3 December 2020