G som i Lava Bangs

Gemenskapen är allt för trion Lava Bangs, Sveriges dokumenterat just nu bästa hårdrocksband som inte spelar hårdrock. Profets Filip Lindström träffar dem i en stockholmsk hotellobby, bara några timmar efter en oväntad seger.

Hotellfrukosten har precis stängt på ena änden av Döbelnsgatan. Jag stormar in i en överdrivet smakfullt inredd lobby och hittar Lava Bangs (sångerskan och basisten SaraBeata Hagström, truminatorn David Flood samt gitarristen Sara Eriksson) i en platstypisk lädersoffa. De är förvånansvärt pigga så här klockan 11 en lördagsmorgon, med tanke på att de ändå vunnit pris för Årets Hårdrock på Manifestgalan kvällen innan. SaraBeata och Sara har tidigare erfarenhet av liknande galatillställningar, närmare bestämt ifrån Scenkonstgalan där SaraBeatas frigrupp Teater Smuts var nominerade i kategorin Bästa Politiska Pjäs för en antifascistisk föreställning vari Sara medverkade som musiker. Då tog de inte hem segern och den här gången var de verkligen inte inställda på att göra det heller. Till och med under tiden motiveringen för priset lästes upp tvekade Lava Bangs fortfarande på att det var de som vunnit. Trion tyckte beskrivningen lät passande, men ville av ren ödmjukhet inte tro på det bästa. Inför galan hade de istället tänkt de klassiska tankarna om att »alla andra är ju så bra, varför ska vi vinna?«
        - Det är väl något man gör innan för att förbereda sig på att man inte ska vinna. Vi har inte suttit kring brasan och neggat ner varandra men jag trodde personligen inte att vi skulle vinna. Sedan när man väl gör det känns det som nytt territorium, säger David.
        - Inte jag heller. Det var väldigt otippat för oss att vara nominerade i Hårdrock också, i och med att vi inte riktigt ser oss själva så. Men det var en väldigt bra motivering också, de fick med alla andra genrer också. »De måste vinna något, vi lägger dem i Hårdrock«, skrattar SaraBeata.
        - Jag pratade lite med gitarristen i Lion’s Den [Henrik Appel, intervjuad på Profet 14 september 2016]. De vann i rock-kategorin och de var också lite förvånade över det. Vi tyckte det var roligt att det inte var de band som nödvändigtvis synts mest som vann. Det kändes genuint, för att det inte var en gala för inbördes beundran och navelskådning, tycker Sara.

Sara ger utdrag ur motiveringen för priset, såsom att Lava Bangs bygger broar mellan genrer. Det, mest av allt, kändes som något som stämde perfekt.
        - Jag och SaraBeata har spelat i samma band i 15 år och vi har alltid spelat på punkscener och sedan på popklubbar och sedan på rockklubb, passat in överallt och varit kameleonter. Det är kul att någon såg det.
        David beskriver den fantastiska känslan som infinner sig när någon förstår vad det är man försöker göra och jag säger att det blir som bäst när man inte behöver förklara sig innan förståelsen kommer. Jag personligen är ganska duktig på att berätta för min omgivning exakt vad det är jag gör och varför det bör uppskattas. Det ger en bekräftelse då andra förstår sig på mitt koncept efter jag systematiskt kört ner det i deras halsar, men inget går upp emot när någon hänger med utan en förklaring. Lava Bangs går inte till väga på samma sätt.
        - Det är väl en svag sida hos oss. Vi säger inte »Här är vi! Vi vill göra det här! Take us! Love us!«, konstaterar SaraBeata och säger att det snarare blir en mer spontan framtoning där de tar sig an vad de tycker är roligt.
        - Eller så är det en styrka, säger David emot. Man kanske själv har känt när man lyssnat på skivan att det varierar lite grann, att det blir svårt för folk att fokusera. Men nu känns det inte så längre. Det känns tvärtom, som att det är bra att det skevar.
        Skivan som truminatorn talar om är självklart Lava Bangs debutalbum »Quit Continue« och variationen som nämns är byte av genrer och känslor. David själv tycker om det men han säger också att han aldrig varit särskilt trendkänslig som person. Hans popkulturella kompass pekar inte alltid mot norr, följaktligen har han en flackande kulturkonsumtion som helt går efter hans egen smak. När man tänker två gånger på det så borde det ju egentligen vara så hellre än att man gillar det som världens smakmakare ger tummen upp åt.
        - Jag hänger inte med i vad som är gött nu. Om jag lyssnar på dödsmetall så gillar jag inte genren som helhet, jag gillar tre band [här håller David upp tre fingrar för att illustrera hur många band han menar] och sedan om man tar pop, så gillar jag två artister. Jag har liksom inte uniformen för någon av grejerna, inte patchad jacka och inte glittriga skor heller.
        David har inte kunnat identifiera sig som något definitivt och det känner han har haft sina positiva och negativa sidor. Om han befinner sig på ett ställe med en homogen publik kan han undra vem han själv är, då alla omkring honom till det yttre är så specificerade. Den positiva aspekten är väl en frihet som den homogena klicken aldrig kan få, vilket jag försöker berätta för David genom att säga att jag gillar dem som kan ha både lappar på sin jacka och glitter på sina pjucks samtidigt. I Lava Bangs är spretigheten en fördel, enligt David.
        - Vi fungerar bra ihop och vi är inte rå-homogena på det sättet att vi tycker om samma saker, men det blir något av det.
        - Vi har pratat om att man alltid ser sin egen musik som att låtarna är väldigt annorlunda, säger Sara. När man är i det så ser man skillnaderna. Jag var lite orolig över att det skulle bli en spretig skiva, men alla andra sa »Det är ju ni!«. Jag kan förstå det, det är ju vi tre. Det är SaraBeata som sjunger och vi som spelar instrumenten.
        Den som själv har gjort ett konstnärligt verk ser givetvis dess individualitet klarare än någon annan gör, likt hur en förälders kärlek aldrig kan jämföras med någon annans. Utifrån blir Lava Bangs musik mindre spretig än vad de själva faktiskt tror och tycker att den är.

Jag hoppar tillbaka till David, för jag vill höra hur det kändes för en relativt bekvämt otrendkänslig person som han att befinna sig på en så hypertrendkänslig plats som Manifestgalan. Först missförstår han betydelsen av min fråga.
        - Jag har inte riktigt den radarn. Jag känner inte av att jag är någonstans som betyder något. Jag kanske är lite väck, men saker är på en väldigt personlig nivå för mig. Det viktiga var att vara där med Sara och SaraBeata. I stora sammanhang sluter jag mig till min klunga. Jag fick ingen feeling att jag var där och frotterade med någon elit.
        Trots ett mycket fint svar om att det är Gemenskapen som räknas så undrade jag inte om David kände att Manifestgalan var en statushöjare. Det jag undrade var hur en man som säger sig inte veta vad »som är gött just nu« passar in i ett rum fyllt av människor som kämpar för att veta precis vad »som är gött just nu«. SaraBeata svarar indirekt på frågan.
        - Jag tyckte det var fint och ganska opretentiöst. Det var blandat folk där och sedan alla genrer – allt från Barn till Jazz till Hårdrock. Alla fick lika mycket jubel och det tyckte jag var nice, det kändes inte som att det fanns någon hierarki.
        Trendkänsligheten kändes därmed inte av i luften på galan. Men vad innebär egentligen ett sådant här pris? Om man ska gå efter vad Eddie Vedder sa i Pearl Jams tacktal på Grammy-galan 1996 så betyder det ingenting alls. Håller Lava Bangs med käksångens mästare eller har de en annan syn på vad en galavinst medför?
        - Rent fysiskt fick vi en jättefin tavla som Ellen Ekman [Lilla Berlin] har målat där vi är mopsar, säger Sara och fortsätter med att berätta att den största besvikelsen om Lava Bangs inte vunnit hade varit att inte få se sig själv målad som en mops. Hela bandet uppskattade mopsmålningen, som är baserad på den första gruppbild de någonsin tog. David säger emot Eddie Vedder och ser en betydelse i vinsten.
        - Jag tycker bara att det innebär att vi gjorde någonting bra tillsammans. Det känns grymt att någon annan lade märke till det. Det är som ett kvitto på hur grymma vi är när vi gör grejer ihop. Om det nu finns en framtidsidé i det så är det att vi ska fortsätta göra saker ihop, det är målet.

Om det finns en kärna i Lava Bangs som en erbarmlig popjournalist kan urskönja en lördagsförmiddag i en hotellobby så är det att Gemenskapen betyder allt. Inga pris spelar egentligen någon roll, så länge David Flood, Sara Eriksson och SaraBeata Hagström får vara tillsammans och spela det de vill spela.

18 Februari 2017