Lars Vegas Trio: Lars Christmas 25 år

Genomgång av en ultranostalgisk afton i julefrid


Chefsideolog Filip Lindström återlever alla sina jular på en och samma kväll, när de högintensiva julhjältarna Lars Vegas, Martin Bianco, Elvis Koskinen och Anders firar 25-årsjubileum för sitt oöverträffade högtidsepos »Lars Christmas«.

Varenda jul jag upplevt i mitt arma liv har en viss skiva fått gå varm i spelaren. Den har spelats flera gånger om dagen, flera dagar i sträck och den kommer alltid fram igen mot mitten av december. Julstämningen under min barndom hade inte varit densamma utan Lars Vegas Trios »Lars Christmas«.
        - Vilken traumatisk upplevelse, säger Lars Vegas själv när jag står i kö för att få jubileumsutgåvan av skivan signerad på Scalateatern.
        Lars Vegas Trio har just framfört »Lars Christmas« i sin helhet (inklusive ett par mindre juliga nummer) på Scalateaterns stora scen, tretton dagar före dopparedagen. Det har gått 25 år sedan skivan släpptes och det verkar som att Trion själva är lika förvånade som publiken att julalbumet fått ett så långt liv.
        Salongen är fullsatt och vi i publiksamlingen kan avsluta Lars Vegas meningar innan han fått chansen att göra det själv. Mest påtagligt blir det i »Skoterljud« som, för alla läsare som inte är insatta, är ett försök till en uppföljare till Benny Anderssons skiva med fågelljud, en skiva som Lars Vegas påpekar var aktuell när »Lars Christmas« spelades in 1992 men kanske inte lika mycket så idag. Innan ett av de sista skoterljuden spelas upp i Scalateaterns stora salong kan åskådarna i kör citera Vegas: »På vårt exemplar låg gasvajerventilen och slog lite emot kolvstaget«. För någon som aldrig hört »Lars Christmas«, och förmodligen därför aldrig heller kommer förstå den, framstår det här citatet, och faktumet att en fullsatt teatersalong har memorerat det, som helt vanvettigt. Det är också därför det går att älska »Lars Christmas«: Det har bildats en kult kring skivan som vanligtvis har små möten vid familjefirade julaftnar, men som aftonen den 11 december 2017 hade kollektiv träff på Scala. Vi, Kulten med stort K, vet att Vegas julspel aldrig kommer lyckas och att Martin Bianco önskar sig en matkompost i julklapp. Vi vet att Elvis Koskinen kokar glögg på hockeyutrustning och helst av allt vill ha en kasse bärs under granen. Vi vet att Jan Fransisco (som inte längre medverkar i Trion) tycker om att slå små djur och bjuda skinheadsgäng på däng. Vi vet att även barn till gudar föds i skjul och vi vet att Anders aldrig riktigt kommer accepteras som en del av gänget. Jag vet det, för jag har firat jul med Vegas och hans vänner i 23 år, och mina föräldrar två år dessförinnan.

Lars Vegas Trio idag, med Lars Vegas högst upp i mitten

Jag ska vara ärlig och berätta att jag på fullt allvar trodde att min familj var den enda i hela Svea Rike som faktiskt ägde och lyssnade på »Lars Christmas«. För en gångs skull är jag glad över att bli motbevisad.
        I kön till skivsigneringen i Scalas foajé står andra ynglingar utöver mig, tindrande som julspiror trots att vi knappt var yngel då »Ritsch Ratsch« etsades in på vax. De kramar om den lille Vegas, som sitter där livs levande i sin glittrande guldkostym, jag nöjer med mig ett fast handslag. De ber om så vilda selfies att det rent av fladdrar i Koskinens polisonger. De tackar julhjältarna för alla dessa år, och julefriden bakom Vegas bågar glimrar kraftigare än hans överdimensionerade kavaj. Hade han kunnat adventa sig, för 25 år sedan, att han skulle sitta och bli tackad av fjuniga ungdomar för en skiva som nu blivit mer central för julfirandet än halmpyntet i granen?
        Nu när jag efter 23 år med »Lars Christmas« i mitt liv äntligen inhandlat ett eget exemplar på vackert metallisk plast kan traditionen föras vidare. Det bli gröt till barnen, sprit till pappa och »Sjömansjul på Hawaii« till mig. Annars blir det inte jul på riktigt.

12 December 2017