Confuse-Ray, Name-Brand Rock Music, del II: Nittiotalist, Javisst!


Här inleds del II av »Confuse-Ray, Name-Brand Rock Music«, en intervju med Elmer Hallsby som började i del I, »Produktrockens Tid Är Nu« . Läs del I för full förståelse av termen Produktrock och Hallsbys Produktrockprojekt Confuse-Ray, innan du ger dig in på »Nittiotalist, Javisst«, ett stycke med ord och bild av Profets Chefsideolog Filip Lindström.

Jag säger som Elmer Hallsby, skapare av produkten Confuse-Ray, att man är rätt dum i huvudet om man spelar rock och hoppas på att kunna betala hyran tack vare det. Hur korkad är man inte då om man driver en tidning som skriver om idioter som spelar rock? Mycket. Dock, identifierar man sig som Produktrockare, vilket jag numer gör, kan man vara hur enfaldig som helst och ända undkomma onaturligt rak i ryggen. Enfaldighet är lycka, som vi brukar få höra i ett populärt engelskspråkigt ordspråk. Lyckan finns i drömmen, drömmen om att faktiskt kunna betala hyran genom att spela rock (eller att skriva om den). Den drömmen, den dumheten, lever jag för lika mycket som jag lever för Produktrocken. Om det inte hade varit för min bedrövliga dumhet – om jag inte hade haft mina drömmar att haka upp livet på – hade jag gett upp för länge sedan.
        Jag sitter i Elmer Hallsbys kök i Solna, väntandes på att han ska komma tillbaka från den plats i lägenheten där han gömt undan Confuse-Rays första fysiska släpp. Varan är inte platt, som andra fysiska musikformat brukar vara, utan utformad i fyra kvadratcentimeters hårdplast. Det Elmer stolt visar upp är en papplåda fylld med små mp3-spelare, som bär på hans musik. Det är det mest digitala sättet att släppa något fysiskt, eller det mest fysiska sättet att släppa något digitalt. Det är även något sentimentalt för oss som var unga tonåringar i övergångsfasen mellan CD-skivan och Spotify, när mp3-spelaren var relevant. Under Produktrockens flagga kan en artist behöva, och ha möjlighet till, att kapitalisera på sitt namn. För Elmer, likväl som för vilken Produktrockare som helst, finns det behovet inbäddat i drömmarna.
        - Jag är helt på seriösen om att jag faktiskt vill försöka tjäna ihop till hyran, säger han.
        - Ja, det är ändå en rätt bra ambition, svarar jag förstående utifrån egna erfarenheter, och artikulerar därefter min reaktion på Elmers uppvisande av sin framtida utgivning: Idag är en artist eller ett band mer av ett företag. Man måste göra annat än att bara spela musik. Det har blivit ett så härdat medieklimat (Fotnot: Visst känner man sig belevad när man unnar sig att använda ett uttryck som »härdat medieklimat«?) så man måste göra fem saker för att lyckas lika bra som man gjorde förut med att göra en. Då måste man nischa sig eller sälja roliga grejer.
        - Jag vill ju bara spela, det är ju så, säger Elmer. Resten är ju bara nödvändigt ont, tills någon kan göra det åt mig. Jag tycker att byggandet av en estetik är roligt men det kommer aldrig bli så bra som om någon som kan det gör det.
        Här läser Elmer inte ordagrant ifrån Produktrockens handbok, för en Produktrockare gör med glädje allt runtomkring produktens kärna. Jag förstår dock vad han menar, och respekterar det. Jag vill egentligen bara skriva, men har tagit åt mig andra relaterade göranden i farten. Till en början var det med motvilja, men nu har jag fullständigt transformerats till en Produktrockare, som vill syssla med annat samtidigt som kärnverksamheten.

»Har du blivit stockholmifierad?«
»Det beror väl på vem man frågar.«

Rafflande dialog, funnen längre fram i artikeln

Jag ger svar åt Elmers senaste sägning, den om byggandet av ett visuellt koncept (orden »visuell« och »koncept« ska båda två användas flitigt av Produktrockare).
        - Rent objektivt kanske det inte kommer bli lika bra, men jag älskar verkligen estetik som bandet själv har satt och gjort. Det tilltalar mig väldigt mycket.
        - Mig också, säger Elmer. När man ser ett band som känns genomgående hela vägen, det är häftigt.
        - Precis, och hela vägen innefattar hur saker ser ut och låter och hur man beter sig. Det är ju bland det häftigaste som kan hända, när man slås av en så genomtänkt produkt.
        - Det är ju det, och det kan jag tycka känns så besvärligt. Jag har varit så rädd och känt som om jag behövt förställa mig så länge. Jag blev inkastad i en värld som jag inte kunde någonting om.
        - Stockholm alltså?
        - Ja. Det skrämde mig verkligen när jag kom hit och jag kände att jag inte hade en plats här. Det var en sådan högstadiekänsla. Antingen så får jag vara med nu eller så har det släppt lite grann.
        - Var det lite »if you can’t beat ’em, join ’em«?
        - Ja, lite så. Jag har varit ganska bitter, men jag har slutat sura i alla fall.
        - Har du indoktrinerats av Stockholm? Har du blivit stockholmifierad?
        - Det beror väl på vem man frågar. Det är säkert många av mina vänner som kanske tycker att jag är det. Men, missförstå mig rätt, jag ogillar fortfarande Stockholm.

Kära läsare, sätt inte brysselkransen i vrångstrupen, Elmer skämtar i sist skrivna mening. Ingen levande människa kan ha en negativ åsikt om Hufvudstaden, det är fakta. Jag snappar upp hans skojeri och svarar som följande:
        - Skönt att höra.
        - Nej, säger Elmer i ett återtagande av sin rolighet. Jag gillar Stockholm, men jag ogillar många saker med Stockholm.
        - Jag tror att Stockholm inte har förändrats, säger jag världsvant till Elmer. Eller rättare sagt, den lilla värld som finns i Stockholm som du och jag är delar av har inte förändrats på de tre år som gått sedan du flyttade hit.
        - Nej, det har den nog inte. Då är det nog bara så sorgligt att jag spelar i ett band som det börjat gå lite bra för, och det är så lökigt hierarkiskt. Det är verkligen högstadiet all over again, eller collegefilm-feeling. Ibland undrar man hur man själv beter sig.
        Jag tänker hastigt på hur jag själv beter mig i det stockholmska rangsystemet, och svarar därpå:
        - Om man går helt upp i den grejen, det är då man kan ta sig någonstans i hierarkin och antagligen ta sig någonstans i någon annans ögon. Frågan är om det är målet. Man har ju sin samtid och sina jämlikar. Om det inte är dem man ska bevisa sig för, vem ska man då bevisa sig för?
        - Det är förmodligen bara primatbeteende i ny skepnad, menar Elmer. Sådant här har väl folk alltid hållit på med? Det kan jag nog inte skylla på Stockholm.

»Jag måste ju sjunga lite om mitt egna sargade psyke också.«

- Elmer Hallsby

Bandet som det börjar gå lite bra för, Dead Vibrations, skiljer sig ifrån Confuse-Ray i flera avseenden. En fråga ställs i köket i Solna om Elmers grad av delaktighet i skapandet av Dead Vibrations.
        - Till det vi har släppt hittills så har jag skrivit basgångarna och arrat, men det är Christians låtar och jag har nog alltid sett det lite som hans vision. Även om jag delar den och är väldigt entusiastisk inför den, så har han gjort själva drömmandet.
        Den Christian som Elmer pekar ut som Dead Vibrations visionär heter Jansson i efternamn och leder nämnda grupp som Elmer sannerligen också brinner för.
        En viktig egenskap hos en Produktrockare är den eremitiska, och jag frågar därför Elmer om drömmandet för Confuse-Ray är enbart hans eget.
        - Ja, det är bara jag, även om jag för inspelningen fått hjälp av världens finaste trummis som heter Lucas Grahl.
        - Hur känner du inför att dela med dig av din vision? Det är en grej att engagera sig i någon annans drömmar, gentemot att dela med sig sina egna, säger jag med egen insikt i åtanke.
        - Jag skulle verkligen inte känna att det är ett engagerande i någon annans drömmar med Dead Vibrations, för det är i allra högsta grad min vision också att vara med och lira i bandet och få den peppen som jag känner inför det. Men hur menar du med att dela med sig? Att visa upp det eller att släppa in någon?
        - Både och egentligen. Jag tänkte på det senare alternativet, men båda två är intressanta.
        - Jag är väldigt nervös.
        - Inför att visa upp det?
        - Ja, jag ska spela gitarr och sjunga live, det känns lite besvärligt. Jag spelar ju mest bas annars, men jag känner mig ändå ganska trygg. Jag har bra folk med mig och jag är nervös men ändå peppad.

Studie i kapitalisering av produktnamn såväl som personnamn

Livedebuten för produkten Confuse-Ray ägde rum 23 mars, och samma dag släpptes även singeln »Quarterly Projections« på Produktrockbolaget Lazy Octopus. Vad Elmer Hallsby tycker om att släppa in andra i sin vision kan läsas på nästkommande rad.
        - Att jobba med andra har aldrig varit en tanke för det här eftersom jag bara suttit hemma och gjort det på kammaren, och haft det som min terapi eller mitt sätt att processa tillvaron. Jag skulle förmodligen ha ganska svårt att släppa in någon i det här. Jag har inga problem med att skapa musik tillsammans med folk, det gör jag gärna, men just det här vill jag pyssla med själv. Med det sagt så lyssnar jag på dem jag litar på.
        Skälet till att jag frågar Elmer om att tillåta andra inträde i Confuse-Ray är för att jag själv, som hängiven Produktrockare, har haft svårt att på så sätt släppa in andra fullt ut i min vision. Den är för helig, och jag tror att jag innerst inne tänker att »släppa in« är synonymt med »släppa taget«. Produktrocken är en individualistisk företeelse, utgjord av starka ensamma individer som i olika former visar upp sina visioner för varandra.
        Då Elmer är nervös inför att säga något och stå för det talar vi en stund om den politiska rocken, och vart den tagit vägen.
        - Några av låtarna ska ändå vara samhällskritiska, eller i alla fall om inte kritiska så ironiserande värre, säger Elmer om Confuse-Ray. Att faktiskt sticka ut hakan känns som en väldigt ovan situation att sätta sig i för mig. Man vill kunna göra det så att man inte skriver någon på näsan. Jag vill inte stå och gorma till folk vad de borde tycka. Det är så debatten har varit och det är så världen har låtit nu, och det är så obehagligt. Confuse-Ray är kanske inte konkret politiskt, men det känns inte som om politisk rockmusik riktigt är en grej nu.
        - Det finns ju antingen politisk musik där man aktivt sjunger om sina ståndpunkter och sina åsikter och sin lojalitet, säger jag till Elmer, och sedan finns det mer diskret politisk musik. Jag kan tycka att diskreta åsikter i »konsten« som sedan kan tolkas är mer underhållande och ibland mer effektivt än Barrikadrock. Barrikadrocken är utdaterad.
        - Jag tror också att det inte skulle fungera att göra »1789+0« idag, svarar Elmer, men fatta vilket jävla liv det hade blivit. Det är en jävla hit.
        - Ja, jag kan först vad du menar med ett Hoola Bandoola eller ett Blå Tåget idag. Fast de som säger det rakt ut säger ju andra saker idag och det fungerar också. Barrikadrocken kanske inte är död?
        - Jag har ju inga svar, men jag kan säga vad jag tycker är fel och dåligt och sjunga om det men jag ska inte bara göra det. Jag är ändå nittiotalist med ett individualistiskt namn, jag måste ju sjunga lite om mitt egna sargade psyke också.

Jag anser att jag och Elmer delvis är produkter av årtiondet då vi föddes, och därför är också Produktrocken det. Individualismens herravälde har isolerat oss till soloprojekt som Confuse-Ray och journalistiska terrororganisationer som Profet, må hända för att vi törstar efter mer individuell uppmärksamhet än vad tidigare generationer behövt. Barrikadrocken kan inte slå lika hårt bland våra jämnåriga som den gjorde när Hoola Bandoola var coola, för vi kan inte enas om en sak att höja näven emot. Vi är för upptagna med oss själva, och ska jag säga det själv så är det helt underbart. Chansen vi nittiotalister har till att centralisera oss, är om vi får vara självcentrerade i grupp. Här kommer Produktrocken in som en självklar lösning, självcentralisationens grundbult för en generation i spridd personlig kris. Nittiotalistens barrikad är individuell, och Produktrocken är hennes eviga medvind, möjlighet och morot.

28 Mars 2018