K. Malm på Lilla Bantorget

En Skev Intervju


Chefsideolog Filip Lindström talar med K. Malm (det vill säga rocksångaren K. Malm och inte musikteoretikern K. Malm eller hundpsykologen K. Malm) om att vara ett »kid«, ordet »skev« och ödmjukhet i samband med »punk«.

Foto: Johan Forslind

För ett par veckor sedan intervjuade jag Östermalm på Hötorget i solskenet, nu sitter jag med K. Malm på Lilla Bantorget, också i solskenet. Det är alltså inte hundpsykologen och samtalscoachen Kerstin Malm jag sitter med utanför 7-11, det är rocksångaren Kalle Malm, med förflutet i det muntra gänget Dödsfest. Kalle anmärker att jag inte tillhör den grupp som vanligtvis tycker det är roligt att peka ut förväxlingen med hundpsykologen som också förkortar sitt förnamn till en enkel initial.
        - Det brukar mest vara skojfriska medelålders småbarnspappor som påpekar det här. Du faller lite utanför den normen, men du har noterat det också. Jag tänker att risken för sammanblandning inte är så överdrivet stor.
        - Nej, säger jag. Det kanske är aningen större risk med den K. Malm som skrev boken »Musiken och Islam«.
        - Jaha, finns det en sådan också?
        - Ja, där framgår det dock inte vad personens hela förnamn är, det var bara K. Malm.
        I senare efterforskningar framkommer denna saftiga information: Personen som skrev »Musiken och Islam« heter i själva verket Krister. Utöver sitt efternamn, den första bokstaven i sitt förnamn och den generella kopplingen till musik har Krister absolut inget med Kalle att göra. Förkortningen av tilltalsnamnet och användandet av efternamnet var något Kalle valde eftersom han tyckte, enligt egen utsago, »att det skulle vara skitnödigt« att hitta på ett artistnamn.
        - Sedan gillar jag J. Mascis väldigt mycket också så jag tänkte att det var en liten passning dit.
        Kalle Malm skriver inte böcker om musikens plats i religion, han spelar musik som folk verkar ha svårigheter med att klassificera. Är det punk eller inte? I så fall, vad är då punk? Ska man hålla på och prata om vad som är punk? Är det särskilt punk att prata om vad som är punk? Frågorna har varit täta kring släppet av K (Kalle). Malms solodebut »Ogräs«.

K. (Kalle) Malm. Foto: Johan Forslind

När vi pratar punk under vår sinneslöst opunkiga fika utanför SjuElva dyker ordet »skev« upp, som en slags motpart eller parallellbegrepp till »punk«. »Punkig« och »skev« musik är inte nödvändigtvis samma sak, men det beror ju också på lyssnarens definition av ordet »skev«. Min generation använder ordet som något negativt, exempelvis i meningen »Den där snubben har så skev attityd« eller i uttrycket »Fan, vad skevt« som yttras när man tycker att något inte står helt rätt till. Kalles generation använder säkert »skev« annorlunda än min, kanske så som generationen innan hans använder »eljest«: Avvikande i en ibland positiv bemärkelse. Generationen efter min kommer kanske använda »skev« helt annorlunda än vad jag gör. Kanske »Fan, vilken skev keps. Var har du köpt den?« eller varför inte »Jag är så himla skev i dig«. Vem vet? Ett ord kan ta märkliga vägar.
        Jag benämner kommande generationer som »kids« när jag pratar med Kalle om hur de kan komma att använda ordet »skev«. Med »kid« menar jag alltså varken ett ungt rådjur eller Orup och Sofia Wistams son. Ordet syftar på unga, smärtsamt hippa människor som inte behöver göra något mer för att vara överjordiskt balla än att existera. Jag säger till Kalle att jag trots mina ringa 22 år inte längre känner mig som ett »kid«, mer som en »skojfrisk småbarnspappa«. Jag känner mig ibland gammal och grå, ocool som få. Se bara på föregående mening, ett »kid« skulle aldrig någonsin varken använda termen »ocool«, eller avsluta en fras med ett rim.
        Kalle tittar på mig som om jag vore galen, där jag sitter i solskenet i en guldjacka och vit kepa inhandlad på ett på Södermalm beläget tryckeri. Jag kanske borde skämmas över att jag som oerfaren yngling med guldfärgade kläder påstår mig känna mig gammal, men som Princess Nokia säger: »I Don’t Give a Damn and I Don’t Give a Fuck«. Om tjugo år kommer jag säkert ändå titta tillbaka och ångra min »skeva« attityd, det får jag oroa mig för då.

Omslag till K. Malms »Helt Bäst«

Med »Ogräs« kliver K. Malm ut ifrån att alltid ha spelat i band till att bli soloartist. Han ser det inte som en världsomvälvande förändring, eftersom han i andra konstellationer varit den som initierat repetitioner och generellt sett styrt och ställt. Ett band behöver någon som leder, lika mycket som det behövs ödmjukhet och förståelse för andra. Det sistnämnda kanske inte är särskilt »punk«, men det är ju inte K. Malm heller så det får duga.
        - Det gäller ju att använda sin vetorätt med respekt, säger jag. Känner du att du är bekväm i den ledande rollen?
        - Ja. Lite tveksam, men ja. Det är okej, svarar Kalle.
        - Det är okej? Har du haft några problem med att ta plats i tidigare projekt?
        - I tidigare band menar du?
        - Ja, dels inom musik men också i resten av…
        - …livet?
        - Ja.
        - Oj.
        - Är du en sådan som tar plats?
        - Ja, jag är nog det. I vissa sammanhang i alla fall. Men jag har inget problem med att sjunka in i väggen heller.
        - Tror du att det i en live-situation blir mer fokus på dig än vad du är van vid?
        - Ja, lite mer. Samtidigt tycker jag om band där det är en tydlig frontfigur.
        Kalle menar även här att han ändå gillar när allt fokus inte läggs på denna tydliga frontfigur, och att sådant kan regleras exempelvis genom hur ett band står på scen. Han säger att en grupp musiker han nyligen sett har lekt med idén på hur ett band är uppställt.
        - Jag var och såg The Oh Sees. De står jättekonstigt, de har två trummisar som sitter längst fram på scenkanten och han som är bandet (John Dwyer) står på sidan, lite på sniskan.

»Ogräs« är en studioskiva där listan över bidragande är lång och namnkunnig. Martin »Konie« Ehrencrona (vars tio år gamla singel »My Life Is Shit But I Am Funky« jag just köpte på begagnad kompaktskiva) och Mattias Alkberg har båda producerat, och celebriteter som Conny Nimmersjö, Lina Högström, Julia Hanberg, Henrik Palm och Martin Hanberg har hjälpt till med pålägg över den grundtrio som vid inspelningen bestod av Kalle, Peter Nuottaniemi och Johan Forslind. Live kommer bara trion stå samlad och det drar oundvikligen musiken en bit bort ifrån hur den låter inspelad.
        - Det skulle väl gå att göra skivan live, men det är ganska ointressant tycker jag. Det var kul att göra den i studion med syntar, piano och en saxofon men det är också rätt häftigt att spela låtarna som en trio. Det var så vi repade från början och sedan växte det i studion. Det känns bra.
        - Kommer det bli råare? undrar jag.
        - Det blir det nog, svarar Kalle. Folk har sagt att det låter »skevt« och »punkigt« men jag vet inte om jag tycker att det är så »punkigt«. Det finns ingen tanke om att vi ska spela »skevt« heller, vi spelar så gott vi kan och så blir det så där.
        - Är du nöjd med skivan? frågar jag, med tyngd på ordet »nöjd«. Nu har du bara pratat om vad andra tycker.
        - Man är väl aldrig riktigt nöjd, säger K. Malm.
        - Det finns ju folk som är det.
        - Ja. Men de känns ju obehagliga.
        Om människor som är nöjda med sig själva och det de gör är obehagliga är människor som aldrig blir nöjda med sig själva alltid i framkant. De brukar kallas perfektionister, ett missvisande uttryck som påstår att dessa personer söker det som är helt felfritt. Någon som »aldrig är riktigt nöjd« är inte perfektionist, en sådan person är emellertid medveten om möjlig förbättring. Det är när man nöjer sig som man stannar upp, faller och har svårt att resa sig. Å andra sidan, har man ställt in sig på något »skevt«, då kan man vända på steken helt och skita i samtliga ovanstående bestämmelser.

15 November 2017