Systerskap

En Intervju med KATTHEM


Profets ECE (Elizeth Casal-Eriksson) delar med sig av två samtal med Josefin Östby från KATTHEM och lägger den allra tyngsta vikten på Systerskapet.

Foto: Profets Anna Lönn

I våras intervjuade jag flera band, men specifikt två innan min inspelningsmaskin, närmare känd som min mobil, kollapsade. Bland de banden hittar vi KATTHEM, där Josefin Östby från gruppen fick agera representant. I och med det mindre nederlaget så ville jag träffa Josefin igen för att göra en kompletterande intervju. Här får ni läsa om Josefin Östby och hennes systrar i KATTHEM.

KATTHEM

KATTHEM omfattar fyra stenhårda neurotiska punkare vid namn Ella Bergström, Kallo Thunberg, Jasmine Sahlén och Josefin Östby.
        Den 26 maj släppte KATTHEM sin andra EP vid namn »Ritalina« med fem starka spår. Introt som för bandet har fungerat som någon form av uppvärmning inför gig och rep är ljudmässigt något i sektliknande form. Även om Josefin beskriver den lite som ett ploj, så tycker jag att den fungerar bindande för nästkommande ljudbilder. Om jag får säga det själv så är »Nyckeln i Handen (fast jag inte bryr mig)« och »Jag Blir Bara Kär I Fula« mina favoritspår.
        Den här EPn tycker jag ni ska lyssna på av många anledningar, men dem främsta är:
        1. Det är melodisk punk/postpunk i kombination med texter med hög igenkänningsfaktor, till exempel som att vara en person, ofta kvinna, som är på väg hem under kvällen och kanske har nyckeln i handen som ett vapen i rädslan av att bli förföljd av en predator.
        2. Bandet består av fyra svinballa brudar. Jag kommer aldrig sluta understryka hur viktigt det är att backa starka ickemän som bryter mot normer. I det här fallet är det fyra ickemän i en bransch fylld av män som är fulla av sig själv. Att KATTHEM kan göra satir och narras med det är så bra.
        På »Ritalina« precis som på den föregående EPn »Bby Shower« så har KATTHEM ett nytt koncept de kör på. Alla skriver en varsin låt, den som har skrivit låten framför också den med sång. Så håller de på så. De roterar i allt, dessutom med instrumenten. Hur härligt uppfriskande är inte det?

Josefin Östby med Profets ECE. Foto: Anna Lönn

Båda gångerna jag har suttit ner med Josefin så har hon berättat om bandmedlemmarnas olika psykiska ohälsor.
        - Vi ses och repar egentligen bara när vi ska ha en spelning. Då börjar vi ofta med en terapisession där alla får snacka av sig. Sedan kan vi fortsätta med det andra.
        KATTHEM är alltså mer än »bara« ett band. De är systrar. Systerskapet är enormt viktigt om du frågar mig, Josefin också.
        - Vi älskar att på scenen härma rörelser och ageranden rocksnubbar har när de är fulla av sig själva, det är så nice.
        »Rocksnubbar« är ju ett fenomen. De beter sig lite gudalikt ibland. Som att de vore guds gåva till folket. En frälsare med sin musik. Ibland faller man för det och ibland faller det pladask. Det är de som faller pladask som är lite roliga att narras med i och med att de saknar så mycket självinsikt och dessutom är de män som är fulla av sig själva, vilket alltid ger rum åt lite »dra ner på jorden«-narr.
        I höst kommer dessutom videon till, enligt mig, det bästa spåret på EPn: »Nyckeln i Handen (fast jag inte bryr mig)«.
        - Det var så jävla kul att helt och hållet få påverka den kreativa processen i videoform, berättar Josefin.

Trots att de aldrig har sökt efter gig själva har de lyckats ro hem ett flertal spelningar ändå.
        - Nu har man ju blivit bortskämd. Men generellt, vad ska man behöva göra som punkband för att skaffa fler spelningar? Det känns konstigt att behöva sälja sig själv. Det handlar så mycket om »branding«, det inte är vår stil alls.
        Vilket är förståeligt, den kapitalistiska »branding«-kulturen som finns i musikvärlden idag är väldigt tråkig. Det är färre bokare eller arrangörer som är ute på spelningar och tittar på band nu än förr, utan de sitter och letar på Instagram eller Facebook. För att sticka ut och inte vara »en i mängden« måste man ha skaffat sig en egen sida eller bara rent utav göra sig själv och sitt band till ett varumärke. Många kreatörer njuter såklart av att göra sådana saker. Men de andra då? De som inte vill behöva sälja in sig hos folk? Det får förbli en olöst fråga. Än så länge.
        Den här anspråkslösa kvartetten har bara lyckats få två spelningar i Stockholm. Hur är det möjligt? Jag uppmanar alla bokare som läser det här att boka dem ögonaböj!

3 oktober 2017