Karl-Bertil Jonsson på Scala


Profets Chefsideolog Filip Lindström bevittnar en publikrepetetion av »Sagan Om Karl-Bertil Jonssons Julafton« på Scalateatern, en julföreställning som har premiär imrogon torsdag 8 november. Hur har ett sådant klassiskt verk tolkats och kommer svenska folket ta emot det väl? Läs vidare och få reda på allt.

Om nu inte Henrik Dorsin och hans friska ensemble på Scalateatern hade satt upp en scentolkning av Kalle Anka och Hans Vänner är det snudd på omöjligt att hitta något som är så heligt och grundande för den svenska folksjälen som Tage Danielssons »Sagan Om Karl-Beril Jonssons Julafton«. Att ta sig an något så överdådigt klassiskt är riskabelt i allra högsta grad, ty när det kommer till vissa traditioner har julens TV-tittare kort tålamod och oansenlig önskan för nymodigheter.
        Hur skall man gå till väga med ett sådant uppdrag? Det säkra kortet skulle givetvis vara att imitera originalet till punkt och pricka, och därmed endast riskera ljumna reaktioner. Så gör inte Dorsin och regissören Anna Vnuk i sin version av Danielssons odödliga verk om solidaritetens magi, de väljer istället att visa upp en musikalisk föreställning som tar Karl-Bertil Jonssons stordåd in i samtiden, precis så som historien speglade både 60- och- 70-talen när originaltexten respektive den älskade kortfilmen gavs ut.
        Jag bjuds in till en repetition inför publik, ett par dagar innan föreställningen har premiär i Scalateaterns grandiosa salong. Dorsin håller låda framför neddragen ridå, och bevisar gång på gång sin naturliga talang för underhållning som passar mig som hand i handske. Det proklameras att deras »Sagan Om Karl-Bertil Jonssons Julafton« inte än är helt färdig, och att det enligt konstens alla regler kan komma att gå fel under de två timmar vi ska spendera i sällskap med Karl-Bertil och hans allt mer dysfunktionella familj. Det visar sig inte bli mer än några familjära felsägningar, som i min smak egentligen inte behöver slipas bort inför premiärdagen, eftersom Dorsins berättarkaraktär gör sig bra i sin metanärvaro á la Grotesco.

Vanna Rosenberg som Den Ömma Modern

Berättelsens skelett är intakt, några vitala organ är desamma och viss kosmetik känns igen, men föreställningen rör sig, för sig, hörs och känns annorlunda än då man sitter sönderäten och glöggrund om fötterna i skinnsoffan hos farbror Rune på julafton. Den är pigg, än mer torrt ironisk, lång och skänker fler bottnar till karaktärer som agerar i julfilmens periferi. Främst är det då Den Ömma Modern, mästerligt spelad här av Vanna Rosenberg, som får liv som hon inte haft tidigare. Hunsad och begränsad förstod vi alltid att hon varit, men hur det till slut påverkat henne, det har vi själva fått fundera över tills nu.
        I samspel med det husband ur den absoluta svenska jazzeliten (Calle Bagge, Per »Texas« Johansson, Martin Höper och Per Ekdahl) utgör Rosenberg och Dorsin spektaklets höjdpunkter. I synnerhet vill jag lyfta fram Den Ömma Moderns frenetiska hushållsjazz, ett hektiskt dansnummer i julstökstappning med frijazziga stressmoment i världsklass som går över till ett känslomässigt sammanbrott (eller genombrott).
        Också Vanna Rosenbergs generella sånginsats imponerar och förvånar. Den slående vackra »Fall Snö« bör, om den inte redan gjort det, spelas in och sättas på en juljazzskiva som skulle förtjäna att bli Årets Julklapp minst ett decennium i sträck.


                          Vanna Rosenberg sjunger »Fall Snö« i Nyhetsmorgon

Så undrar ni självklart, käraste läsare, om allt igenkänningsbart har skalats av våra julaftnars avrundning, men nej, oro är inte en passande känsla för denna högtid. Karl-Bertil får fortfarande dofta på glöggen, Tyko Jonsson har fortfarande närt en kommunist vid sin barm och budskapet talar fortfarande för en röd jul. Tage hade varit stolt.

7 November 2018