Kallblodig Anonymitet & Obalanserad Kommunikation

Gliringar, funderingar och även tankar om Kallblod


I en undersökning om förhållandet mellan Torsken och Fågeln, mellan anonymiteten och populärkulturen, använder sig Profets Chefsideolog Filip Lindström av popduon Kallblod och deras fågelmasker som hypotesgrundande bevismaterial. Hur i hela världen kan människan fortfarande tycka att maskering innebär spänning? Ta reda på detta, samt en del annat, i »Kallblodig Anonymitet & Obalanserad Kommunikation«.

Maskerade band är intet nytt. Fågelmasker är intet nytt. Anonymitet och populärkultur ihop är intet nytt.
        Dessa faktorer genererar duon Kallblods självproklamerade usp, och de sållar sig därmed till ett känsligt hörn av det nödvändiga imagebildandet. Tro mig, jag har mer respekt för akter som försöker hitta något visuellt slående – något intellektuellt eggande som kan gå hand i hand med musiken hela grusvägen ned till mitt förstenade Riddar Kato-hjärta, förbi de nervändar i hjärnan som är där för att registrera smärta och välbehag – än för artister och band som drar på sig samma sketna T-shirt de hade på sin kusins dop förra söndagen när det är dags att stå på scen. Dock, käraste läsare, finns det en gräns, en rakbladstunn övergångsfas mellan att försöka och lyckas, och att försöka och gå förlorad. Konkret uttänkt visuell och strukturell image, med ibland överdrivna inslag, har enligt dokumenterad historia fungerat alldeles utmärkt för exempelvis Slipknot, Ghost, The Knife (som märkligt nog också är kända för sina fågelmasker, precis som Kallblod, vilket spännande sammanträffande) och Insane Clown Posse, men det har flugit betydligt lägre för bland andra Foo Fighters (som till en början tänkte ha på sig olikfärgade snickarbyxor, som en rolig grej) och samtliga småskaliga band som någonsin börjat klä ut sig.

Vilka är då de logiska anledningarna för att vi uppskattar (genomtänkta) maskeringar och den anonymitet som de skapar? Ansiktet är nyckeln, människans närmast tillhandsliggande kommunikativa portal, som inte bara öppnar dörrar genom användandet av läppar och tunga i syfte att forma ord, utan även kan stänga ned oändliga samtal genom detaljerat avläst kroppsspråk. Ett dolt ansikte upprättar en spännande obalans i kommunikationen, där en part, betraktaren, kan bli avläst medan den betraktade inte kan det. Även om kommunikationen i fråga inte sker ansikte mot ansikte, som när jag tittar på kallblods video till »Knark« till exempel, så är obalansen närvarande. Jag som betraktare känner omedvetet av att personen jag tittar på kan se mig, mig jag kan inte till fullo se hen. Då min teori är att vi är programmerade till att söka spänning genom solklar fara är obalanserad kommunikation en bekväm genväg till tilldragande av intresse.

Sigrid Fridmans »Kentauren« klädd som fågel

I dessa tider av staplade cliffhangers, där TV-serien som koncept har fått en ny plattform och en behövlig botoxinjektion i lårbenshalsen, är jakten på denna förbenade spänning mer fysisk än någonsin. Den generiske Netflix-användarens serotoninförbrukning är krisartat hög varje kväll efter tacomiddagen, och även detta går att koppla ihop med Kallblod och deras fågelmasker. Ser du inte länken däremellan, käre läsare? Nähä, då får jag väl ta och förklara:
        Netflix-torsken lever på ovisshet, men vet ironiskt nog inte om det själv. Personen i fråga får ett antal olösta problem presenterade för sig i en hittills aldrig överträffad hastighet, och ockuperar hela sin krympande hjärna med att komma fram till naturliga lösningar på dessa. När lösningen väl kommer, snabbare än förväntat, förgås alla torskens förväntningar i en helvetisk besvikelse som illa kvickt förvandlas till en abstinensliknande tomhet. Torsken vill egentligen inte veta vem som gömmer sig bakom masken, eller vem som knivhögg butlern i smalbenet, eller vem som förrådde Pablo Escobar, eller vem som låg med vem på en tropisk ö för vuxna lågstadiebarn. Torsken vill ha kvar mystiken, men förstör för sig själv genom att aldrig ge upp jakten på lösning, sökandet efter den ultimata spänningen. Därför kommer Kallblod kunna brinna en kort stund, på lågan av Torskens besatthet, tills begäret blir för stort och Torsken sliter av Fåglarna sina huvuden med våld. Då kommer Kallblod plötsligt bara vara två halvskäggiga snubbar i tenniskläder. Två Jonas Lundqvist helt enkelt.

Dock, som slutkläm på dessa skriverier, har Kallblod genomfört något som imponerar mig mer än anonymiteten och musiken: En konstkupp. Konstkupper är för det mesta mycket underhållande och piskar i bästa fall upp en storm av skit som kastas åt alla möjliga tänkbara håll. Tyvärr har Kallblods kupp, då de satte fågelmasker på statyer runt om i Stockholm, ännu inte piskat upp något alls, men som sagt uppskattar jag artister som försöker sig på någonting. Finast i kråksången (absolut ingen ordvits påtänkt) är att även min favoritstaty i hela Stockholm, Sigrid Fridmans historiska »Kentauren« (som jag i min ringa ungdom brukade kalla för »Kent« och ha som mötesplats) i Observatorielunden, fick kläs ut till fågel. På så sätt fick Kent bli en del av Kallblods kupp, där han stod ståtlig och sköt ut dess mystik över stadens tak.

3 December 2018