Ett Hjärta Begravt

En Intervju med Julia Nilsson

I samband med släppet av Julia Nilssons singel »When the Spring Comes« intervjuar Profets Chefsideolog Filip Lindström sångerskan på Nittiotalets bästa krog, Tranan, om hur arbetet med EP:n »Deep Down I Buried My Heart« tog henne igenom sorgen efter en tudelad förlust.

Jag älskar Tranan. Troligtvis beror det på att den legendariska krogen på Odenplan har en så hipp historia att jag fullkomligt kan smaka på den när jag kliver ner för trapporna till källarbaren. På 90-talet var det en oas, där alla de som jag idag beundrar som gudomligheter fraterniserade fritt, likt en Hannas Krog på norra sidan stan. Här anordnade enligt uppgift Stakka Bo en releasefest för sitt nya skägg, här ska POP-redaktionen ha synts frekvent och Kristian Luuk (jo, kära läsare, han ansågs vara cool en gång i tiden) ska ha spelat in etablissemangets telefonsvararmeddelande. Jag antar att min autokärlek för Tranan kan härledas till att jag var för ung för att ha upplevt storhetstiden, för varje gång jag besöker haket kan jag fantisera om att jag rest tillbaka till en tid jag inte sett.
        Jag möter sångerskan och musikern Julia Nilsson i baren och frågar direkt om hon kommer från Sollentuna. Min uppväxt i kranskommunen har skänkt mig en gudagåva i form av en formidabel Sollentuna-radar, som tillåter mig att avgöra huruvida en person har anknytning till tätorten eller inte. Detta känsliga telepatiska instrument brukar vanligtvis vara pricksäkert på en radie av minst två kilometer, så när Julia nekar till att härstamma från Sollentuna blir jag paff. Har min radar gått sönder? Eller behöver jag bara justera inställningarna en smula?

»Det övergripande temat är sorg och förlust«

- Julia Nilsson

Jag väljer det senare alternativet då vi tar plats vid det enorma runda bordet i det mörkaste av barlokalens hörn, där jag hoppas, tror och vill att Andres Lokko spenderade många av 90-talets timmar åt att tjata om Dexys Midnight Runners. Justeringen i Sollentuna-radarns mekanik leder mig till att upptäcka ett sammanhang, litet men befintligt. Julia Nilsson, som är jämngammal med mig, har tillsammans med den Sollentuna-bördiga aspirerande musikalartisten Julia Carlström studerat musik på Södra Latin. Därigenom har jag för dryga sex år sedan bevittnat en skolkonsert i Allhelgonakyrkan, där Julia och Julia uppträdde tillsammans. Just i Allhegonakyrkan kommer Julia (Nilsson, inte Carlström) fira släppet av sin kommande EP »Deep Down I Buried My Heart«, som ges ut av Profetvännerna Youth Recordings i april.
        »Det handlar mest om att vi ville vara i en kyrka« säger Julia när jag frågar varför releasefesten hålls på en så ovanlig plats. »Vi har piano och stråkkvartett, så det passar akustiskt. Att spela i barer är så stökigt, det här är musik som kräver både lite rumsklang och naturligt fokus.«
        Vid lyssning av Julias första singel från EP:n, »When The Spring Comes« som lägligt nog kommer någorlunda samtidigt som våren, är släppkalasets placering förståelig. Stråkarna och klaviaturen är spröda, likaså hennes sång, och en skvalig barmiljö skulle göra det svårt att urskilja att EP-titeln kommer upp i tö en dryg minut in i spåret. Julias musik kanske gör sig bäst inför en andaktsfull, tyst publik som lägger mer uppmärksamhet på scenen än sippandet på en eventuell öl. Paketering är A, samt även O, och Julia Nilsson har hittat sin.
        »Man ska alltså ta sig tid att verkligen lyssna noga på din musik?« säger jag och låter Tranans trivsamma tjatter skvala över mig.
        »Ja, jag har inte tänkt så medvetet när jag skrivit, men det har en tendens att bli så när jag skriver« säger Julia. »Jag lägger mycket tid på texten, för mig är det viktigt att den går fram. När man skriver lite mer expressiv musik krävs det kanske lite mer uppmärksamhet, än för något som är mer likformigt.«
        »Det var ett väldigt fint uttryck, att det är ’expressiv’ musik du gör« säger jag efter en kort analys av Julias sista mening. »Men, du kan ju inte bara spela i kyrkor. Kommer det passa i konserthallar och dylikt?«
        »Ja, mer i konsertformat än klubb, och det kan ju verkligen finnas på fler ställen än bara i kyrkor, men det kändes som en bra start.«

»Har du haft samma uppsättning av kompmusiker tidigare eller är det här något nytt?« undrar jag, och kastar en tanke på att Julia släppte en i-förbifarten-jazzig skiva vid namn »Oceans« för fyra år sedan.
        »Det här är något nytt« säger Julia eftertänksamt. »Förut hade jag med mig ett band bestående av trummor, bas och gitarr, nu är det piano och stråkkvartett. Så, det är en ny sättning och nya människor också.«
        »Hur känns det då?« frågar jag sportigt.
        »Att jobba med nya människor eller med ny sättning?« säger Julia tillbaka.
        »Både och« kontrar jag snabbt. »Främst sättningen.«
        »Jag gillar stråkkvartett. Det är mycket mer flexibelt än man kan tro. Det känns som om alla pratar om snyftiga filmstråkar, som om stråkar har en emotionell effekt på människor. Man kan absolut använda det så, men instrumenten kan låta på så många olika sätt och ju mer jag experimenterar med det märker jag att det finns så många roliga möjligheter. Det spelar både roll, och inte så stor roll, om man skriver musik som går att översätta.«
        »Så, vidare till del B av frågan: Hur känns det arbeta med nya människor?« fortsätter jag.
        »Det är lite speciellt« säger Julia och hejdar sig plötsligt, innan hon återtar tanken. »Nu blir det väldigt personligt. Vi får se vad du vill skriva.«
        »Vad jag vill eller vad jag får?« frågar jag nyfiket.
        »Vi kanske kan ta det sedan, när vi märker vad som kommer ut« säger Julia uppsluppet, och ger sig in på svaret på del B av frågan. »Jag var förut ihop med en medlem i mitt band, och vi är inte ihop längre. Sedan gick en nära vän till mig bort i början av sommaren, som var med och spelade in förra året. Planen var att släppa i höstas, men när hon dog stannade allt av. Jag tänkte länge att jag inte skulle göra det, för att det kändes för jobbigt, men sedan kändes det nästan extra viktigt, för hennes skull.«

Stimmet på Tranan är ihärdigt och lyssnar inte till oss, men i den bubbla som existerar där vi sitter har luften stannat till. Samtalsämnet är så påtagligt att jag inte vill säga något alls, utan hellre låta Julia prata i den takt hon vill, ta de pauser hon känner att hon måste ta och ge meningarna den tid de behöver för att komma ut.
        »Det som är fint med konserten i Allhelgonakyrkan är att alla som är med och spelar var vän med henne. Det känns som att hon kommer vara med, och det känns tryggt att vara med andra som också kände henne. Det blir väldigt laddat när något sådant händer.«
        »Men ni har hjälpt varandra att ta er igenom det?«
        »I den mån man kan komma igenom det. Det har aldrig hänt mig förut, att någon nära har gått bort. Det är många nya situationer att sätta sig in i.«
        »Hur mycket hjälpte det att bara koncentrera sig på att färdigställa EP:n?«
        »Det hjälpte faktiskt. Det blev så stressigt att jag la av i några veckor, men när jag väl började komma igång igen fick jag höra små saker hon sa mellan tagningar, och jag dubbade saker hon spelat in. Det kändes som att spela med henne.«
        Julias vän är alltså förevigad i »Deep Down I Buried My Heart«, denna expressiva EP, och hon kommer säkerligen höras när de som minns henne spelar tillsammans i Allhelgonakyrkan. Jag rörs av tanken på att leva vidare på ett sådant vis, för så mycket av våra liv kretsar kring det vi lämnar efter oss. Kommer vi ha lämnat ett avtryck som inte bara har med koldioxid att göra? Hur länge efter vi är borta kommer våra namn eka på andras läppar? Dessa frågor snurrar ofta runt de många ensliga hörnen i mitt sinne, utan att någonsin finna ett enda svar. Det kommer de nog också göra tills jag inte längre kan ställa dem.

Jag kommer av mig, mitt i Tranans berusande brus. Vi har hamnat utanför intervjuns uppstagade gränshållning, och när det nu är min tur att öppna munnen igen måste jag ta till en klassisk fråga som popjournalister använder när de tappat tag om flödet.
        »Hur anser du att den här EP:n skiljer sig ifrån det du har släppt tidigare?«
        »Det här känns mer nära mig. Det känns som att det jag gjort tidigare har varit projekt. Inför mitt första släpp hade jag gjort intervjuer och skrivit text och musik baserat på dem. Det var tio intervjuer med folk jag kände, om olika ämnen. Jag ringade in några teman som återkom i flera intervjuer och skrev kring det. Det handlade om konflikthantering, föräldraskap, förtryck i olika former, kärlek och relationer. Den här EP:n känns mer nära mig helt enkelt, och låtarna kom ifrån olika tider. Processen var mycket längre.«
        »Så du la inte in några egna tankar och värderingar i intervjulåtarna?«
        »Jo, såklart, det var min tolkning av det de sa och jag drog paralleller till mitt liv.«
        Jag tar tillfället i akt att i min tur dra paralleller från det Julia berättar till hur jag vanligtvis går till väga med mina intervjuer för Profet, hur jag tar in det intervjuobjektet säger och sedan silar det igenom mina egna känslor och erfarenheter i skrift. Jag har tolkat det här beteendet som ett sätt att bearbeta den bisarra blyghet jag led av under hela min uppväxt, som en väg ifrån att aldrig få komma till tals och dela med mig av mig själv. Efter 22 år av tystnad och inre monolog startade jag Profet som mitt lufthål, den del av mig som kan få vara ovanför den mentala vattenytan och ta in det jag behöver för att överleva, men samtidigt släppa ut det jag låtit gro inom mig. Att arbeta så, som både jag och Julia Nilsson uppenbarligen har gjort, är lärorikt bortom all jämförelse.

Julias nya EP handlar således om ett uppbrott, det från partnern som spelade i det förra bandet, men låtarna fick en annan betydelse efter sommaren.
        »Det övergripande temat är sorg och förlust, att ha varit nära någon som inte längre är en nära av olika skäl. Texterna handlar om personen jag gjorde slut med, för ett år sedan. Det som är sorgligt är att jag skrev dem under vår relation men när jag lyssnar på dem i efterhand är det så tydligt att det inte skulle fungera.«
        »Jag förstår precis vad du menar« säger jag. »Jag har efter uppbrott förstått vad tankarna jag tänkte dessförinnan betydde, hur befogade de var.«
        »Jag vet« säger Julia. »Man rättfärdigar det så lätt. Jag ville väldigt gärna vara ihop med den här personen, och när man är mitt i relationen hittar man sätt att bortförklara tankarna. Eller om man inte inser dem.«
        »Vad man faktiskt rationaliserar är ju säkert individuellt« spekulerar jag, »men vi kan nog ha gemensamma nämnare. Vi har rättfärdigat ett kvarvarande, eller motsatsen.«
        »Ja« säger Julia. »Det blir väldigt tydligt efteråt.«
        »Jag antar att det handlar om saknad i fallet med din vän, men handlar det om saknad gällande förhållandet också?« frågar jag.
        »Ja, och om längtan efter att någon ska vara nära en, om någon slags förhoppning om att det ska bli bättre.«
        Jag kommer av mig igen, så pass att jag stänger av bandspelaren och fortsätter konversationen med Julia utan att spela in något ytterligare. Fasthållen av gamla sår som jag både åsamkat själv och lidit av kan jag inte dra mig till att ställa fler uppstyrda frågor. Hellre vill jag tala fritt med Julia om hur känslorna hopar sig efter nya sårbildningar, hur lätt det tippar över i sorg och ilska när det som avslutats egentligen förtjänar att hedras och minnas. Under sorlet på Tranan, denna genväg till himmelriket, minns vi i tystnad och väljer att le åt det som en gång var.

18 Februari 2019