Kändisspotting med Judith Stocks:

En Intervju i ett fönster


Den grandiosa Judith Stocks, aktuell med de fem sånger samlade under namnet »Tänker För Mycket« som släppts via Profetvännerna Youth Recordings, intervjuas här av Profets Chefsideolog Filip Lindström på det kändistäta Södermalm. Det talas om konstnärsskap och ångest, tätt invävt i en hektisk celebritetssafari vid ett av Hufvudstadens absolut hippaste vattenhål.

Jag rullar mina tummar i väntan på Judith Stocks, i ett caféfönster på Södermalm, det förlovade landet. För att hon ska känna igen mig när hon väl kommer har jag skrivit att hon bör leta efter någon i guldig jacka och Tranan-mössa, och det är inte så många andra inne på Rival förutom jag som stämmer in på det signalementet.
        För att fördriva tiden tittar jag upp på väggarna och njuter av de många kändisporträtt som där hänger, en vedertagen konst som jag alltid uppskattar att se på de lokalerna där jag vistas. Det visar vart etablissemanget riktar sig, och om du känner att du kan relatera med minst hälften av de upphängda celebriteterna, då kan du vara säker på att stället är något för dig.
        Judith trillar så småningom in, och hittar min Tranan-mössa i fönstret. Vi språkar fredligt om hur området kring Mariatorget är det enda hon känner till i Hufvudstaden, då hon härstammar från Göteborg och numer bor i Malmö, i studiesyfte. Vi kommer överens om att denna stad, och denna del av den, är bland de bästa i Sverige för att titta på kändisar (inte bara på väggarna) och att just denna aktivitet är bland de mest givande man kan åta sig. Redan innan vi satt igång intervjun på riktigt har redan Wille Craaford och någon snubbe som jobbar med sport i TV gått förbi vårt fönster (dock inte i sällskap).

»Jag är inte den enda som har ångest på den här planeten«

- Judith Stocks

»Om du skulle välja ett ställe att hänga på väggen på, vilket skulle välja då?« frågar jag som första fråga, och lägger till »Det är en bra första fråga« eftersom det faktiskt är en bra första fråga.
        »Det är en väldigt bra första fråga« säger Judith, och funderar. »Det finns en jättemysig bar i Malmö som heter Jesusbaren. Det är fullt från golv till tak med tavlor på olika helgon, det hade varit kul att vara en del av den inredningen. Det känns som om jag borde säga Louvren, men Jesusbaren var det första jag kom att tänka på.«
        »Jag tänkte mest på barer och liknande« säger jag, vilket är sant, med tanke på att jag nästan alltid tänker på barer och liknande. »Men, om du vill hänga på Louvren ska jag inte stoppa dig.«
        »Det hade ju varit härligt kaxigt« säger Judith och höjer blicken till en punkt strax över mitt huvud, ni vet så där som de gör i filmer när de ska säga något storslaget, vilket i det här fallet alltså skulle vara vad det skulle innebära för henne att hänga porträtterad på Louvren: »Att släppa lös sin inre diva, och få drömma fritt.«
        »Är det något du gillar att göra?« frågar jag, som personligen gillar att släppa ut både min inre och yttre diva regelbundet.
        »Jag tycker att det kan vara ganska kul. Idag har jag suttit och pluggat hela morgonen, med ett skolprojekt där vi ska lämna in 15 minuter musik. Jag har brottats så himla mycket med prestationsångest förra terminen, så denna terminen har jag bestämt mig för att försöka leka fritt. Nu håller jag på att skriva en låt om David Attenborough, om att han är ledsen för att jorden håller på att gå under. Den är riktigt maxad, superdramatisk med en massa orglar och körer. På det sättet kan jag gilla att få leva ut divan, att slå på stort. När har man någonsin tillfälle att göra det annars i livet?«

Judith Stocks

»Är klimatet något du brinner för också, eller skulle du säga att du brinner mer för David Attenboroughs känslor?« frågar jag.
        »Jag ska inte säga att jag är jätteaktiv, men det är klart att det är viktigt att ta hand om planeten och vara en bra medmänniska på ett eller annat sätt. Sedan kan jag inte säga att jag är något helgon för det.«
        »Det är alltså inte därför du kommer hänga på Jesusbarens väggar?«
        »Nej, det är mer för min egen självkänsla, för att jag tycker att det vore roligt.«
        »Men, är det musiken du kommer bli helgonförklarad för?«
        »Jag hoppas det. Jag hade en intressant konversation häromdagen, om förloppet som jag håller på med nu, att kliva ut i branschen. Då insåg jag att jag är väldigt bekväm med att vara konstnär, men att vara artist – en offentlig person som ska ställa upp i intervjuer och säga något smart – det är lätt att få mindervärdeskomplex i det.«
        »Så du känner att en konstnär inte behöver ta de stegen på samma sätt?«
        »Jo, det tänker jag väl, om man vill nå ut till en publik så måste man väl också vara offentlig, och jag tycker det är viktigt att i skapandet få någon som möter en. I min självbild skulle jag hellre bli ihågkommen som konstnär än som artist, för att jag tycker det känns trevligare. Jag vet inte riktigt varför. Det kanske också är dumt att sära på dem, men jag tycker ändå att det finns något som skiljer dem åt.«

Kalle Moreaus traskar förbi fönstret. Han ser lite ledsen ut i ögat, och skäggstubben spretar åt alla håll. Judith Stocks och jag pratar om hur konstnärligheten påverkar sig själv, om hur seendet på sig själv som en konstnär inverkar på en person.
        »Att syssla med det här är lite som att krypa upp i sitt eget rövhål kan jag tycka, och så sluts ringmuskeln och så är det väldigt mörkt« säger Judith. »Inemellan får man känslan av att man famlar och tänker ’Vad fan håller jag på med?’. Det är svårt att parera det som är egocentrerat, för det är en skräck jag har, att vara en sådan person som bara pratar om sig själv, eller bara tycker det jag gör är intressant.«
        När jag tänker på det Judith säger tänker jag givetvis, som vanligt, väldigt mycket på mig själv. Jag existerar inuti bubblan av mig själv, eller i mitt eget anus om man nu vill uttrycka det så, och är därmed blind för andra intryck än mina egna. Jag har också gradvis, väldigt sakta, tvingat mig själv ifrån att vara den jag var för länge sedan, ett stycke människa som var lätt att köra över, ignorera och glömma. Därför ställer jag en fråga till Judith som får peka ett långt knotigt finger mot bakgrunden till min egen resa mot det självcentrerade levernet.
        »Du är aldrig rädd för att bli en person som aldrig pratar om sig själv?« säger jag, och ser en kvinna som jag tror medverkade i Fångarna på Fortet 2003 passera ledigt förbi fönstret.
        »Jo, lite« svarar Judith. »Det är det jag jobbar på, att vara en person som tar lite mer plats. Genus har varit en stor fråga i mitt musikaliska liv, varför ingen tar plats? Det finns många olika sätt att göra det på, men det är viktigt att komma till tals.«
        »Att prata om sig själv på ett ödmjukt sätt kan ju vara det svåraste som finns« säger jag.
        »Man tänker alltid på hur man uppfattas, det är en snårig stig« säger Judith.
        »Samtidigt är det svårt att föra ett samtal med någon och aldrig tänka på sig själv och sina egna erfarenheter utifrån det någon annan säger« menar jag och tänker på mig själv.

Jag ursäktar mig därefter för att gå och pudra näsan, varpå jag på vägen tillbaka ser Amelia Adamo sitta fryntligt knaprandes på en brysselkrans runt hörnet från där jag och Judith är placerade. Judith börjar konversera (med mig alltså, inte med Amelia Adamo) om skillnaden mellan att vara personlig och att vara privat.
        »Jag tänker att musiken jag skapar i sig hittills har varit blottande« säger hon och utvecklar vad exakt hon faktiskt har blottat. »Det har varit många existentialistiska tankar som jag brottats med i min vardag, och där får jag utlopp för att vara den här svulstiga, grandiosa personen som jag kanske inte kan vara i intervjusammanhang, eller i offentliga rum.«
        »Men du har ju redan fått frågor i andra intervjuer om de ämnena som du blottar« säger jag, och tänker att jag därför inte vill fråga Judith samma frågor igen, även om svaren kan tänkas vara intressanta. »Men, det kan ju vara rätt skönt att prata om det, om man hamnar i rätt sammanhang. För det första kan man bearbeta det i musiken, och sedan fortsätta utanför den.«
        »Det handlar om att bjuda in till diskussion« säger Judith tillbaka. »För jag är ju inte ensam om att känna de här känslorna. Jag är inte den enda som har ångest på den här planeten. Jag vill bjuda in till samtal, och se om något kan öppnas upp i och med min musik. Vad kan jag få tillbaka av att ge den till någon annan?«
        »Då är du alltså beredd att möta publiken« säger jag. »Är det något som du känner att du redan gjort aktivt?«
        »Jag har inte spelat jättemycket hittills, men jag har haft några konserter hemma när jag bott i kollektiv för att kunna öva på det. Jag kände, när jag började på den skolan jag går i nu, att det är lätt att hamna på sin kammare, så sitter man där med alla sina grejer och tänker ’Ska jag verkligen våga?’«

Dagen efter vårt kändisspäckade möte på Söder vågar Judith Stocks stå på scen, och gör det med bravur, på Musslan vid Vasaparken (där jag också intervjuat Runtom Knuten i stycket »Om Vänskap«). Hennes jazzighet accentueras i den hoppfullt nedstämda pop som bjuds på det fullproppade haket, där inga befintliga celebriteter syns till, men däremot massvis med framtida sådana. I ärlighetens namn omger jag mig mycket hellre med morgondagens stjärnor än gårdagens slocknade.

26 December 2018