Nätter & Dagar, Vatten & Vind

En Intervju med Johanna Svensson


Johanna Svensson, som nyligen debuterade med den vackra och egna EP:n »Vatten och sång«, samtalar med Profets Chefsideolog Filip Lindström om stora känslor och hur de går att maxa, och om hur det kan gå till att finna sitt eget språk. Mycket nöje!

Johanna Svensson

Första gången jag stötte på Johanna Svensson var under ett spännande slags kombo-spelning på den stockholmska filialen av Jönköpingsetablissemanget Bongo Bar, en dunkel kväll i februari under herrens år 2020. Aftonen anordnades av Profetvännerna i redaktionen för tidskriften L’Amour – La Mort, ett firande för släppet av deras då nya nummer, det femte i ordningen där temat var »Censur«. Inom pärmarna för detta censurnummer av en tids skrift hade jag intervjuat popgruppen Madminton, som passande nog uppträdde på den klaustrofobiska Bongo-scenen under kvällen. Det var därigenom jag först hörde Johanna Svenssons egensinniga texter och den graciöst opolerade rösten med vilken hon framför dem.
        Ni förstår, kära läsare, Madminton (eller i alla fall lejonparten av Madminton) agerar Johannas kompband. Denna Bongo-kväll bjöds publiken därför på ett par stycken från hennes då ännu osläppta debutskiva innan hon klev av scenen och det var dags för huvudakten, Madminton. Sådana påhittiga kombinationsspelningar är mig veterligen ovanliga i de underjordiska delarna av Hufvudstadens musikhörn, och effekten av att först få höra Johannas svävande svenskspråkiga lyrik för att därefter få ta del av Madmintons engelskt rakrörade retrorockrader höll sig långt efter att Bongo hade stängt och kvällen nått sitt slut.
        Madmintons första album, »Tryin My Best«, fanns redan då tillgängligt att lyssna på, men inte minsta spår av Johannas musik fanns att finna någonstans över hela den världsomspännande väven. Otillgängligheten över det hela – faktumet att jag mindes hennes alster men inte kunde lyssna på dem igen – fick mig att ha denna mer och mer mystiska sångerska kvar i tankarna. När skulle de små finurliga pärlorna om mer eller mindre olycklig kärlek gå att höra i inspelad version? Var kvällen på Bongo Bar bara en enastående engångsföreteelse, likt Askungens visit på Slottsbalen? Hade jag inbillat mig hela spelningen, eller hade den verkligen skett på riktigt?

Under apokalypssommaren 2021 kom svaren på mina frågor, när Johanna Svenssons solodebut »Vatten och sång« anlände som en svalkande räddning, som en frisk vind ur stormens öga. Sex melodier ryms på EP:n, och vi möts av allsköns naturromantik samt tankeväckande titlar som »Siktet inställt: Kärlek på väg« och »Mysteriet med det försvunna hjärtat«. Texterna om krossade (eller kanske mest av allt fundersamma och osäkra) hjärtan går att vända ut och in på tusenfalt, och tillsammans med den murriga men utstuderade ljudbilden gör dem »Vatten och sång« till en samling musik som jag vill ha med mig långt framöver, som en sonisk vän att luta mig mot om livet känns förvirrande. Så, kära läsare, är ju ofta fallet, och vi kan därmed etablera att jag kommer lyssna ofantligt mycket på Johanna Svensson framöver.
        Därmed vill jag skratta tills luften tar slut. Därmed vill jag så gärna veta vad jag kan göra för att få er, kära läsare, att le igen, och därmed smyger gryningen sig på.

Johanna Svensson

Jag ringer upp Johanna för en intervju, som inleds med att hon berättar om startskottet för soloprojektet som nu resulterat i en sådan fin debut.
        »Jag började på låtskrivarlinjen på Biskops Arnö 2018, i samma klass som Charlie« säger hon, och syftar med »Charlie« på Charlie Falk i Madminton, även känd från den nu troligtvis nedlagda orkestern Delagoon. »Två år gick jag där« fortsätter Johanna »och det var då jag började skriva för mig själv. Inte för ett band, utan för att det skulle vara mina låtar. Det jag släppt nu är slutprodukten av projektåret på Biskops Arnö, som jag gick 2019-20. Vi spelade in i maj förra året och nu, ett år senare, är det färdigt.«
        »Framför allt tycker jag om texterna på skivan« säger jag till Johanna. »Det känns som att du har ett väldigt eget språk. Var det något du hittade fram till under åren på Biskops Arnö?«
        »Ja, jag tror det« funderar hon. »Eftersom jag övade och skrev väldigt mycket fler texter så blev de bättre och bättre, men det har varit liknande tidigare: I de band jag spelat i förut har det för det mesta handlat om olika nätter och dagar och vatten och vind, så har det alltid varit. Det blir i princip alltid samma sak, men jag tror att det blivit lite mer finslipat under Biskops Arnö.«

Johanna Svensson

Hon beskriver detta sitt ständiga ramverk – dessa aftnar och stunder och pålitliga men svårfångade krafter – som vore det något trivialt, vilket det kanske också framstår som för någon som ofta återvänder till det på textliga färder. För mig som hungrig lyssnare blir Johannas nätter och dagar och vatten och vind dock något annat; en egenmålad värld där färgerna går från Pettson & Findus-grått till den brandgula härligheten av en Orange-stärkare, utan att några skarvar syns mellan kulörerna. Den romantiska svenska melankolin som börjar göra sig påmind när apokalypssommaren ger plats åt välkommet regn håller hand med den 70-talsfrisläppta känslan av att vara på väg någonstans utan att veta exakt vart. »Vatten och sång« kan på så sätt agera både statiskt gömställe och upplyftande reskamrat, beroende på rådande sinnesstämning. Likt i Italo Calvinos roman Klätterbaronen från 1957 – där adelssonen Cosimo bestämmer sig för att bosätta sig i ett träd för att undfly sin far och för att se världen uppifrån – känns Johanna Svenssons texter som ett sätt att förflytta sig till en annan plats, varifrån verkligheten ser nästan ut som vanligt men ändå inte. Bekant men välkommet främmande.
        »Det känns som att du tar upp sådana storslagna känslor, som ofta annars faller platt i låttexter« säger jag till Johanna, i ett spontant försök att sätta ord på hur hennes lyrik påverkat mig. »Jag tycker att du faktiskt lyckats fånga de där känslorna« fortsätter jag, och menar därmed datt de gargantuanska emotionerna som tacklas och stångas finner oväntad plats på Johannas EP. Så mycket som känns, som får ta rum på sex fantastiska poplåtar.
        »Tack« säger Johanna eftertänksamt, och lägger sedan fram att det »med text och musik går att ’maxa det’, att få utlopp« för de känslor vi diskuterar, de som ibland kanske känns för grandiosa för att få plats i andra sammanhang.

Jag upprepar samtalet igenom hur genomtänkt jag anser att »Vatten och sång« låter, varpå Johanna till slut säger det kryptiska: »Jag vet inte om det låter mer genomtänkt än vad det är, men jag tror ändå att det är ganska genomtänkt.« Det citatet tar jag med mig när jag fortsätter lyssna på Johanna Svenssons debut-EP, vilket jag som sagt kommer göra mycket och gärna vad det lider. »Vatten och sång« är ett brobyggande ting mellan spontanitet och minutiöst världssnickrande, och jag och Johanna är avslutningsvis överens om att vi hoppas på att fler öron kommer nå EP:n med tiden.
        Framöver hoppas Johanna Svensson på att spela in fler alster, och att få spela inför levande publik. Gör bäst i att hålla ögon och öron öppna efter detta!

30 Augusti 2021