Svart på Vitt

En Intervju med Jones Gerdin


Profets Chefsideolog Filip Lindström talar med Jones Gerdin, känd som Raveman eller DJ Naken i den underjordiska elektroniska musikscenen. Livsstilen kring Underjorden har smutskastats flitigt, men Jones erfarenhet visar på en annan sida av den dunkla kulturen.

»Jag skulle vilja skapa en framtida klassiker« säger Jones Gerdin till mig över ett grant marmorbord, intressant då han menar att det han vill är att få till ett »one hit-wonder« inom en genre han inte vanligtvis är aktiv inom. Ni förstår, kära läsare, Jones är till vardags skivjockey i den underjordiska, elektroniska musikscenen i Stockholm. Att säga »till vardags« är i och för sig en relativt felaktig benämning när jag tänker efter, för Stockholms underjord erbjuder annat än vad tacos-på-fredag-svennen ser som en vardagssituation. Underjorden lyser upp när det är som mörkast, är vaken när resten av världen sover och skänker mening till dem som inte finner det i konventionella miljöer. Ingenting vardagligt med andra ord.
        Vardaglighet, åtminstone personlig sådan, är något jag eftersträvar att motsträva som popjournalist. Hela syftet med min existens är att undvika genomträngande tristess. Därav blickar jag nyfiket bort mot det som brukar kallas ravescenen, likt en blyg åskådare som dreglar hungrigt över den blottade frihet som finns att hugga tandstensskadade gaddar i. Jones representerar i vårt mötesögonblick den friheten.
        Under namnet Raveman spelar han techno av den hårdare sorten och när han spelar snäppet lugnare musik (självklart inte Lugna Favoriter-lugn sådan) kallar han sig DJ Naken. Båda hans alias är relativt svåra att finna information om, och det är charmen med det hela. Underjordens dörrar är inte synliga för allas ögon och en inblick innebär indragande. Exklusiviteten och hemlighetsmakeriet måste locka fler intressenter än en erbarmlig popjournalist som jag, även om Underjorden också vilar på andra grundstommar.

»Det är inte mycket som är i solskenet av det jag gör idag«

- Jones Gerdin

Bland de sparsmakade fakta som går att hitta om DJ Naken står »Erfarenhet«, »Omtänksamhet« och »Det diplomatiska i musiken« listat som värdeord. Dess vikt framgår senare i intervjun med Jones, som dock inleds med en naturlig kronologi.
        »Jag började gå in för att producera musik ganska tidigt, när jag var 20« säger han.
        »Och hur gammal är du nu?« avbryter jag bryskt.
        »Jag är 38. Jag började klinka när det var 350 megahertz-processor i PC, men jag kom igång när jag bestämde mig för att köpa en Macintosh.«
        »Hur gick du ifrån att sitta och klinka på en gammal PC till att komma in i den elektroniska musikvärlden?« frågar jag.
        »Jag spelade skivor när jag var ung också, bara inte så ofta. Jag hade inga egna skivspelare så jag stod på fritidsgårdar nästan varje dag när jag var runt 22. Jag gjorde inget annat, jag försökte bara få till det.«
        »Var det samma slags musik som idag?«
        »Det var vad jag fick tag på, det som fanns. Jag var inte så djupt förankrad i skivletandet, men det kom också med tiden. När man kunde börja beställa på nätet var det bland det fetaste som kunde hända när man fick hem en order med valda skivor från England. Det fick mig att få gåshud. Min första utrustning sparade jag ihop till och köpte kontant, och blev lite blåst. Men, det hör till.«

Jones Gerdin. Foto: Louise Björling

Hur spännande det än är att höra historien om hur den unge Jones förälskade sig i skivsökandet är jag mest spänd på att få veta varifrån han fick sin nyckel till den värld han är aktiv inom idag. Givetvis har kopiösa mängder vatten forsat under otaliga broar sedan hans fritidsgårdsdagar och hans nedgång i Underjorden lär ha varit gradvis, men jag vill ändå veta när och hur det första steget togs.
        »Jag var lite galen när jag var yngre och jag hamnade tidigt på krogen, det gjorde jag« förklarar Jones. »Jag gjorde mitt första klubbesök när jag var 14. Vid 16 års ålder kom jag i kontakt med annat än alkohol för första gången, och det stal faktiskt mycket engagemang. Men, det kanske var bra att det kom så tidigt som möjligt, på grund av erfarenheterna.«
        »Hur lång var perioden där du kände att ditt engagemang för musiken var mindre?«
        »När jag var 24 flyttade jag till Östersund, för kärlekens skull, och då fick jag ta tag i mig själv. Jag gick inte ut alls, och kom tillbaka till musiken.«
        Hastigt och lustigt återvänder sedan Jones tillbaka till att berätta om sina första utelivsdagar i Stockholm, det som senare ledde honom till lugnet i Jämtland.
        »Anledningen att jag kom in på krogen var min kusin, som var DJ« säger han. »Han gav mig den där ’wow-känslan’ och fick mig att vilja göra det han gjorde. Det var som ett kall.«

Foto: Louise Björling

Jones kusin deltog i den svenska elektroniska revolutionen, där det plötsligt blev mindre vanligt att klubbar spelade R’n’B, och techno istället gjorde sitt intåg på sådana platser. Enligt mina avlägsna beräkningar måste det ha skett någon gång i mitten av NollNoll-talet, varefter elektronisk dansmusik ännu inte har släppt sitt fäste. Jones nämner så många namn på så många krogar som inte funnits på åtminstone tio år (och exakt lika många namn på nya krogar som nu ligger där de gamla låg) att det som finns kvar av min hjärna går förlorad i den historiska vindtunnel som han bjuder in till. I sanning lär det krävas ytterligare en artikel för att täcka all information han delar med sig av om de förlorade krogarna, så vi fokuserar på nutiden.
        »Om vi ska försöka ställa upp en hypotetisk pie chart, hur mycket av det du gör pågår i Underjorden och hur mycket får se solskenet?« frågar jag, för att vända blicken mot samtiden.
        »Det är inte mycket som är i solskenet av det jag gör idag« säger Jones. »Jag vill ju nå dit på ett bra sätt. På ravescenen fick jag många förebilder, och det är väldigt viktigt för någon som är ung och ute dygnet runt. Då söker man någonting. Trygghet, vänskap, kärlek. Något vettigt att luta sig på i livet. Idag har scenen utvecklats till en stor, imponerande, växande, intressant klump av bra människor från alla olika håll, som gör något gemensamt. Det finns en anda av att det här är något bra, men tyvärr är scenen baktalad. Jag tycker inte att man ska kalla det ’svartklubb’, för ofta handlar det om bättre uppstyrda privata fester, men samhället behöver acceptera att det här är en del av vår framtid. Kommunikation fungerar bättre genom harmoni från musik.«
        Sökandet ser jag som en bärande pelare för Jones resonemang. Så som han själv sökte sig en plats i livet gör även många andra fortfarande idag, och finner den i den välkomnande Underjorden. Tack vare årtionden av missförstånd, narkotikamotstånd och tagande av avstånd har något vackert och inkluderande målats upp som något smutsigt och skadligt – när i själva verket gemenskap och musik är de egentliga viktigaste beståndsdelarna. I själva verket är lagens långa pekfinger orättvist riktat mot Underjorden, då det förekommer samma mängder olovliga preparat ovan jord, i sammanhang där skattepengar forsar in. Jag tror att lagens finmanikyrerade fingernagel helst vill klia bort den revolutionära anda som finns i ravescenen, för att den går bakom lagbokens feta rygg varv efter varv. Fingrets »ajabaja«-rörelse avskräcker vissa nya rekryter med sin skrämselpropaganda, men väcker mer nyfikenhet hos andra.

Foto: Louise Björling

Att Jones faktiskt är intresserad av att träda ut i solljuset förvånar mig en smula. När vi talar om skillnaderna mellan »svartklubb« och »vitklubb« (termer som ingen av oss alls tycker om) ekar hans röst ihålig när han omnämner de ljuskyssta delarna av klubbkulturen. När han beskriver de mer dunkla hörnen hörs dock tryggheten och kärleken av i hans stämma. Jag frågar inte vidare, för jag vill hellre spekulera själv, men jag gissar på att Jones har avslutat sökandet i och med upprättelsen av en bestående underjordisk plats, och söker nu vidare efter nästa utmaning.
        »Känner du att du fortfarande trivs med den här livsstilen?« frågar jag istället.
        »Jag älskar mitt liv« svarar Jones utan att tveka. »Folk frågar mig vad min dröm är, och jag säger att jag gör det jag alltid drömt om. Jag gör det jag älskar och det är därför jag gör det. Jag får så mycket ut av att vara en del av den här scenen och den här förändringen. Den yngre generationen är väldigt viktig för mig. Insikten av att de yngre ser upp till en och respekterar en som en förebild gör det ännu viktigare att bete sig ordentligt.«
        Vad »ordentligt« betyder för Jones går vi inte in på, men det framgår mer och mer vad förebilder betyder för honom. I en så känslig kultur som den han spenderat hela sitt vuxna liv i behövs vägledare som kan visa hur man hanterar en kontroversiell syn på livet. Ur Jones vidare prat fångar jag upp hur vägledningen i synnerhet är behövlig i välkomnandet av nya adepter, där alla på naturlig väg hittar något de kan bidra med.

Foto: Louise Björling

En DJ i Underjorden ses som en upphöjd figur, eftersom musiken sätts på piedestal. Jones säger att han vill visa ett öppet hjärta och sinne. Han vill känna att scenen är så pass trygg att hans barn skulle kunna följa med honom. Med det i åtanke förstår jag till fullo det mantra han presenterar kring livsstilen:
        »Alla i den här scenen har en roll att fylla.«
        Jag fylls till min förvåning av cyniska tankar om att ingen människa har en roll att fylla, ingen funktion förutom att födas och dö. Surprisen ligger i att jag i regel håller med Jones, dels om ravescenen men även i andra sammanhang. Idén om att deltagare och arrangörer lyfter ett rave tillsammans är logisk, något som jag vanligtvis ser som sanning, men ändå viner vissnande vindar vidare genom de tomma hallarna i mitt sinne. »Visst lär det vara möjligt att överskatta kollektivismen?« frågar jag mig själv i mitt ögonblick av tvivel. Med Jones hoppfulla uppmaningar i mitt öra väljer jag att vifta bort de trista tankarna, som röjs bort till ett avlägset skrymsle i mitt huvud varur jag kan tvingas ta ut dem igen vid nästa tveksamma tillfälle. Till dess ser jag ljuset i Underjorden, tänt av trygghet, vänskap och kärlek.

17 April 2019