Jonatan & Jonathan

Del I


Profetvännerna Jonathan Brott, poet i (bland andra) Mama Sonic-sammanhang, och Jonatan Södergren, sångare i Sabine Women, får i uppdrag att intervjua och fotografera varandra för Profet.

Jonatan Södergren. Foto: Jonathan Brott


Vi kommer överens - allihop - om att hoppa över introduktionen. Vi sätter tron på läsaren/läsaren på tronen.

Jonatan Södergren: Vad har du gjort idag?

Jonathan Brott: Jag har tumlat omkring, kan jag väl säga. Jag spenderade första halva dagen åt att inte göra någonting. Sedan spillde jag kaffesump över mig. Nu sitter vi downtown på en av barerna vi brukar hänga och arbeta i. Du ska snart gymma och jag ska gå på min första kinesiska-lektion på avancerad nivå vilket jag inte alls är förberedd på. Jag fick plötsligt känslan av att någon skulle komma och slå mig i huvudet från ingenstans. Vad har du gjort idag?

S: Jag har skrivit på… en artikel… där jag… med hjälp av Castoriadis... och genom att… analysera… ett visst... varumärke och dess visuella kommunikation… försöker diskutera kring hur autenticitet… är… ehhh... en imaginär institution?

B: Var har du gjort det här? Och varför?

S: Kungliga biblioteket. Sedan… lunch… på Balettakademien. Skriv ned det här nu, så kan jag formulera mig bättre senare, men med det här kan vi minnas vad jag sa… och sedan förfina det i en källare. Hmm…

*Jonatan Södergren tittar ut på en massa bilar.*

S: Jag kan skriva ned vad jag sa nu. Jag kan komma med en följdfråga sen.

S: (lite - tre sekunder - senare): Det känns som att du har en mer genuin uppskattning för teori medan jag påtvingats det, vilken approach är att föredra?

B: Jag har ibland inbillat mig att jag är teori-kåt, att jag bara vill kunna saker utan att ha någon användning för det.

S: Är det därför du börjat plugga kinesiska? Jag menar, jag pluggar ju franska, men där finns det en funktionell anledning.

*Klockorna ringer och Jonathan Brott rullar en cigg åt en främling*

Främling: Regnar det? (det regnar) Jag har ett tak (pekar på gubbkeps). Det är en av de sista dagarna man kan sitta ute och… dricka en öl.

B: Det är det klockorna ringer för.

Tystnad.

B: Skrev du ner att klockorna ringer? Det kan bli en bärande detalj - en miljöetablering, en establishing generational shot. Ett skott.

*Jonathan Brott har vid det här laget tagit över tangentbordet och funderar på att låta intervjun fortskrida endast i text. Så att den kodas ned som den skapas, så att den skrivs som den sägs (skrivs) - så att den blir verklig/autentisk.*

B (i skrift): Ska vi prata om din nya låt?

S (också i skrift): Ja, det är lite kul. När jag ser på mitt liv finns det två tydliga sfärer: det ordinära och det extraordinära. Den extraordinära sfären består av kreativitet och skapande; den ordinära, kanske lite mer av sociala relationer och kulturen jag omges av. På sistone har mitt liv kretsat ganska mycket kring det »ordinära« vilket gjort att jag inte hade skrivit någon låt på ett tag, tills jag laddade ner dokumentären »Paris Is Burning« om segregationen av drag queens i New York på 80-talet. I ungefär samma veva läste jag också ut James Baldwins »Go Tell It on the Mountain«. Då var det som att jag slängdes in i det extraordinära och att låten lite grann skrev sig själv med de två förlagorna i åtanke.

B (parentetiskt, med en vinkning): Det sitter någon vid bordet bredvid oss som pratar med sin vän via FaceTime, hon har små ananaser under ögonen (på skärmen) och jag tänkte att medan du skriver klart stycket ovanför detta tar jag och pluggar lite kinesiska för att inte visas vara sämst i klassen. Och upptäckas.

B: Vi spelar in en musikvideo nu också? Du/jag/vi lindade mina och min dubbelgångares händer med djurbandage och vi boxades i Humlegården. Jag såg det som en allusion (som passerar obemärkt) till »Drottningens juvelsmycke«, där ungdomar har dueller i Humlegården och någon blir skjuten. Men vår duell handlade inte om separata människor, det var en inre kamp, mellan Jag och Det (som också är jag). Det där var också menat som parentetiskt. Strunta i det och besvara min fråga.

S: Ja. Vi spelar in en musikvideo nu. Jag skrev ju inte manus till den.

B: Det var någon annan. Men du gjorde en insats, eller du gjorde något iallafall. Jag minns att du var där. I mitt huvud kallade jag dig »Mr. Director« och jag minns hur du - precis när Nora Cederin sa (eller inte sa men antydde) »Action!« - försvann. Du stack och köpte öl, och fotade dig själv vid en staty, medan vi, vi som filmade, filmade filmen och boxades, och en hemlös man mumlade på ryska och försökte stjäla Elis ryggsäck. Han tyckte vi störde friden, han sa ordet »sova« på ryska och sedan sa han ordet »polis« på svenska. Kan du säga något om musikvideon, kan du låtsas att den är färdig och fulländad och att du nu kommenterar alla kontroverser i den?

S: Jag kan säga att jag hoppas att narrativet inte blir alltför linjärt. Jag hade någon idé om olika klimax som skulle lösa upp varandra.

B: »Action!«

*En mans öl bubblar till lite, ett barn går förbi under sin mormors paraply.*

B: Jag har så lätt att säga/skriva »en man« men jag vågar/vill nästan aldrig skriva »en kvinna«. Ordet Man bär så mycket absurd tragikomik i sig, medan Kvinna känns som något jag aldrig vågar tillskriva någon. Det har något att göra med, och det är rätt sjukt, men att konceptet är så laddat, att jag som ganska manlig inte vill/kan tala om något annat än det absurda i Man. Jag har formulerat det här slarvigt. Det känns misogynt, vi kan rädda/rätta det i efterhand. Min fråga; hur blev vi goda vänner?

S: Jag förstår inte riktigt din poäng men det kan bli bra clickbait. Vi träffades första gången på Södra Teatern va? Du visade hur det gick att stjäla öl från baren om jag inte minns fel.

B: En muskelbil är som en bil i drag. Den drar förbi, den är karaktären i texten. Även detta låter… transfobiskt. Vad är det med text som gör att det, när det sveper förbi, sveper undan kärnan. Jag älskar dock att förmedla feminism lite lättsamt till män genom att förminska det. Jag hatar att jag gör det. Ta bort allt det här.

B: Jag är inte intresserad av hur vi träffade varann. Jag är nyfiken på vad som hände sen. Jag hamnar i en otydlig rant om genus som aldrig når fram till poängen. Om jag, som vill förmedla ett slags otydligt feministiskt budskap inte ens lyckas med det, kan jag förstå hur någon som inte vill förmedla det, per automatik förmedlar en klart misogyn strävan. Men vi möttes i något slags gränsland mellan akademisk namedropping och psykoanalytisk vänskap. Du var analytikern, jag var stolen, jag var analytikern, du var barnet, jag var barnet, vi - var patienten.

Jonathan Brott (till vänster). Foto: Jonatan Södergren


































S: Vi lärde känna varandra indirekt genom Jacob Hallerström som jag träffade på en fest? Jag missade några av era spelningingar och sedan bjöd jag med er på en efterfest? Sedan spökskrev vi den där intervjun av Mama Sonic som handlade om vem som var snyggast av Freud och Lacan? Från och med nu avslutar jag alla mina meningar med frågetecken?

B: Jag minns hur vi pratade också däremellan. Jag minns hur vi också skrev, stundvis, som nu, stundvis, hur vi skrev dialogiskt i en lånad lägenhet på Östermalm. Men jag minns hur vi genom allt detta, växte, redde, eller kanske klev lite, emotionellt. Hur allt som inte mynnade ut, tillslut (inte slutgiltigt) mynnade ut i nytt. Varje lös akademisk kvart - alla trådar som drogs och släpptes - faktiskt i sin tur drog i något vid andra ändan.

S: Ja, du var kattvakt åt en mycket framgångsrik fotbollsspelare och vi hade en ganska dekadent fest - du, jag och hans katt - i hans våning på Strandvägen? Eller jag hade en dekadent fest för mig själv medan du passade katten?

B: Jag minns det så. Jag tänkte säga det. Det var en fest. Minns du?

Jonatan Södergren går till toaletten. En man kommer in i baren och säger: »Home sweet home, halloumi garlic melt burger« och tittar på en vän med en ofokuserad blick.

B: Jag passar den där katten igen nu över jullovet. Det är en gravid katt numera. Även katten växte. Gjorde du?

Ljudnivån har nu ökat inne på baren. Ett gemensamt beslut tas om att rikta tillbaka fokuset till intervjun.

S: Det var typ ett helt företag som kom hit och ställde sig i kön samtidigt. Jag såg det på deras blippkort - och på att de alla stod i kön - samtidigt.

B: Vad har vi inte täckt om låten? Handlar den här intervjun om låten? Jag säger orden, »Venus Is Burning«.

S: Jag trodde vi skulle intervjua varandra i egenskap av att vi båda heter Jonat(h)an?

B (tänker): Différance.

B (säger/skriver): Det är en lättnad. Men det finns inget i det. Lite som att det inte finns något i den här texten om ingen skriver eller läser den. Jag vill prata om låten.

S: Låten finns bara så länge någon lyssnar på den?

B: Låten finns. Se bifogad länk:

10 Oktober 2018