Mannen Med Hjärnan I Knät:

En psykedelisk trip in i Honeymilks skivomslag med Jonas Rosenblad Holm


2018 vill vi inte längre se psykedeliska omslag till psykedelisk musik. Eller vill vi det? Profets Chefsideolog Filip Lindström talar med Jonas Rosenblad Holm, popgruppen Honeymilks huskonstnär, om hur han designat bandets surrealistiska skivomslag.

Ibland kan objekt som hör till musik fånga en mer än musiken själv. Det händer när jag blickar ner på omslaget till Honeymilks kommande låtsamling »I want you to be very happy«. Bilden på den sorgsne lille mannen i sin fåtölj, med sin (eller någon annans) hjärna i en glasburk i knät berör mig mer än vad skivan den omhöljer gör. Han är till hälften upplyst, delvis dold i dunkel, och speglar tomt sin åskådare i de små runda glasögonen. Han säger mig att anledningen att tänka på världen utanför precis har reducerats till noll. Reflekteras detta i musiken som han och hans hjärna frontar? Inte riktigt. Den totala hopplösheten, den fullständiga avsaknaden av något minsta intresse för mänskligt liv, den bortfallna tron på tillvaron – allt detta finns i omslaget men kan ej återfinnas i musiken.
        Mannen Med Hjärnan I Knät är skapad av den grafiske formgivaren Jonas Rosenblad Holm, som även har designat Honeymilks tidigare omslag.
        - Det var gamla skivomslag som fick mig intresserad av att jobba med sådant, säger Jonas när jag frågar honom om hur hans relation till denna särskilda konst såg ut innan han började arbeta med Honeymilk.
        - Kommer du ihåg något specifikt omslag som du såg när du var liten, väckte det intresset?
        - Jag skulle nog säga »Sgt. Pepper«, som pappa hade på vinyl. Den typen av detaljrikedom gillar jag. Annars är det gamla böcker och serietidningar, eller omslagen till serietidningar, som intresserar mig. Jag har aldrig läst serietidningar egentligen, men jag kan gilla konsten, själva förpackningen.

Jonas Rosenblad Holms omslag till Honeymilks »Time Will Kill You«

De verk som Jonas gjort åt Honeymilk får en viss förklaring av hans tycke för serietidningar och dess paketering. Framsidan på en serietidning är gjord för att stå ut och fånga blickar i ett tidningsstånd, och bör därför innefatta uppseendeväckande händelser och kittlande färgval. Ett skivomslag är också till för att dra uppmärksamhet till sig, så att skivan i fråga ser mer intressant ut än de andra i skivhyllan. Jonas Rosenblad Holms arbeten för Honeymilk har ofta legat någonstans mittemellan Beatles psykedeliska period och serietecknandets guldålder. Omslagsbilden till »Time Will Kill You« känns exempelvis som Kalles Klätterträd-Kalle i skyn med diamanter, där det sinnesutvidgande ligger i den tecknade karaktärens gång upp för en surrealistisk trappa mot en gestalt som väl må vara hen själv i färd mot en ny trappa i fjärran. »Havslåten« pryds utav en simhopperska i färd ner i en Lustiga Huset-heliocentrisk portal, likt Silversurfaren genom ett svart hål till främmande dimensioner. Bilden som besmyckar »Trip« innefattar ånyo en trappa, i själva verket en rullande sådan. Inslaget av mer eller mindre obskyra figurer i förgrund och bakgrund går igen från Klätterträds-Kalles trappuppgång till himlen i »Time Will Kill You«, här i en mer steril och urban miljö. Jonas säger sig uppskatta tvetydighet i konst och det gick att hitta i arbetet kring just »Trip«.
        - Ordet »trip« kan ju betyda dels »en resa«, det kan betyda »att snubbla«, säger Jonas. Jag är tacksam för att titeln har något tvetydigt som jag kunde jobba med. Just i det fallet tänkte jag på vad en vanlig »trip« kan vara, och något som många kan relatera till är att åka tunnelbana. Min ursprungliga idé var att det skulle vara flera personer som åker tunnelbana, som ett tråkigt, vardagligt vykort på när folk åker upp och ner i en rulltrappa. Det mynnade ut i någon slags spionaktig 50-talsgrej, men det kanske ingen annan tänker på.
        - Det kan jag se, men bilden är ju också vad man brukar kalla »trippy«, säger jag.
        - Ja, det är väl kanske den allra mest starka betydelsen av ordet »trip« för mång av oss, det drogrelaterade. Där känner jag inte att jag inte vill vara för övertydlig heller, men det har du faktiskt rätt i. Bra ifyllt.

Jonas Rosenblad Holms omslag till Honeymilks »Trip«

Jag sköljs över av Jonas bekräftelse av min iakttagelse, och suger den åt mig som jag gör med varje liten komplimang som råkar snubbla över mina fötter. Momentärt hög på en millisekunds flyktigt beröm går jag in på de knarkiga omslag som vanligtvis brukar synas när skostirrande stereotyper släpper skivor.
        - Jag tror att vi kanske är lite mätta på omslag till psykedelisk musik, som också är psykedeliska.
        - Ja, precis, säger Jonas. De säger exakt samma sak.
        - Då blir det mer utmanande för iakttagaren att se något som inte är direkt förknippat med något psykedeliskt eller utsvävande.
        - Att åka tunnelbana eller rulltrappa är oftast inte jättepsykedeliskt. Jag ska inte kalla Honeymilk ett psykedeliskt band, men de har gått mycket mer åt det hållet än vad de var för kanske tre år sedan. Då var de mer av ett indierockband medan jag då, och ännu mer nu, lyssnade på psykedelisk musik och tyckte att de skulle sträva åt det hållet. Det här kan tolkas helt fel, men jag ville att Honeymilk skulle spela mer psykedeliskt och kanske gjorde omslag som flörtade lite mer med det än vad deras musik gjorde. Sedan har vi kanske mötts halvvägs.
        - Hur mycket jobbar du mot musiken?
        - Ganska mycket till skivomslaget [»I want you to be very happy«], då jag fick förmånen att lyssna på alla låtar i rätt ordning och rätt mix. Annars har jag tidigare fått lyssna på demos av kommande singlar, långt ifrån färdiga. Det har inte alltid varit bärande att jag fått lyssna på låten först. Ofta kan det vara så att jag vet titeln, så kanske jag låter det perkolera i huvudet.
        - Skulle du säga att du är en osynlig medlem i Honeymilk?
        - Kort svar: Nej. Men Marcus [Admund], Nikki [Nyberg] och även Petter [Seander], deras skivbolagsguru, inkluderar mig väldigt mycket och frågar mig om vilken låt som bör vara nästa singel. Jag har gärna input och är gärna med i diskussionen utan att pusha någon åsikt, men jag skulle aldrig kalla mig en osynlig medlem.
        - Men ändå delaktig?
        - Ja, och det är en ära att få jobba med dem. Dels tycker jag att de gör väldigt bra musik och det är kul för mig att få utlopp för att rita en gubbe som sitter med en hjärna i famnen.

Jonas Rosenblad Holms omslag till Honeymilks »Havslåten«

Käraste läsare, ni bör vid det här laget i Profets historia ha lärt er att jag gärna förespråkar en självtro och självsäkerhet hos verksamma konstnärer. Om jag möter någon som har fler negativa än positiva saker att säga om sig själv sporrar jag med glädje personen i fråga genom att påpeka fördelar istället för dess motsatser. Jag kan tycka att Jonas är för hård mot sig själv när han säger följande:
        - Jag har inte jättehöga tankar om mig som designer egentligen. Jag är väldigt bra på att hitta referenser och bygga något utifrån det, snarare än att jag har en hög grafisk kompetens. Jag tar ganska lång tid på mig och jag är ödmjuk inför det faktum att det finns många som är mycket bättre än jag. Men, ge mig lite tid så brukar jag kunna komma på rätt bra idéer.
        Kanske jag var förhastad när jag sa att jag tycker Jonas är för hård mot sig själv. Han är inte för hård, han är ärlig mot sig själv och mot andra. Sådan skrupelfrihet ser jag inte ofta, där en person kan trycka ner sig själv en aning och samtidigt framhäva sina verkliga kvaliteter. Det är den invändiga motsvarigheten till att ge någon en komplimang som samtidigt tjänar som en förolämpning, såsom »Vad modigt av dig att ha den där frisyren«.
        Jonas har ett stort popkulturellt referensbibliotek, ungefär ett sådant som jag pratade med Andreas Nordström från St Andreas om i »Den Vita Hästen, Det Röda Rummet« . För utformandet av Honeymilks skivomslag har en sådan källa varit nyttig, i kombination med Jonas personliga intention att aldrig släppa ifrån sig något innan han är nöjd. Just att bli nöjd med sitt verk är något jag pratat om med både K. Malm i »K. Malm på Lilla Bantorget« och Adam Odelfelt i »Porträtt För Dem Vi Porträtterar« . Av dessa tre herrar tycker jag att Jonas har den mest ödmjuka inställningen till att vara nöjd, eftersom han faktiskt är den enda utav dem som verkligen blir det.

25 Januari 2018