Skogen Förstörs För Alltid (Och Vi är Alla en Del av Det)

En Intervju med John Moose om »Skogen«


Skogen som vi känner den (om det som vi känner som skog ens känns igen som skog) hotas av vårt själviska beteende. Detta uppmärksammar popensemblen John Moose i sin nya singel, med det passande namnet »Skogen«. Profets Chefsideolog Filip Lindström talar med John Moose-medlemmen Emil Florell om naturen och hur den mänskliga civilisationen inkräktar på den, i en intervju som kretsar kring något så otroligt mycket större än bara en ensam popsingel från Värmland. Mycket nöje!

John Moose

Värmlandsgruppen John Moose gav innan apokalypssommaren 2021 ut ett melankoliskt epos till singel, titulerad »Skogen«. »Skogen« handlar mycket riktigt om skogen, och det är därför skogen som jag och John Moose-medlemmen Emil Florell talar om över telefon en stekhet dag i klimatkrisens tidevarv.
        »Det är ett skogstema på musiken« säger Emil om bandets inriktning. »Det är väl till viss del färgat av att vi är uppväxta där det är väldigt mycket skog. Vi gav ut en skiva för fem år sedan där temat var en fiktiv person som vi kallade för ’John Moose’ som flydde civilisationen, ut i skogen. Därefter har det hängt kvar att det mesta vi gör kretsar kring naturen, och människans förhållningssätt till naturen.«
        Nämnda skiva kom tillsammans med en mobil-app, som kände av om lyssnaren befann sig i skogen, vilket gjorde att musiken enbart gick att höra om så var fallet. Appen vände många blickar mot John Moose, på ett vis som bandet kanske inte var helt och hållet nöjda med.
        »Mycket av uppmärksamheten vi fick handlade om att vi var så himla naturromantiska, och vi tyckte själva att vi inte riktigt är så pass enkelspåriga att det bara handlar om hur härligt det är med natur. Lite mer komplext än så är det« säger Emil.

Uppmärksamheten i fråga ledde alltså till smärre missförstånd om gruppens agenda, och en av missuppfattningarna ledde till ett erbjudande om ett gig som John Moose kände sig tvungna att avböja.
        »En branschorganisation för skogsindustrin hörde av sig till oss och frågade om vi ville spela på deras branschkväll« berättar Emil med en viss avsmak i telefonrösten. »Då kände vi oss missuppfattade, när en organisation som vi inte tycker speciellt bra om vill ha med oss för att de tycker vi är naturromantisk kvällsunderhållning. Temat i den nya låten ’Skogen’ är därför skogsindustrin och hur de behandlar skogen.«
        Jag tänker för mig själv, efter Emils berättelse, att det givetvis är snårigt att välja sina följare, såsom exempelvis tjackrockarna Primal Scream gjorde när de tog indignerat avstånd från att Theresa May använde sig av en av deras låtar i ett offentligt sammanhang, eller som när Johnny Marr förbjöd David Cameron att tycka om The Smiths. Situationen med John Moose och skogsindustriorganisationen är såklart annorlunda och mer påtaglig, men fortfarande är det ju orimligt att förvägra industriorganisationen rätten att anse att John Moose är just »naturromantisk kvällsunderhållning«. Det må vara ett katastrofalt missförstånd från organisationens sida – precis som det var ett olyckligt missförstånd när den konservativa Theresa May valsade upp på scen till tonerna av vänsterspökena Primal Screams »Rocks« – men det ligger ju faktiskt inte inom konstnärens ansvarsområde att sörja för mottagarens tolkning av ett verk. (Nu visade det sig att låten Theresa May använde sig av i själva verket inte var »Rocks«, det hela var ytterligare ett missförstånd. Dock, som Andres Lokko påpekar i en krönika om debaclet, är det avståndstagandet i sig som är det viktiga.)

John Moose

»Vilken anser ni är den viktigaste frågan att väcka i diskussionen om hur skogsindustrin behandlar skogen?« frågar jag Emil, som förvisso redan tydliggjort att John Mooses förhållning till skogen inte enbart är politisk.
        »Vad som är skog« svarar Emil. »Mycket av det som kallas skog är ju bara trädplantage, där man odlar träd för att fälla och göra material av. Det är ju inte en skog – ett eko-system – egentligen. Det är inte så bra, miljömässigt, och det vi kände med den här spelningsförfrågan var att skogsindustrin ser oss som något slags ’green-washing’ för att vi fick uppmärksamhet för en naturupplevelse i och med den där appen.«
        »Och ni vill ju heller inte bara bli förknippade med att det är mysigt att gå i skogen« säger jag med Emils utpekade tematiska komplexitet i åtanke. John Moose är mer än naturromantik, och just som i fallet May/Primal Scream är det distanserandet från industri-giget i sig som är poängen, gissar jag i mitt stilla sinne.
        »Nej, precis« svarar Emil på mitt ovanstående påstående om förknippningen med mysigheten. »Det finns problem med hur vi ser på skogen och på naturen. Människan ställer sig lite utanför och tittar in och tänker ’dit kan vi gå och ha det lite härligt ibland’.«

Ett antal artiklar som publiceras inte långt efter mitt samtal med John Moose-Emil stryker under hans övergripande poäng ytterst väl: I ETC Nyhetsmagasin från 18 juni rapporterar klimatkommentatorn Josefin Wangel att föreningen Skydda Skogen flaggar för att ett ännu orört gammelskogsområde i Vilhelmina hotas av ökade ansökningar om avverkningstillstånd. Wangel intervjuar Jon Andersson, talesperson för Skydda Skogen, som säger att »Skog som inte är påverkad av människan finns knappt i EU, så detta är ett enormt värdefullt naturarv för kommande generationer«. Artikeln avslutas med ett utdrag ur Expressen, som lyder »EU vill i princip låta träden stå för att suga upp koldioxid ur atmosfären så att nettoutsläppen sjunker. Den svenska skogsnäringen vill i praktiken göra tvärtom.«
        Breddar vi perspektivet, såsom John Moose gör, och ser skogen som allegori för naturen i stort, kan vi SvD den 22 juli läsa rubriken »Värmen är förödande för havet«, och i samma publikation den 16 juli möts vi av meteorologen och miljöpartisten Pär Holmgrens varning om extrema skyfall orsakade av klimatförändringarna. Precis bredvid Holmgrens oroade ord visas bilder från en översvämmad by i Tyskland, där just sådana ovanliga regnmängder kostat flertalet människor livet. Det råder inga tvivel om att – gällande skog i synnerhet och natur i allmänhet – människans och hennes politiks påverkan är katastrofal. För att cementera detta faktum hänvisar jag till biologen Henrik Ekmans sommarprat i P1 denna apokalypsens sommar, där han liknar människosläktet vid en samtida motsvarighet till den asteroid som utrotade dinosaurierna. Den melankoli som ljuder från John Moose-singeln »Skogen« är med andra ord helt och hållet befogad.

John Moose

»Finns det liknande fenomen, platser eller ting som ni anser blir behandlade på samma sätt av människan?« frågar jag Emil, en lätt dumdristig fråga eftersom det uppenbarligen finns en hel del fenomen, platser och ting som människan behandlar exakt lika illa som hon behandlar skogen, och eftersom det i slutändan handlar om rena fakta gällande detta snarare än vad Emil och John Moose anser om saken.
        »Skogen blir ett slags samlingsnamn för hela naturen« förtydligar Emil. »Vi sätter våra intressen i första rummet och sedan försöker vi bevara saker lite grann så vi kan ha kvar dem som en naturupplevelse. Men, det är inte förrän den där naturupplevelsen blir hotad som vi verkligen börjar bry oss; när det inte går att dyka och se på fina korallrev längre, det är då det blir intressant att rädda det.«
        Ovan nämnda avsmak ekar i Emils röst, det hörs hur besviken han är på människans själviska beteende. Det är inte svårt att stämma in i kören som besjunger den mänskliga vidrigheten, en refräng om förbryllande självhat som är märkligt besvärligt att ta sig ur. Den oerhörda nedstämdhet som vanligtvis tituleras »klimatångest« är nästintill omöjlig att skaka av sig, och den slår mig likt smärtan från en långsamt utdragen förlust av en älskad vän. Jag funderar kring hur den uppenbart initierade gruppen John Moose gör för att övervinna den drabbande känslan.
        »Vill ni med den här nya låten engagera människor i att rädda naturen?« frågar jag i relation till denna fundering.
        »Nej, det var inte tanken från början. Det här var mer av en frustrationslåt över att ’fan, så här ser det ut och det här är vi en del av vare sig vi vill det eller inte’. Jag vet inte om så många kommer göra kopplingen till att ’fan, jag borde engagera mig mer i miljöfrågor’ från just den här låten, för det är ju en ganska negativ låt. Skogen förstörs för alltid, och vi är alla en del av det. Vill man få folk att engagera sig kanske det är bättre att få dem att engagera sig kring pandor och isbjörnar och liknande, som bevisligen funkar att få folk att engagera sig i.«

John Moose

Än en gång lyser misstycket med sin närvaro i Emils stämma, med den rättfärdiga anledningen att många människor ju sätter sig in i klimatproblematiken främst av omtanke kring gulliga djur. Det perspektivet, kommer vi överens om, är en något mer positiv ingång till miljöentusiasm än den som tar plats i John Mooses nya alster »Skogen«. Jag och Emil diskuterar huruvida en aktivistens realistiska skrämselpropaganda är mer effektiv än naturupplevelsens glättiga drömargument, och kommer väl inte direkt fram till någon vettigare slutsats än att den som fått verklighetens dysterhet avslöjad ofta finner svårigheter i att slöja av den för dem som fortfarande förnekar den. Lyckligtvis sprids den verkliga medvetenheten om den dystra sanningen vitt och brett i vår tid, och John Moose bidrar uppenbarligen till saken. Utöver musik om ämnet Skogen med stort S (som sagt en symbol för naturen som helhet) gör bandet även film med samma tema, och gör således sitt för att förmedla budskapet. Väl värt, kära läsare, att fråga sig: Vad gör du?

19 Augusti 2021