Jelly Crystal – Upplevelsen


Från upptakten i »Inför Jelly Crystal«, vidare till intervjun »Full Fokus på Jelly Crystal« och den självklara »Jelly Crystal – Uppföjningen« är cirkeln delvis sluten i och med »Jelly Crystal – Upplevelsen«. Profets Chefsideolog Filip Lindström lyckas till slut se Jelly Crystal uppträda live.

Den lilla musiklådan ligger dold i villajungeln vid Telefonplan. På vägen dit ser jag, ECE och Axel Dalsmo (som medverkade i pilotavsnittet för Profet Podcast ) att det gamla mytomspunna parkeringshuset bakom Konstfack har rivits en gång för alla. Där har Stockholms modefotografer flanerat i åratal, och varje gång man varit där för att fotograferas eller fotografera har det varit tal om att huset skulle jämnas med marken. Till slut har det faktiskt hänt, det ikoniska betongblocket där otaliga plåtningar har tagit plats, är borta. Det borde ha K-märkts för länge sedan för att fortsatt kunna användas som en välbesökt fotostudio utomhus.
        Melodybox är förklädd som vilken villa som helst, bara de festliga skyltarna i fönstret skiljer kåken från Gösta och Berits försynta grannhus precis bredvid. Jag ska äntligen få se Jelly Crystal på en scen, några dagar efter att vi behövt boka av hans spelning på Profet på Scala i november. Tella Viv, som går upp efter Jelly på Melodybox denna fredag, har tagit hans plats under Profetkvällen i Scalateaterns Källarbar och den här kvällen känns som uppladdningen inför 10 november.

Lokalen är ödsligt tom när västkustska Pish Club drar igång svarven med utsökt psykedelia och halv-kraut. Sakta börjar sedan gräddan av Stockholms musikaliska underjord att sippra in, och när jag en gång vänder ryggen till så är Melodybox hux flux fyllt av anmärkningsvärda personligheter och mängder av Profetvänner. Där finns Anton Graffman Larsson, projektledare för Riga Tiger, som intervjuades i »För Riga Tiger, I Tiden« , där finns Hovis från Lusid (numer La Lusid) som ECE intervjuade i »Väntar på Lusids ’Legend’« , där finns Jonatan Södergren, som inte själv intervjuades i det omtalade stycket »Bradford Cox Är Snygg, James Blunt Är Tidlös« men som var högst närvarande i texten. På plats finns även den ständigt återvändande Pierre Riddez vars medverkan kan läsas om i »Det Turkiska Musikundret, del I« , artikeln om första upplagan av Trädgårdsfest i Vinterviken och inte minst i »Full Fokus på Jelly Crystal« . Pierre är en del av den supergrupp som Jelly har satt ihop för liveframträdanden, där fler delar av Tussilago ingår i sällskap med Miynt och bland andra Profetvännen Ludwig Ranås. När supergruppen äntrar scenen är Melodybox ett virrvarr av folk som känner folk som känner folk som känner folk. Sotarmössorna står som spön i backen, de älskvärda hemmafrisyrerna är på plats, rökrummet överbefolkas av jackor i olika färgglada nyanser och sällan har en lokal kollektivt blivit så upprymd av att Dungens flöjttoner kickas igång från DJ-båset. Varenda kotte man träffat på små spelningar på Lilla Baren, Cantina, Obaren eller var som helst tycks ha samlats på samma plats. Samtalsämnena kretsar kring framtidsdrömmar, storslagna projekt som ska genomföras och förverkligas. Jag vill tro att det är sådant vi pratar om, när Stockholms Underjordiska Musiksällskap har sina sporadiska årsmöten, men det kan också bero på att det är sådana ämnen jag talar om för jämnan. I en sådan här homogent annorlunda miljö är det bara mer tacksamt än vanligt att diskutera drömmar som ska bli verklighet.

Som jag uppmärksammat i »Jelly Crystal – Uppföljningen« har jag fasta förväntningar, förhoppningar och föraningar om Jelly Crystal i stort. Ingen annan artist, speciellt på den underjordiska nivå vi talar om, har jag kunnat kalla min egen så som Jelly Crystal. När jag säger »min egen« menar jag att jag fått följa med från fröstadiet tills nu, när han är en blomma i färd att slå ut fullständigt. Att följa med på den resan är inte helt ovanligt, men här har jag fått spekulera om vilken färg blomman kommer ha, hur dess blad kan komma att se ut och hur dess doft kan komma att fylla ett rum. Gissningslekarna, fantasibyggandet av en artist och min bestämdhet kring att stötta detta projekt till fullo har fått Jelly Crystal att bli något jag kan kalla »min egen«, även nu när hans musik finns tillgänglig att lyssna på för allmänheten. Jellys EP i sig förvånade mig och gick ifrån den bild jag monterat upp i huvudet, och Jelly Crystal i levande form på en scen slår mig också med häpnad. Supergruppen allena utgör ett överraskningsmoment, där de står uppradade i sina mysdisco-kostymer, som tagna ur Faith No Mores video till »Evidence«. Jelly själv svajar av och an framför sitt band, och musiken är så mycket sävligare än det mesta annat som spelas när Stockholms Underjordiska Musiksällskap skall underhållas. Jämt och ständigt ska gitarrerna skränas på och tempot ska vara fasligt högt. Jelly Crystal imponerar genom att våga låta pulsen vara låg, genom att låta gunget ta sin tid. Falsettkörerna, discoskjortorna, syntmattorna och det göteborgska mellansnacket – allt glider fram genom ett varmt valiumfilter som ånyo formar om bilden av Jelly Crystal som koncept.

Efter Jelly kommer tidigare nämnda Tella Viv (som vi självklart ser fram emot att se igen 10 november på Scala) och kvällens arrangörer, Vero. Aftonen har lyckats med en dramaturgi i uppbyggnaden av musiken, med start i Jellys pura Prozac-pop, till ett stopp i Tella Vivs mode-rock och avslut i Veros trummaskinskraut, med mellanliggande brobyggande av Pish Club i båset. Av publikens kollektiva hipphet, rätthet, liggande i tiden och stora drömmar att döma är det sådan här musik som är 2017 i Stockholms underjord.

29 Oktober 2017